Quirrells första år på Hogwarts

Superbra!!!!!!

Super!

Oh så bra!! Väntar på mer!

God morgon! Jag var upptagen igår, så jag kunde inte ladda upp ett nytt kapitel. Ni får ett nu på morgonen istället. Varsågoda!
____________________________________________________


Kapitel 28- Samtalet


Martin syntes inte till på lunchen och under trollformelläran undvek han att kolla på Quirinus.
”Tror han att vi bryr oss ifall hans mamma är mugglarfödd?” sa Frank när det var dags att gå och lägga sig.
”Han kanske inte tycker om när någon kallar henne smutsskalle”, sa Quirinus.
När dom kom upp i sovsalen, satt Martin i sin säng med rödkantade ögon.
”Hur känner du dig?” frågade Quirinus vänligt.
”Bättre tack”, mumlade Martin med ett blekt leende. ”Jag har pratat med Flitwick om den där Krokbensbesvärjelsen”, tillade han.
”Det lät ju bra!” sa Frank.
Martin log och lade sig sedan ner till rätta.
”Jag tycker bara inte om när någon säger ’smutsskalle’ till min mamma”, sa han. ”Hon har haft det svårt sen pappa… ja ni vet.”
Quirinus nickade och lade sig ner. Han kunde inte tänka sig hur livet skulle se ut om mr Quirrell gick bort så tidigt som Martins pappa hade gjort. Quirinus kände hur det sved lite bakom ögonlocken när han tänkte på allt hans pappa hade sagt efter moster Lucys begravning. Efter ett tag somnade han, med en tung suck.


Under trollformelläran verkade många elever nervösa med tanke på att examensproven närmade sig.
”Vi får i alla fall se en quidditchmatch så vi får då något annat att tänka på”, sa Frank, när dom gick ner mot fängelsehålorna.
”Visst”, sa Quirinus, ”så länge slagmännen siktar rätt med dunkaren.”
När dom kom in i klassrummet, fick Quirinus syn på Snapes bok. Han fick en idé och plockade genast upp den.
”Vad tänker du göra?” frågade Frank.
”Jag tänker ta reda på vad det är för formler som Snape och Lestrange använder”, mumlade Quirinus bistert. ”Om dom är olagliga, så bör vi ge boken till någon lärare”, tillade han.
”Men tänk om det finns bra tips om hur vi ska kunna försvara oss mot onda trollkarlar!” utbrast Frank glatt.
”Jag tror inte det, men du kanske har rätt.” Quirinus drog fram osynlighetsmanteln och lindade in boken i den.
”Vad ska det där vara bra för?” frågade Frank.
”Om Snape ser att boken är borta och börjar leta efter den, så är det bättre att den är osynlig!” sa Quirinus och stoppade boken i sin klädnad.


Eftersom examensproven närmade sig, fick eleverna göra en massa anteckningar under trolldryckslektionen. Efter en halvtimme hördes en knackning och Snape syntes i dörröppningen.
”Jag har bara glömt min bok”, sa han lugnt.
Quirinus bet sig hårt i läppen när Snape kom fram till deras bord. Han kände hur hjärtat slog hårt. Snape tvärstannade och såg nästan rasande ut.
”Någon har stulit min bok!” utbrast han argt och böjde sig ner för att titta under bordet.
”Kan du inte ha den i din väska då?” frågade professor Snigelhorn, som tydligen ville ha lite tystnad under lektionstiden.
Quirinus låtsades som om han hade fått en hostattack, medan han kände en vansinnig lust att skratta. Det såg nästan skojigt ut. Snape letade efter sin bok och nappade åt sig Franks väska.
”Låt bli! Det är olagligt att rota i andras väskor!” utbrast Frank medan han såg ut att kunna gapskratta vilken sekund som helst.
”Äh! Håll mun!” fräste Snape argt när han hade kollat igenom väskan.
”Nu räcker det!” sa Snigelhorn strängt. ”Jag har ingen aning var din bok är, men jag ogillar verkligen oordning på mina lektioner. Det blir fem poängs avdrag från Slytherin. Ja, mr Snape, från mitt eget elevhem”, tillade han.
”Jag ber om ursäkt, professorn”, muttrade Snape och började gå iväg. Han stannade bara till och spände sina iskalla ögon i Quirinus, som ansträngde sig för att se milt förbryllad ut.
När det äntligen ringde ut, stod Quirinus och Frank utanför sjukhusflygeln och brast i skratt.
”Åh! Jag kommer aldrig att glömma Snapes min när han såg att boken var borta!” sa Frank och lutade sig mot en vägg.
”Inte jag heller”, skrattade Quirinus och letade upp boken. Han beslöt sig för att kolla upp saken senare.
”Det var en bra idé att gömma den i osynlighetsmanteln”, sa Frank uppskattande.
Quirinus log medan han stoppade ner osynlighetsmanteln i väskan.


