Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Avis Fortunae, tack för din kritik! Ska genast ändra det! Nå, sen omsider lyckades jag knåpa ihop några kapitel. Hoppas ni gillar det senaste jag postar nu!
______________________________________________________________


Kapitel 21


Helens ord gjorde Amy omskakad. Hur kunde Martha Moyes, den bestämda men godhjärtade ridläraren, vilja skada henne? Kate reste sig upp och sa:
”Jag tycker vi åker till stallet direkt och kollar ifall det stämmer!”
”Bra idé!” sa Janice och Melanie med en mun.
De rusade mot dörren, men Amy blev stående på golvet.
”Jag förstår att du är chockad”, sa Helen vänligt. ”Jag tycker det är osannolikt, men det bästa vi kan göra är att se varför hon har gjort så. Ta med dig smyckena, och på samma gång kan du visa bilden på fotavtrycken som du och Melanie hittade i lördags.”
Amy nickade och efter att ha dragit en vit lögn för sin mamma, började de fem tjejerna ta sig till stallet.


Väl framme såg de Lionel komma gående mot dem.
”Så bra att ni kommer”, sa han. ”Polisen vill prata med dig, Amy.”
”Lionel?” ropade en obekant röst. ”Du följer väl också med?” En smal kvinna med rågblont hår stod och såg ängslig ut.
”Ja, mamma”, sa Lionel. Han vände sig till Amy och fortsatte: ”Vi måste berätta för polisen om höbalen.”
Mrs Berry närmade sig dem och tog Amys hand i sin.
”Oroa dig inte min vän”, sa hon och log vänligt. ”Jag ska också vara med och ta reda på varför Martha har gjort så här!”
De följdes åt och när de kom på kontoret, fick de syn på miss Moyes, som hade tårar i ögonen.
”Snälla, ni kan inte göra såhär!” utbrast hon. ”Jag sa ju att jag inte vet hur de där sakerna har hamnat i mitt skåp!”
”Hur förklarar ni då hotbrevet?” frågade Lionel argt. ”Och medicinen som fick Chip att bli sjuk?!”
”Jag vet inte!” Miss Moyes såg ännu mer förtvivlad ut. ”Jag har inte skrivit några brev, jag lovar!”
Amy gick fram och sa:
”Miss Moyes, ni är ju en bra lärare! Varför har ni gjort så här?” Hon lyfte upp påsen med örhänget och ringen. ”Känner ni igen dessa saker?” tillade hon skarpt.
Miss Moyes stirrade på dem.
”Var har du hittat dem?” frågade hon.
”Ringen hittades i Arthurs box och örhänget fanns i Amys trädgård”, svarade Helen i Amys ställe, och hennes röst darrade av vrede. ”Ni ringde Amy och låtsades vara Lionel för att sedan försöka krossa henne under höbalen!”
”JAG VAR JU INTE HÄR NÄR DET HÄNDE!” skrek miss Moyes gällt och nu rann tårarna nerför kinderna. ”Jag vet att jag har sett smyckena någon gång, men de är inte mina! Jag har aldrig smycken som dinglar och jag äger ingen ring!” Hon vände sig till Lionels mamma och tillade: ”Snälla Pamela! Du måste tro mig! Jag älskar ju mitt jobb och mina elever. Jag skulle aldrig göra någon illa!”
