Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Dag #6 - snart är den perfekta veckan klar!
Hoppas att ni gillar det, och tack så himla mycket för alla era kommentarer ♥

Kap. 13
En oväntad hjälte

Under den senaste veckan hade Astrid redan börjat sakna lärareskorten. Vart hon än gick så dök Jonathan Zaborac upp med sina vänner. De hade inte gjort någonting – än – men de stod alltid och blockerade vägen, retades eller bara allmänt gjorde livet lite jobbigare för henne. Det började gå så långt att Astrid, Jeri och Ellina tog omvägar bara för att försöka undvika dem.

Astrid tittade på schemat med en ångestklump i magen. Varför hade hon gått med på att ta spådomskonst? Nu skulle hon hitta dit ensam, samtidigt som hon försökte undvika Zaborac och hans gäng. Hon suckade och fortsatte framåt i korridoren. Om hon tog höger där framme och gick via de i princip övergivna korridorerna borde hon, trodde hon, kunna komma ut vid Norrtornet, där lektionen tydligen skulle hållas.

Hon gick genom spindelvävsbeklädda korridorer som ingen tycktes ha varit i på åratal, långa, virvlande trappor och mörka, vingliga gångar och fann sig slutligen stående i en stor hall som hon inte alls kände igen. Hon tittade nervöst på kartan, som hon numer alltid hade hopvikt i innerfickan på den långa kappan, och insåg att hon måste ha tagit fel en bra bit tillbaka. Nedstämd svor hon för sig själv.

”Stackars förstaårselev, hon har ingen vän,
vilse i en korridor, se vad som händer sen.”

Det irriterande rimmet kom från ett spöke som svävade in genom ett av fönstret. Spöket hade på sig en underlig röd klädesdräkt och skrattade ett flamsigt skratt.

”Vem är du?” frågade Astrid.
”Det vet inte du,” svarade spöket med ett högt skratt, ”men vänta lite nu.” Spöket skrattade till igen.
”Jag tror bestämt att dina vänner letar efter dig,” fortsatte han med en illavarslande röst och drog sedan ett djupt andetag.
”TJOHO, DEN LILLA SIERSKAN ÄR HÄÄÄÄÄR!”
Blodet frös till is i Astrids kropp. Det kunde bara vara en person spöket ropade på.
Zaborac och två av hans vänner – Alex och Dave – dök upp bakom kröken med hånleenden på sina ansikten.

”Ensam, här? Det var inte så klokt, lilla sierska,” sade Zaborac med ett hånflin.
Alex och Dave skrattade rått.
Astrid drog fram sin trollstav.
”Expelliarmus!” ropade Zaborac ut och drog fram sin egen trollstav som, insåg Astrid, han måste ha haft redo bakom ryggen. Astrids stav flög åt sidan och fortsatte att rulla iväg från henne. Zaborac skrattade ännu råare.
”Vad hade du tänkt göra med den där?” fortsatte han retfullt.
Astrid kände paniken växa inombords.
”Nå, jag vet vad jag ska göra i alla fall," fortsatte han. "Tarantallegra!”
Astrid kände hur det började rycka i hennes fötter, och tittade ner för att se dem dansa okontrollerat. Hon försökte hålla emot, men det var som om hennes ben hade en egen vilja. Hon tittade skräckslaget upp mot de tre skrattande pojkarna.
Alex slog handen mot låret och skrattade ett elakt skratt.
”Kung Zaborac,” sade han, fortsatt skrattande, med en bugande gest, ”du är så jävla bra. Genialiskt!”