Under helgen skulle en quidditchmatch spelas (Ravenclaw mot Slytherin) och alla elever såg det som en befrielse, med tanke på alla läxor dom hade fått.
”Jag hoppas verkligen att vårt lag vinner!” sa Frank under frukosten.
”Det gör jag också, då kanske det suddar ut leendet på alla elever från Slytherin”, sa Quirinus och gav Henry en brödbit.
”Det blir nog ditt leende som suddas ut!” sa en kylig röst. Quirinus vände sig hastigt om och fick syn på Snape. Hans iskalla ögon lyste elakt.
”Vad menar du?” frågade Quirinus så oberört han kunde.
”Jo”, sa Snape med ett elakt leende, ”Rodolphus har då sagt att han slå till dunkaren så att den träffar dig igen.”
”Jag tror att du har valt fel sorts vänner”, sa Quirinus kyligt. ”Rodolphus ljuger ju värre än en häst skenar. Han siktar ju sämre än en mullvad!” tillade han.
Frank, Jake, Adam och Martin brast i skratt.
”Mycket klyftigt, Quirrell. Du törs ju knappast erkänna att du är klumpig”, Snape betonade ordet med en elak glimt i ögat, ”jag menar, du kan ju inte ens hålla dig ovanför vattenytan.”
Quirinus kände ilskan inom sig. Skulle ingen glömma händelserna i sjön? Snape log hånfullt och gick iväg.
”Det är ingen idé att ens bry sig”, muttrade Frank och blängde ilsket efter Snape.


Mot eftermiddagen spelades den efterlängtade matchen och till Quirinus stora glädje hade Ravenclaw fått straffkast för att Rodolphus hade försökt slå dunkaren mot läktaren.
”Ravenclaw får straffkast”, ropade Sirius. ”Fiona Cooper passar till Tracy Spellman… och det blir mål för Ravenclaw! Trettio-tio till Ravenclaw.”
”Vi kommer att vinna den här matchen igen!” ropade Frank glatt. Ravenclaw fick in fler mål och alla i publiken höll andan när Zoe flög med en väldig fart mot lärarläktaren.
"Jenkins flyger mot kvicken, tätt följd av Rosier från Slytherin… Jenkins fångar kvicken och Ravenclaw vinner!” ropade Sirius efter ett par sekunder.
”Jag visste det!” skrek Frank.
Quirinus log. Men när han kollade mot lärarläktaren såg han Marrigburns ansikte; hon såg fullkomligt rasande ut.