Mrs Berry såg på henne med skarpa ögon.
”Varför har du i så fall skrivit ett hotbrev till Amy? Fattar du inte att det är olagligt?!” fräste hon. ”Och tänk på Chip och Apple! Vi får hoppas att de snart mår bra!”
En iskall tystnad fyllde rummet och Amy kände sig svimfärdig. Plötsligt kände hon en arm om sina axlar. Hon vände sig om och såg på Lionel.
”Vi måste berätta för mamma och polisen att vi var här på natten. Du behöver bara be henne att inte säga något till Amber.”
”Men du råkar ju illa ut!” viskade Amy.
”Det är jag beredd på att göra.” Lionel log.
Amy log ett tveksamt leende, innan hon vände sig till miss Moyes.
”Varför var ni i stallet mitt i natten på fredagen?” undrade hon. ”Jag s-sa ju det”, viskade miss Moyes. ”Jag kunde inte sova och då ville jag åka till stallet, för jag blir på ett sätt lugn av hästarna. Snälla Amy, tro mig! Jag skulle aldrig skada dig!”
En polisman tog henne om axlarna och sa:
”Ni bör följa med oss, miss Moyes. Ni står anklagad för skadegörelse, stöld, mordförsök och olaga hot.” Han vände sig till Amy och tillade: ”Mrs Berry har tagit hand om brevet så du får se det om du vill. Annars är det bara att slänga det.”
När miss Moyes fördes ut, fyllde en iskall tystnad rummet. Mrs Berry kom fram mot Amy och sa:
”Jag förstår om du är chockad. Men nu får vi hoppas att det är över och att vi kan fortsätta hålla igång ridskolan.”
Amy satte sig ner utan ett ord och stirrade rakt fram. Hur kunde miss Moyes ha gjort såhär mot henne? Efter ett ögonblick kände hon en hand på sin axel och såg in i Lionels vänliga ögon.
”Du är trygg nu”, viskade han. ”Och med lite tur får hon sitt straff.”
Mrs Berry tog Amys händer i sina och sa:
”Nu vill jag gärna veta vad ni gjorde i stallet i fredags.”
”Vi ville hitta vandalen”, sa Lionel. ”Det var min idé och jag bär det fulla ansvaret, mamma! Amy var med och ville hjälpa till, men straffa henne inte. Och säg helst inget till hennes mamma!”
”Nej snälla, mrs Berry”, bad Amy. ”Mamma blir så lätt arg!” Helen, Melanie, Kate och Janice såg medlidsamma ut.
”Jag ska inte säga något.” Mrs Berry log. ”Men hon bör veta att du har blivit hotad…”
”Då får hon slag!” avbröt Melanie.
”Nåja”, sa mrs Berry. Hon drog fram ett kuvert. ”Här är brevet som hittades i Marthas skåp. Vore jag du, skulle jag bränna det direkt.”
Amy reste sig och gick ut, tätt följd av Melanie, Lionel och sina vänner.
”Jag vill inte tro det!” sa Helen och torkade sig i ögonen. ”Men om bevisen har hittats, kan vi lika gärna sluta undra.”
”Vi får bara hoppas Arthur kommer tillbaka”, sa Kate.
De stod tysta en stund. Amy lät tårarna rinna för hon var djupt skakad. Tänk att hennes egen lärare hade försökt få skolan att stängas.