Innan Zaborac hann svara, dock, så dök en ny röst upp.
”Vad i helsike pågår här?” hördes en surmulen röst bakom dem. Astrid ansträngde sig för att se Argus Filch argsinta ansikte över Daves axel.
”Ingenting. Vi-” försökte Zaborac.
”Kvarsittning åt er alla tre. Och du,” väste Filch när han såg Astrid dansa bakom dem, ”vad gör du här?”
Filch vände sig om över axeln. ”Den av er som gjorde det där kan avsluta det också,” sade han med en röst som inte tålde motsägelser.
Zaborac såg rasande ut, men plockade fram sin stav och mumlade ”finite incantatem” med en mördande blick.
Astrid skyndade sig att plocka upp sin trollstav, och förbannade sig själv över att hon inte hade varit snabbare.

Filch tittade på henne med en ifrågasättande blick, och hon mindes plötsligt hans fråga.
”Jag är på väg till Norrtornet,” sade hon i en ursäktande ton.
”Spådomskonst? Det här är inte rätt väg,” svarade Filch surt.
”Jag vet, jag gick vilse. Jag försökte undvika dem där, de har varit på mig hela veckan.”
Hon tyckte att hon såg ett minimalt uns medömkan i Filchs blick.
”Nå, du kan inte drälla här i korridorerna, i alla fall. Följ efter mig.”
I tysthet gick han genom korridorerna, och Astrid trippade nervöst efter.

Under den tysta färden hade hon tid att tänka. Då slog det henne helt plötsligt. Vad var det Alex hade sagt? ”Kung Zaborac”! Förste ordningsmannen för Slytherin - ledare för ormar. Ormarnas kung från profetian måste vara Jonathan Zaborac! Hon kände hur hon bara ville springa och berätta det för Ellina och Jeri direkt, men hon kunde inte gärna missa den första lektionen i spådomskonst. Framförallt inte så länge som Filch hjälpte henne.

Helt plötsligt kom de fram till en virvlande stentrappa som ledde uppför ett smalt torn.
”Norrtornet,” grymtade Filch fram.
”Tack, herr Filch, tack så hemskt mycket. Jag ber så mycket om ursäkt för senast, tack för allt.”
Filch nickade bara och skrapade med foten i golvet. Astrid tyckte att hon såg en lätt rodnad, men det kunde lika gärna bara ha varit så han såg ut normalt.
”Seså, uppför trappan nu. Du är redan sen,” mumlade han fram innan han vände på klacken och gick.

Astrid hann bara mumla fram ytterligare ett kort tack innan hon fick sätta av i full fart uppför trappan. Professor Trelawney skulle säkert vara rasande.

Super...duper...mega...jätte...bra!

Tack så mycket ♥

Helt fantastiskt!!

Supermegamugglisfantastiskt!!!!!!

Har inga ord, du skriver så bra!

Trodde aldrig jag skulle säga det här men är glad över att Filch kom xD
DU SKRIVER JÄTTEBRA!!!

Tack, ni är fantastiska ♥ Nästa kapitel kommer imorgon, sen får vi se hur nästa vecka blir Målet är att bli klar med hela serien i december, men som sagt, vi får se!

Den här veckan var fantastisk och jag tror jag kommer älska den här månaden!♥

Woho - ny dag, nytt kapitel. Tack återigen för alla kommentarer.
Also - vi klarade den perfekta veckan! Woho! Tack för alla er som orkat läsa - ett kapitel om dagen är bra jobbat av er också

Kap. 14
Spådomskonst

Astrid stannade abrupt när hon äntligen nått slutet av den långa trappan. Hon lyfte blicken och fick en kall klump i magen.

Det fanns ingen dörr. Hon funderade febrilt i några sekunder. Trelawney kanske tog bort den om någon kom sent, för att ingen skulle störa hennes lektion? Hon satte sig ned och lutade sig mot väggen och förbannade Zaborac som äntligen hade lyckats förstöra hennes dag. Hon lutade huvudet bakåt.