Efter ett par timmar pratade alla om matchen.
”Jag trodde ett tag att Rosier skulle få tag i kvicken”, sa Frank.
”Det trodde jag också. Men jag undrar varför Marrigburn såg så rasande ut”, sa Quirinus.
”Äsch! Hon är en dålig förlorare”, sa Frank lugnt. ”Kom nu! Annars kanske vi blir utan middag!” tillade han.
När middagen var över, började Quirinus och Frank gå tillbaka mot uppehållsrummet, trötta efter allt som hade hänt under dagen. Men när dom var framme vid biblioteket, fick Quirinus syn på något som fick honom att tvärstanna. En figur uppenbarade sig som en skugga runt ett hörn och började gå mot huvudentrén. Quirinus kände genast igen dom släpande stegen. Det gjorde tydligen Frank också, för han viskade:
”Vad gör Marrigburn så här dags?”
”Jag vet inte. Men jag ska ta reda på det. Kila iväg till uppehållsrummet du”, mumlade Quirinus och drog upp manteln och svepte den om sig innan han följde efter Marrigburn.
Hon såg sig hastigt om och började gå fortare mot den förbjudna skogen. Quirinus kom fram och fick se att Marrigburn inte var ensam. Professor Sandelton var också där, men han arbetade ju inte längre på skolan. Vad var det som försiggick?
”Jag förstår inte varför du ville träffa mig här, Amy”, sa Sandelton vresigt.
”Jag ville undvika nyfikna blickar”, sa Marrigburn, vars röst blev giftigare.
Quirinus smög närmare medan han kollade om Hagrid skulle komma tillbaka till stugan.
”Har du räknat ut var han håller till?” frågade Marrigburn raskt.
”Nej.” Sandelton lät besvärad.
”Snart kommer det inte finnas en enda mugglarfödd elev kvar. Men Stevensons systerson har en tendens att lägga näsan i blöt, som hon gjorde”, muttrade Marrigburn.
Quirinus kände hur strupen snördes samman, han tyckte inte om Marrigburns sätt att prata om moster Lucy.
”Lucy var faktiskt en bra människa”, sa Sandelton.
”Jaså det tycker du!” sa Marrigburn och ett elakt leende spred sig över hennes ansikte. ”Jaja. I vilket fall som helst, så är Quirrell lik henne! Jag är förvånad över att han klarade sig nere i sjön. Jag menar ingen från slottet kunde väl ha sett vad som hände. Roberts och Longbottom var ju dom enda som befann sig på plats, och dom blev ju också överfallna”, tillade hon elakt.
Sandelton mumlade något ohörbart.
”Nåja, Colin. Tänk nu noga på saken. För du vill inte att jag ska bli din fiende”, sa Marrigburn och svepte därifrån.
Sandelton muttrade ilsket och började gå sin väg.
Quirinus sprang fort iväg mot slottet.





När han kom in uppehållsrummet drog han av sig manteln och letade upp Frank. Han fann honom vid deras vanliga plats.
”Vad hände?” frågade Frank i en viskning.
Quirinus såg sig hastigt om så att ingen tjuvlyssnade innan han berättade allt (han undvek bara att tala om moster Lucy).
”Det där samtalet säger allt! Marrigburn vill ha tag på Du-vet-vem och Sandelton spionerar förstås på honom!” Frank gned sig i pannan.
”Det lät då så. Marrigburn försöker förstås pressa Sandelton, men det verkar som att han försöker stå på sig”, sa Quirinus.
”Men Dumbledore finns här så Du-vet-vem kan inte komma hit”, sa Frank.
Quirinus bet sig i läppen.
”Det förstås”, mumlade han. Men han kunde inte ignorera den iskalla klumpen som han hade i magen.
____________________________________________________

Innan ni får för er att jaga mig till världens ände, vilket jag inte kan klandra er för, så ber jag ursäkt för att

Spoiler:
Tryck här för att visa!samtalet påminner om det som finns i första boken!

Men jag var inte så gammal när jag skrev storyn, så jag tänkte mig inte för. Snälla, ha överseende med det. Vi får se när nästa avsnitt kommer.

Toppen

Super!!!!!

Okej, det är flera dagar innan fredag, men jag vet inte om jag ska bort den dagen. Därför får ni det senaste kapitlet nu.

Innan ni börjar läsa avsnittet vill jag redan nu be om ursäkt för att början...

Spoiler:
Tryck här för att visa!...påminner om delen då Harry övade på Levicorpus!

Jag är superledsen för det, men ber er att ha överseende, eventuellt försöka ha förståelse att jag var för ung. Hoppas ni gillar resten av det i alla fall!