Väl hemma, när Melanie tog ett bad och deras mamma satt och såg på nyheterna, plockade Amy fram brevet hon hade fått.

Din dumma flicka! Du snokar! Inte nog med att du hittade min ring, du förstör mina planer. Du hade tur att Lionel kom, din godtrogna snorunge! Synd att du hann smita i fredags, annars hade jag lyckats ta dig, Nästa gång kanske du får hälsa på hos fiskarna. Hoppsan, jag glömde bort det! Du kan ju inte simma!

Amy bet sig i läppen.
”Så klart att hon vet det”, mumlade hon för sig själv. ”Jag minns när vi campade med hästarna för några år sedan och då var vi i närheten av en sjö. ”De andra hoppade i vattnet och plaskade runt, samtidigt som jag stod på stranden och såg på. Miss Moyes frågade varför jag inte var med, och då berättade jag varför. Hur kunde jag vara så dum?!” Hon skulle visa brevet för sina vänner, så hon lade ner lappen i väskan, medan hon lät tårarna rinna nerför kinderna.
Steg hördes utanför rummet, så hon torkade sig snabbt i ansiktet, men hon blev lättad när hon såg att det var Melanie. Systern stängde omsorgsfullt dörren innan hon satte sig på sängkanten.
”Det är overkligt”, sa hon efter några sekunder.
”Jag vet”, muttrade Amy. ”Vi trodde vi kände miss Moyes, men så visar det sig att hon är en samvetslös mördare, tjuv och djurplågare.”
”Fast hon förnekar allt.” Melanie gned sig i pannan. ”Vi borde kanske prata med Hazel”, tillade hon.
”Jag tänkte faktiskt göra det”, medgav Amy. ”Vi kan be Helen, Janice och Kate komma med, så får de en chans och lära känna henne”, tillade och lyckades le lite.
”Vi kan gå dit efter skolan imorgon”, sa Melanie.
När Amy låg i sin säng och lyssnade på systerns lugna andetag, mindes hon att Lionel hade varit beredd på att ta på sig skulden för det nattliga besöket i stallet.
Han är verkligen modig, tänkte hon. Om det nu är över, ska jag tala vad jag känner för honom.
Med den glada tanken somnade hon till slut. Vid tvåtiden på natten smög en mystisk person fram mot fönstret, där Amy låg och sov djupt. Den konstiga främlingen log hånfullt, för att sedan smita iväg i den mörka natten.
________________________________________________________________

Oj, hu! Nu blev det spännande på slutet!

Ja, egentligen borde Lionels mamma berätta allt för Amber, men precis som sin syster, lyssnar hon på sitt hjärta., eller vad tror du, Avis Fortunae? Men ni har väl alla märkt att Amys och Melanies mamma är väldigt sträng, och om hon får veta detta, blir hon skogstokig!

Vad kan det vara för mystisk främling, som smög omkring där på natten? Allt blir bara mer och mer mystiskt. Undrar hur det ska sluta?

Jag tycker synd om miss Moyes, om hon är oskyldig, och i det här läget känns det som om hon är det. Någon försöker sätta dit henne, men frågan är vem? Och varför?

Lionel och hans familj verkar dock väldigt övertygade om att det är miss Moyes ...

Hoppas Amy inte bränner brevet, som ju är bevismaterial. Antar dock att polisen har originalet.

”Mrs Berry har tagit hand om brevet så du får se dem om du vill. Annars är det bara att slänga dem.”

Antar att du menar det och att det syftar på brevet?

Kommer inte ifrån tanken på att någon som känner, eller känner till, Amy är inblandad. Den som skrev hotbrevet vet att hon inte kan simma. Nu är det riktigt spännande och jag väntar ivrigt på fortsättningen!

Spännande! Allt verkar ju peka på att miss Moyes är den skyldige, men är hon verkligen det? Längtar redan till nästa kapitel

Jättebra. Just nu är alla bevis riktade mot miss Moyes, undrar vad som kommer hända i nästa kapitel.♥

Hej, denna soliga eftermiddag! Hoppas ni har det bra! Jag har fått upp skrivgnistan, så jag har lyckats skapa ytterligare ett kapitel, som jag postar nu! Hoppas ni gillar det. Tack för kommentarer och stöd, samt tips! ♥
__________________________________________________________

Kapitel 22



Klockan var sex på morgonen när Amy vaknade. Hon försökte somna om, men det gick inget vidare, så hon gav upp. Med mycket möda steg hon upp och i hopp att inte väcka Melanie, tassade hon fram till skrivbordet där hon rev ut ett papper från sin anteckningsbok, så hon kunde skriva ett meddelande till Hazel.

Kära Hazel.
Jag vet ju inte vad du har för nummer, så jag skriver detta brev nu. Din syster har kanske berättat vad som har hänt, men jag vill gärna prata med dig efter skolan. Jag ger dig mitt telefonnummer till mobilen så du kan ringa klockan halv tolv, vi har nämligen lunch då. Går det bra om Melanie och mina vänner följer med?
Hälsningar Amy.