Då såg hon det. Uppe i taket fanns ett rundat hål, och en stege satt uppdragen i den. Hon tänkte febrilt i några sekunder innan hon kom på en lösning. Hon plockade fram sin trollstav.
”Accio stege!”
Stegen rasade ned från hålet och hon kunde snabbt klättra upp. Väl däruppe fann hon sig i ett mörkt, varmt rum med flera rykande rökelsekar. En tjock, parfymliknande doft låg tung över salongen och fick henne att känna sig både yr och lite illamående. Det lutande taket och väggarna var beklädda med tyg, som hängde fallande från bjälkarna och bidrog till en mystisk stämning. Astrid tyckte att det påminde om någon karnevalsattraktion, och kände sig inte alls särskilt imponerad.

I det skumma ljuset tittade ett tjugotal ögon upp mot henne.
”Ni ser, mina barn, vad var det jag sade. Jag hoppas att din nya bekantskap inte ställde till med alltför stora besvär, vännen.”
Astrid tittade förvånat på den lite bortkommet leende häxan.
”Jag visste att du skulle bli sen, förstår du. Jag såg det i min kristallkula tidigare. Välkommen, välkommen och slå dig ned.”

Professor Trelawney pekade mot en sammetsbeklädd fåtölj som satt bredvid en kort, rödhårig pojke som hon tyckte påminde om någon.
Astrid satte sig ned och viskade till pojken bredvid.
”Astrid Prince.”
”Brian Durif,” sade han med en kort nick och utan att ge någon ögonkontakt.
Astrid mindes Venna Durif, som hon hade träffat på tåget. Det här måste vara den bror hon hade pratat om - den som avskydde Snape – och det måste vara därför han påminde om någon.
”Vennas bror?” viskade hon.
Han nickade kort till svar.

Deras första uppgift var att läsa varandras tekoppar, och det var också första gången Brian tittade henne i ögonen. Han log avmätt.
”Vem ska köra först?”
”Det spelar ingen roll,” svarade hon snabbt.
Han suckade.
”Okej, ge mig din kopp då.”
Han tittade ned i den blå porslinskoppen.
”En fågel, typ.” Han bläddrade snabbt genom boken. ”En falk, kanske?” föreslog han och skärskådade mönstret i koppen. ”Det ska betyda…” han tittade ned i boken igen. ”Att du har en dödlig fiende.”
Trelawney, som gick förbi dem, stannade upp mitt i steget.
”Hm, nej, jag tror inte det. Astrid min kära, kanske du vill ta en titt?” Hon log uppfordrande och Astrid tog emot koppen som en rodnande Brian sträckte ut.

”En dödskalle,” hon sneglade ned mot Brians bok. ”Det betyder fara. Men det där ser ut som vänskapssymbolen – en katt - som tycks ha glidit ihop med dolken, som symboliserar svek eller falskhet. Fara från en vän som förråder mig, eller från någon som låtsas vara min vän?”
Trelawney formligen strålade.
”En mycket bra läsning – jag hade gjort samma tolkning. Mycket, mycket bra. Här, klassen, ser ni någon som verkligen har talang,” fortsatte Trelawney med en högre röst.

Astrid kände mest att hon ville sjunka genom jorden. Alla i klassen var äldre än henne, och inte en enda av dem såg ut att vara nöjd med att den yngsta förstaårseleven lyftes fram som Trelawneys favorit. Hon kände sig som en måltavla som alla sköt pilar i form av giftiga blickar mot.

Resten av lektionen kändes som att den tog en evighet. Inga av de andra eleverna tycktes vilja prata med henne, och Brian, som hon hamnade i samma grupp med, tycktes vägra att ens erkänna hennes existens.

Det första hon kände när lektionen tog slut var att hon aldrig ville gå dit igen. Men ganska fort kom hon på bättre tankar. Hon gillade spådomskonst, insåg hon. Men framförallt kände hon att hon inte tänkte låta dem vinna. Ville de hata henne så fick de väl göra det, men det gjorde henne bara mer motiverad att fortsätta. Hon skulle klara den här kursen helt ensam om det var så det behövde bli.