____________________________________________________


Kapitel 29- Remus döljer något


Morgonen därpå vaknade Quirinus av fåglarnas kvitter. Han satte sig upp och tänkte på samtalet han hade hört. På Marrigburn hade det låtit som om det var jätteviktigt att få tag på Voldemort.
Om hon lyckades, vad skulle hända med alla mugglarfödda elever? För att skingra tankarna, bestämde sig Quirinus för att kolla igenom boken som han hade tagit från trolldryckslektionen. Det fanns en massa underliga ord, som visade sig vara formler. Där fanns bland annat en formel som hette Muffliato. Den visade sig få öronen på alla personer att fyllas av ett oidentifierat surrande. Den kunde vara användbar om man inte ville att någon skulle tjuvlyssna. Adam, Jake, Martin och Frank började röra på sig i sina sängar.
Quirinus antecknade Muffliato-formeln och fortsatte leta. Det fanns en hel del överstrykningar, men till sist, i ett hörn på en sida stod det: Levicorpus (i-vbl)
Medan Martin, Jake och Adam klev upp ur sina sängar, funderade Quirinus vad i-vbl kunde betyda. Han bet sig i läppen när han tänkte på att John hade nämnt det ordet. I-vbl kunde betyda icke-verbal.
Quirinus plockade fram trollstaven och, utan att rikta den mot något speciellt, sa han Levicorpus i huvudet.
”Hjäälp! Sätt ner mig!” I panik tittade Quirinus upp och fick se Frank dingla uppochner i luften.
”Förlåt!” ropade Quirinus förskräckt och kollade snabbt i boken efter en motförhäxning. Han lyckades hitta en annan formel under ordet, höll staven hårt och tänkte: Liberacorpus!
En ljusblixt syntes och Frank föll ner på sängen.
”Jag är verkligen ledsen”, sa Quirinus svagt, medan Adam, Jake och Martin tjöt av skratt.
Frank gjorde en grimas.
”Imorgon får du ruska i mig”, sa han. ”Var hittade du den där formeln egentligen?”
Quirinus väntade tills dom andra hade gått ut ur salen innan han visade boken för Frank.
”Jag tror att vi ska lämna in den till någon lärare”, mumlade Quirinus som kände sig skamsen.
”Är du galen?!” sa Frank, vars ansikte plötsligt strålade. ”Vi skulle kunna använda dessa formler mot Lestrange! Eller ja, kanske i framtiden, när vi behöver försvara oss”, tillade han.
Dom gick ner till frukosten.
”Jag tycker att Muffliato-formeln var mest effektiv”, sa Frank medan han hällde upp pumpajuice.
”Det tycker jag också. Men jag är verkligen ledsen för det som hände”, sa Quirinus.
”Äsch, tänk inte på det nu. Du gjorde det ju inte med flit”, sa Frank lugnt och log.
Quirinus log tillbaka. Men ur ögonvrån kunde han se Remus stå en bit bort ifrån dom. Av hans min att döma, hade han hört allt.

Innan lunchen beslöt sig Quirinus och Frank att kolla igenom alla ämnen som dom skulle ha under examensproven. Oturligt nog satt James och hans vänner där. Remus däremot gick omkring bland hyllorna på egen hand.
”Han kollar åt vårt håll”, väste Frank irriterat. ”Jag undrar om han hörde vad vi sa i morse?” tillade han.
”Jag tror det. Det såg ut så ”, sa Quirinus.
Remus kom fram till deras bord.
”Hej”, sa Quirinus.
”Hej”, sa Remus stelt. Han böjde sig fram. ”Ni inser förstås att det är olagliga formler i den där boken som ni tog!” tillade han.
”Vad menar du?” sa Frank oskyldigt.
”Jag hörde er i morse!” väste Remus. ”Jag vet att ni snodde den från Snape. Han har kollat efter den varje gång vi har haft trolldryckslektion!”
”Snape använder ju också olagliga formler”, sa Quirinus.
”Quirinus! Om du så mycket som använder några formler från den där boken, så… så berättar jag för professor McGonagall! Eller Flitwick!” fräste Remus argt.
”Jag använder dom inte på någon oskyldig”, sa Quirinus trotsigt.
Remus öppnade munnen för att säga något, men han stängde den lika snabbt och vände på klacken.
”Vilken konstig prick!” sa Frank hätskt när dom gick ut ur biblioteket.
”Men Frank! Nu är du väl ändå bra orättvis. Remus visste väl inte riktigt vad han sa. Han är ju fortfarande ledsen för att han är osams med James”, sa Quirinus.
”Jo det förstås. Dom fryser verkligen ut honom”, sa Frank. ”Men jag tycker i alla fall inte att han ska bli sur på oss.”
Quirinus suckade, han kunde inte komma på något att säga.