När hon hade krafsat ner numret, lade hon lappen i ett kuvert och förseglade det, innan hon smet till badrummet för att tvätta av sig. När hon var färdigklädd och klar, mötte hon sin mamma i dörröppningen.
”Oj, är du redan vaken?” frågade Amber förvånat.
”Ja, jag kunde inte sova”, svarade Amy.
Amber ryckte på axlarna.
”Nå, du kan kanske väcka Melanie?” sa hon. ”Jag ska bara borsta tänderna innan jag hämtar tidningen.”
”Jag hämtar den”, sa Amy, som såg sin chans att lägga Hazels brev i hennes postlåda. ”Jag hinner, innan jag hjälper Melanie.” ”Det låter bra.” Amber log. ”Då kan jag steka lite bacon till oss i lugn och ro”, tillade hon.
Med raska steg, skyndade sig Amy över gatan och lade snabbt brevet i Hazels brevlåda. Hon gick tillbaka och tog tidningen, som hon gav till sin mamma. Efter att ha väckt systern och kollat väskorna, satte de sig och åt frukost.
”Jo, flickor, jag måste jobba över ikväll”, sa Amber plötsligt. ”Så jag har gjort i ordning mat, som ni kan värma i mikron.” ”Ja, det kan vi göra”, sa Amy. ”Är det okej om Janice, Kate och Helen kommer över en stund?”
”Jag ser inget hinder i det”, log Amber. ”Bara ni gör läxorna ordentligt.”
Hon åt färdigt och gav dem en puss på kinden. Inom några sekunder slog dörren igen.
”Det låter bra att mamma inte kommer hem i vanlig tid”, sa Amy medan hon ställde undan sin tallrik på diskbänken. ”Då kan vi besöka Hazel i lugn och ro. Jag hämtar dig vid din skola”, tillade hon.
”Vi säger så”, sa Melanie.
Så fort de hade låst dörren, skyndade de sig till skolan.


Amy kämpade med arbetsuppgiften i biologi medan hon höll koll på klockan. Hon hoppades att Hazel hade sett lappen, så hon kunde få besked vid lunch. När det äntligen blev rast, smet hon och hennes vänner iväg bakom gympasalen, så hon kunde visa dem brevet.
”Det är precis som en deckare”, sa Janice när hon läste lappen. ”Fast det är på riktigt! Så otäckt det måste vara!” viskade Helen och gav Amy en kram.
”Men vi får hoppas att det verkligen är över”, sa Kate allvarsamt. ”Om London Riding stängs, kommer det förändra, och förstöra, allt!”
”Jag vet”, sa Amy. ”Därför lämnade jag en lapp i Hazels brevlåda, så hon kommer kanske ringa. Med lite tur, får ni kanske också komma.”
Innan de andra tjejerna hann säga något, hörde de en röst som ropade:
”Amy! Så bra att jag hittade dig!”
Amy vände sig om och fick syn på Patricia. Hon kom springande mot dem med ett stort leende.
”Skoltidningen säljer som smör i solsken! Artikeln om London Riding lockar läsare.” Hon vände sig till Helen, Janice och Kate. ”Ni tre har också varit till stor hjälp!”
”Inget att tala om.” Kate sträckte stolt på sig.
”Vi älskar ridskolan”, sa Janice.
”Huvudsaken är att Arthur kommer tillbaka.” Helen log ett sorgset leende.
Patricia såg medlidsam ut.
”Jag förstår att du hoppas det”, sa hon och tryckte Helens hand. ”Jo, Amy. Du och Lionel har, som jag sa tidigare, jobbat bra tillsammans. Ni är ett team!”
”Ja… han… han är duktig”, mumlade Amy, medan hon blev röd om kinderna. Hennes tre vänner utbytte en menande blick.
”Du gillar Lionel, va?” Patricias ögon lyste av nyfikenhet. ”Alltså, han… är en bra kompis”, sa Amy raskt. ”Han är… snäll och…” Hon fick slut på orden.
”Jag förstår”, sa Patricia med ett förstående leende. ”Själv är jag förtjust i Clive Robinson. Ni vet, kaptenen för skolans basketlag .”
”Jaså, han!” Amy drog en djup suck av lättnad, för hon ville inte ha en konkurrent när det gällde Lionel, och särskilt inte Patricia.
Janice, Kate och Helen verkade tänka samma sak, för alla tre andades ut.
”Oroa dig inte, jag säger inget.” Patricia blinkade med ena ögat. ”Ha det så bra nu, ni fyra!” Med de orden vände hon på klacken och sprang iväg.
”Ja, tur att hon har kärat ner sig i Clive Robinson”, sa Helen. ”Jag blev riktigt orolig när hon nämnde Lionel”, medgav Amy. ”Men Patricia har alltid varit schysst, så jag litar på henne.”