Under dom följande dagarna fick Quirinus ogillande blickar från Remus var gång dom möttes i korridorerna och vid måltiderna. Boken innehöll visserligen formler som ministeriet skulle förbjuda, men ingen lärare skulle väl räkna ut vem som använde dom.
”Det går över!” sa Frank lugnt en morgon när Remus hade passerat dom.
”Jag undrar det. Vi kanske skulle ge honom osynlighetsmanteln”, sa Quirinus.
”Varför det?” frågade Frank.
”Tänk efter. Remus lånade den ut av James och nu vägrar dom att prata med varandra sen vi tog den”, sa Quirinus.
Frank himlade med ögonen och sa:
”Det är ju James som är omogen! Remus vet ju inte att det är vi!”
”Han är faktiskt klyftig”, sa Quirinus.
Frank suckade och dom fortsatte gå under tystnad.

På eftermiddagen gick Quirinus ensam iväg till uppehållsrummet. Det hade varit en jobbig dag med tanke på alla läxor dom hade fått, men nu var dom i alla fall klara med alla uppgifter innan det var dags för examensproven.
Han skulle just runda ett hörn när han fick se Remus tillsammans med James, Sirius och Peter. Dom såg väldigt sammanbitna ut alla fyra. Quirinus ställde sig hastigt bakom en staty för att dom inte skulle se honom.
”Tänker ni följa med imorgon kväll?” frågade Remus.
”Varför skulle vi? Osynlighetsmanteln är borta!” fräste Sirius.
”Vi blir upptäckta!” sa Peter ilsket.
”Den hade varit här om du inte hade blivit så rädd!” sa James.
Hördu James! Du är inte heller så värst modig! Stå och skratta åt någon som misslyckas! tänkte Quirinus ilsket, medan han kände medlidande för Remus.
Det var dags att lämna tillbaka manteln till honom.
”Visst! Fortsätt att skylla på mig! Du hade ju kunnat gå och leta böckerna själv den där gången!” sa Remus, och det hördes att han var gråtfärdig. ”Vet du vad James? Quirinus har rätt när det gäller dig! Du är omogen! Inte undra på att Lily kastar ilskna blickar på dig! Om ni får för att följa med, så räkna inte med att jag ska hjälpa er om ni blir upptäckta!” Det sista ordet nästan skrek han ut. James, Sirius och Peter vände ryggen åt honom och gick.
Quirinus gick fram mot Remus, som stirrade ner i golvet medan tårarna rann ner för kinderna. En del elever hade tydligen stått och lyssnat på dom, för en del såg förvånade ut. Quirinus väntade tills dom andra eleverna hade avlägsnat sig, innan han frågade:
”Är något på tok?”
Remus kollade på honom med tårfyllda ögon.
”Ja”, sa han. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till, och det värsta är att jag…” Han flämtade till och satte en hand för munnen.
”Vad då? Vad ska du göra imorgon?” frågade Quirinus.
”Inget! Glöm det!” sa Remus och gick utan ett ord.
Det märktes på lång väg att han ljög.