Så fort klockan var halv tolv, hördes en gäll signal från Amys mobil, så hon svarade.
”Hallå?”
”Hej, Amy”, sa Hazels milda röst. ”Jag såg ditt brev när jag hämtade posten. Pamela har berättat lite grann, men det går bra om vi pratar.”
”Det låter bra”, sa Amy. ”Mamma jobbar, över så vi har gott om tid.”
”Det blir bra”, sa Hazel. ”Ta gärna med dig dina väninnor och Melanie. Vi kan säga klockan halv fem.”
”Tack Hazel. Vi ses då”, sa Amy. Hon avslutade samtalet och vände sig till de andra. ”Då så”, sa hon. ”Om vi inte får för många läxor, kan vi gå dit direkt efter maten.”
”Låter bra.” Janice log. ”Vi kommer gärna.”
”Så vi också får en chans att lära känna Hazel!” Kates ögon glittrade ivrigt.
”Just det.” Amy log. ”Hon skulle uppskatta det. Vi kanske även ska be Lionel komma med!”
”Men vad står vi här för?!” utropade Helen. ”Vi äter lunch och letar upp honom, så vi hinner fråga, innan han bokar in sig på något annat!”
De fyra flickorna fnittrade, innan de skyndade sig till matsalen. ”Jag ser honom ingenstans”, muttrade Kate när de såg sig omkring.
”Vi brukar ju ha lunch samtidigt som hans klass på tisdagar och onsdagar”, sa Janice efter.
”Bara han inte är sjuk.” Amy blev orolig. ”Han kan väl inte ha skadat sig i bassängen!”
”Det tror jag inte”, sa Helen tröstande. ”Han är säkert bara… åh nej!” Hon såg genast förskräckt ut.
”Vad är det?!” frågade Kate och Janice i kör.
”Titta! Titta där!” Helen pekade mot mitten av salen.
Amy följde hennes blick och fick se hur Lionel höll om en annan tjej. Ett skratt hördes från dem båda och Lionel lekte med tjejens hår. När den mystiska flickan lyfte på blicken, blev Amy illamående. På platsen bredvid Lionel satt nämligen Patricia.
______________________________________________________

Hoppsan! Hur ska detta sluta?!

Superbra♥♥♥ Oh no Lionel, what happens now?

Fantastiskt bra! Nu undrar man vad det är mellan Lionel och Patricia... Förhoppningsvis är det bara någon form av missförstånd

Men oj! Hoppsan kan man säga! Detta såg jag inte komma! För övrigt helt otroligt hur du lyckas skapa cliffhangers så ofta

Tänkte på

röd i kinderna.

Jag är rätt säker på att man säger

röd om kinderna.

Efter denna cliffhanger blir man ju hur nyfiken som helst på fortsättningen. Hoppas, hoppas att det är ett missförstånd med Lionel och Patricia!

Roligt också att höra om skrivgnistan!

Ja, nu kommer äntligen ett nytt kapitel! Förra gången blev det en cliffhanger, då Amy märkte att Patricia, redaktören för skoltidningen, och Lionel verkade ha något på gång. Detta bådar inte gott, då Amy har varit hopplöst förälskad i Lionel så länge. Nu ska vi se hur det går.
_____________________________________________________