”Du ser lite blek ut. Har det hänt något?” frågade Frank under trollkonsthistorian samma eftermiddag.
Quirinus försäkrade sig om att ingen tjuvlyssnade innan han berättade vad han hade sett.
”Han döljer något”, mumlade Frank efter en stund.
”Har du tänkt på att Remus har varit borta varje gång det är fullmåne?” frågade Quirinus.
”Ja.”
”Jag tänker ta reda på varför”, sa Quirinus.
Frank såg förskräckt ut och väste:
”Har du blivit tokig?! Mitt i natten! Går du inte i Ravenclaw?!”
Quirinus bet sig i läppen.
”Jag vet att det låter konstigt, men det känns fel att Remus ska frysas ut sådär, så jag tänker ge tillbaka manteln till honom. Men det blir svårt när han är borta”, sa han. ”Så jag tänker ta reda på vad Remus försöker dölja, med eller utan din hjälp”, tillade han strängt.
Frank bet sig i läppen och såg ängslig ut.
”Okej”, sa han efter en stund. ”Jag följer med.”
____________________________________________________

Vad kan Remus dölja månntro? Tror vi alla vet det, men ska ni skapa teorier, får ni hemskt gärna trycka på spoiler-knappen. Det kan hända att alla inte har läst alla böcker än.

Okej, läs bara spoilern om ni har läst sjätte boken. Anmgående delen då Remus och Quirinus diskuterar om boken:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vet att Remus inte kände till Halvblodsprinsens bok när Harry visade den för honom! Men vi kan väl låtsas att han kanske misstänkte att det var farliga formler i den och att han hade sett Snape bära på den.

Super

Superbra!!!!

Tack för era kommentarer! Det värmer! Ni kan få ett kapitel till för jag vet som sagt inte om jag ska bort på fredag.
Detta kapitel kan bli lite läskigt, så se till att ha lite frukt i närheten!
_____________________________________________________


Kapitel 30- Varulven


Efter några lektioner var det dags för middag. Quirinus och Frank diskuterade hur dom skulle göra för att kunna följa efter Remus.
”Vi måste använda osynlighetsmanteln. Det är livsviktigt”, sa Frank när dom gick ut ur salen.
”Tro inte att jag inte har tänkt på det”, sa Quirinus. ”Men jag undrar vilken tid vi ska gå”, tillade han.
Det var ett olöst mysterium.
”Vi kanske ska fråga Remus!” föreslog Frank.
”Jättekul!” sa Quirinus ironiskt, men han kunde inte låta bli att le.
Frank log också men blev sedan allvarlig.
”Vi måste ta reda på när…”, började han men avbröt sig och stirrade storögt.
Quirinus följde hans blick och fick se Remus tillsammans med madam Pomfrey.
”Vi gömmer oss!” väste Quirinus och båda två ställde sig bakom en staty.
”När tycker ni att jag ska komma?” frågade Remus och det hördes att han försökte låta bli att gråta.
Han är ju helt förstörd! tänkte Quirinus medlidsamt.
”Kom hit halv tolv”, sa madam Pomfrey vänligt. Remus nickade och gick iväg.
”Nu vet vi när vi ska gå!” sa Frank glatt. Quirinus nickade.
”Just det, men då får vi hoppas att alla sover.”