Kapitel 23


Amy kände hur ilskan bubblade inom henne.
”En sådan vidrig mara!” viskade hon medan hon fick tårar i ögonen. ”Och Lionel då?! Han… han har… ”
”Jag vet”, sa Janice medkännande. ”Men vi måste hålla oss lugna.”
”Snälla, Amy”, bad Helen och tog hennes arm. ”Jag vet att det blev en chock, fast ställ inte till med något!”
”Du kan råka illa ut!” Kate såg ängslig ut.
”Det struntar jag i!” fräste Amy och slet sig loss från Helens grepp. Hon marscherade fram mot bordet där Lionel och Patricia satt.
”Åh, hej Amy!” sa Lionel när hon kom fram. ”Hur är…”
”HUR KAN DU VARA EN SÅDAN ARROGANT OCH LÖGNAKTIG GRIS?” skrek Amy argt.
Alla elever i matsalen tystnade och stirrade på henne.
”Vad menar du?” undrade Lionel förvånat.
”Spela inte dum!” spottade Amy fram. ”Varför ljög du?! Din moster sa att du inte har någon flickvän!”
”Amy”, sa Patricia försiktigt.
”DU HÅLLER TRUTEN!” röt Amy och vände sig mot henne. ”DIN VIDRIGA LILLA… TJUV! JAG TRODDE ATT DU VAR SCHYSST, MEN DU ÄR EN SÅDAN DÄR MALLGRODA SOM SKA FÖRSTÖRA ALLT!” Hon drog ett djupt andetag och fortsatte: ”Du har också ljugit! Du… du sa att du förstod mig! Du… du…”
”Amy, lyssna”, bad Patricia och reste sig upp. ”Det är inte som du tror…”
”LJUG INTE!” Amy kände hur tårarna rann nerför kinderna. ”Och du, Lionel! Vi jobbade tillsammans! Du skulle ha varit ärlig, men du sa inget! Du är en riktig idiot!”
Lionel reste sig upp.
”Vänta lite nu!” sa han strängt. ”Nu får du ge dig!”
”Du ljög!” fräste Amy. ”Du… kunde ha sagt sanningen till Hazel och mig!”
En iskall tystnad fyllde matsalen.
”Om du hade sagt sanningen, skulle jag inte ha blivit arg!” fortsatte Amy efter ett par sekunder. ”Men du höll hemligt att du har en flickvän! Vi höll ju vakt vid stallet tillsammans! Inte ens då sa du något!”Innan hon hann hejda sig, tog hon Lionels glas med mjölk och hällde innehållet över hans huvud, vilket fick de andra eleverna att flämta till. ”Det blir väl bra, va?” frågade Amy kyligt. ”Nu kan du skryta om vilken lögnhals du är, och du kan ju berätta för alla och en var vilken naiv idiot jag är!”
Därefter rusade hon iväg från matsalen, samtidigt som en snyftning steg i strupen.


På eftermiddagen, när den sista lektionen var avklarad, gick Amy och hennes vänner iväg mot cyklarna.
”Amy”, sa Helen försiktigt. ”Jag vet att du är arg på Lionel, men du måste hålla dig lugn.”
”Helen har rätt”, sa Kate. ”Vi ska ju träffa Hazel senare ikväll.” ”Jag avbokar det”, sa Amy. ”Jag kan inte tänka nu när jag är så upprörd.”
”Om du låter den här händelsen ta över, förlorar du”, sa Janice. ”Du kan inte låta honom…”
”HAN LJÖG FÖR MIG!” avbröt Amy argt. ”PATRICIA OCKSÅ! NI VISSTE HUR MYCKET JAG ÄLSKADE HONOM!”
”Men du kan inte låta honom styra dig!” sa Helen.
”Jag hade tänkt berätta allt när vandalen hade åkt fast”, muttrade Amy, medan hon kämpade mot gråten. ”Men han har lekt med mina känslor! Jag trodde han var en bra vän, men han ljög!” Hon andades tungt. ”Han hjälpte mig och Melanie köpa bollen, han räddade mig från att krossas, men det var bara för att han skulle skryta om hur duktig han är”
”Nu får du ge dig”, sa Janice bestämt.
Amy stirrade på sin vän, medan vreden tog över.
”Janice har faktiskt rätt.” Kate såg nästan rädd ut.
”Ja, om ni ska ta hans parti, så varsågod!” skrek Amy gällt. ”Ta och skydda den där lögnhalsen bara!”
Helen kom fram och försökte ta hennes hand.
”Amy, lugna dig!” bad hon.
”LÄMNA MIG IFRED!” utropade Amy och drog sig bort. ”NI KAN LETA EFTER ARTHUR SJÄLVA! JAG HAR FÅTT NOG! OCH NÄR NI VÄL HITTAR HONOM, KAN NI ÖVERNATTA VID EN SJÖ, UTAN MIG!”
Därefter kastade hon sig på cykeln och trampade iväg.


När hon kom hem, sprang hon in i sitt rum och slängde sig på sängen, för att sedan gråta bittert. Inte nog med att killen hon älskade var en lögnhals, nu hade hon skällt ut sina allra bästa vänner.
”Jag kan lika gärna hoppa av ridskolan”, mumlade hon genom tårarna. ”Efter det här vill de väl inte prata med mig!”
Steg hördes, och i nästa sekund stod Melanie i dörröppningen. ”Amy! Varför mötte du mig inte vid skolan?” frågade hon upprört. ”Vi ska ju prata med Hazel och du lovade att hämta mig!” tillade hon surt.
”Jag glömde”, muttrade Amy. ”Vi ska inte dit ikväll, jag fixar det inte just nu!”
”Men du sa att vi skulle dit”, sa Melanie förbryllat.
”Hör du dåligt?!” fräste Amy medan hon torkade sig i ansiktet. ”Vi ska inte dit, för tjejerna och jag blev osams.” Hon svalde och tillade: ”Gå och gör dina läxor. Jag behöver vara ensam en stund.” Hon vände ryggen åt systern och stirrade ut genom fönstret.
”Amy”, sa Melanie försiktigt. ”Varför blev ni ovänner?”
”Gå och gör dina läxor”, upprepade Amy strängt.
”Men…”
”JAG SA ÅT DIG ATT GÅ!” skrek Amy argt. ”STICK IVÄG MED DIG!”
Melanie bet sig i läppen, men började gå mot dörren.
”Jag vill bara säga att jag inte har några läxor”, upplyste hon värdigt. ”Bara för att du är arg på dina vänner, ska du inte låta det gå ut över mig.”
Hon stängde dörren och en besvärad tystnad fyllde rummet. Ja, jag är en riktig klantskalle! tänkte Amy, medan hon började gråta bittert. Nu har det blivit bråk med Melanie också. Hon suckade och drog fram läxan i engelska för att skingra tankarna.
_____________________________________________________________________

Ja, jag ber om ursäkt för de stora bokstäverna, men kom ihåg att Amy är sexton år, och då hoppar hormonerna omkring i kroppen på henne. Tänk er sedan in i hennes ställe: Hon är ju hopplöst förälskad i Lionel, och har av hans moster (som är hennes granne) fått veta att han är singel. De har ju hjälpts åt med artikeln, och dessutom hållit vakt i stallet tillsammans, och då är det ju självklart att hon känner sig sviken. Även om hon och Patricia inte är vänner, har hon ändå tyckt om henne.

Då är det väl inte så konstigt att hon flyger i taket. Okej, det var kanske lite överdrivet att hälla mjölk över Lionel, men det är bättre än att klippa till honom!
Nu har det dock trasslat ihop sig med kompisarna och systern. Kan det bli värre?!

Ni som har läst "Quirrells första år på Hogwarts" kan i lugn och ro klicka på spoilern. (Ni som inte har läst den, är varmt välkomna att kika på den! )



Hoppas ni förstår något av det jag skrev.

Jag kommer inte ha tillgång till datorn denna vecka, så nästa avsnitt kommer på obestämd tid.

Jag tycker att de stora bokstäverna är på sin plats här, så mycket som allt trasslar till sig på en gång. Stackars Amy! Hon känner sig sviken och så exploderar det på alla håll och kanter, även mot hennes bästa vänner. Hon har varit under press en lång tid. Jag är säker på att hon kommer att ångra utbrottet mot vännerna när hon lugnat sig.

"Det är inte som du tror," sa Patricia. Måste handla om någon form av missförstånd, hur det nu hänger ihop. Kommer att längta efter fortsättningen!