Följande dag var Quirinus nervös. Han var inte säker på i fall det var en klok idé att följa efter Remus, men han hade ju bestämt sig. När han och Frank var på väg ner till frukosten, stötte dom på Sharon.
”Hej”, sa hon försiktigt.
”Hej”, sa Quirinus, som kände hur han blev röd i ansiktet. Han och Sharon hade inte pratat så mycket sen den hemska händelsen vid sjön.
Frank log förståeligt och gick iväg. Quirinus och Sharon stod och tittade på varandra en stund under tystnad.
Sedan harklade Sharon sig och sa:
”Jag tackade dig inte tillräckligt efter att du räddade mig vid sjön.”
”Det var ju inte så mycket jag gjorde. Jag blev ju själv träffad av den där besvärjelsen”, mumlade Quirinus.
”Jag vet. Jag hoppas alla dom här otäcka sakerna slutar”, suckade Sharon.
Dom gick ner till frukosten under tystnad.
”Har du förresten märkt att den där gryffindorpojken Remus har gått ensam flera veckor i sträck nu, sen terminen började”, sa Sharon plötsligt.
”Vad menar du?” frågade Quirinus medan han kände hur det knöt sig i magen.
”Tja, han blev osams med James, Sirius och Peter om en sak, men jag vet inte vad. Jag har försökt prata med Remus, men han vägrar berätta varför”, svarade Sharon.
Quirinus bet sig lätt i tungan, innan han sa:
”Han kanske har förlorat en vän. Jag blev ganska deppig när morfar och moster Lucy gick bort.”
Det sista fick strupen att snöras samman på honom. Sharon ryckte på axlarna. När dom kom ner till stora salen, gick Sharon bort till Sarah och dom andra flickorna. Quirinus gick fram till Frank och berättade vad Sharon hade sagt om Remus.
”Vi får lämna tillbaka osynlighetsmanteln”, mumlade Frank. ”Även om vi hade fått nytta av den!” tillade han och såg dyster ut.
”Jag vet. Men det är det enda rätta”, sa Quirinus.
Han tittade upp och fick plötsligt syn på James som kom gående längst deras bord. Men det såg inte ut som om han hört allt, så Quirinus drog en djup suck av lättnad.


På kvällen, efter en hel dag av pluggande och lektioner, var Quirinus totalt utmattad. Han lade sig ner på sängen och somnade på en gång, med hopp om att han skulle hinna vakna i tid för att ta reda Remus mystiska försvinnanden. Vindens tjut fick Quirinus att vakna med ett ryck. Han tittade hastigt på klockan. Den stod på kvart över elva. Han gick fram till Franks säng och ruskade på honom. ”Tur att det är fredag i dag!” mumlade Frank när han äntligen vaknade.
Quirinus drog fram manteln och både han och Frank svepte in sig under den. Dom gick försiktigt bort mot sjukhusflygeln, precis i tid för att se Remus komma dit och knacka på dörren.
Madam Pomfrey klev ut medan hon svepte en sjal om sig. Hon nickade och sedan gick hon och Remus bort mot entrén.
”Jag undrar vart dom ska”, viskade Frank. Quirinus ryckte på axlarna men han följde ändå efter. Dom kom ut på gården och fick se hur madam Pomfrey och Remus hade kommit fram till ett träd. Quirinus funderade ett tag om han inbillade sig, det såg ut som att trädet rörde på sig. Grenarna slog i marken och svängde åt alla möjliga håll. Men Quirinus kunde se hur madam Pomfrey tog fram sin trollstav och plötsligt stod trädet helt stilla.
”Kom nu!” väste Quirinus och drog Frank lätt i tröjan.
Remus kröp in i ett stort hål.
”Det är bäst att vi går en i taget”, viskade Quirinus när madam Pomfrey var utom synhåll. ”Jag går först, sen kan du komma efter mig.”
Han drog av sig manteln och kröp ner med huvudet före. Quirinus såg hur han hade kommit till en låg gång. Strax därefter kom Frank, med manteln i famnen. Han såg sammanbiten ut.
”Vi blir tvungna att krypa”, mumlade Quirinus.
Han och Frank skyndade på genom den långa gången. Efter ett tag började gången att stiga uppåt.
”Usch! Ibland förstår jag varför mamma hatar när det är dammigt!” utbrast Frank när dom hade kommit in i ett rum.
Det var verkligen dammigt på golvet och några möbler var trasiga. Quirinus såg sig omkring och fick se att alla fönstren var förspikade. Det hördes plötsligt ett knarrande på våningen ovanför dom.
”Vi går upp, jag ser en trappa nu”, mumlade Quirinus.
Dom gick för en ganska skraltig trappa. När dom hade kommit upp på trappavsatsen, stack Quirinus ner handen i klädnaden för att ta fram sin trollstav. Men den var inte där.
”Du ser upprörd ut”, viskade Frank.
”Jag har tappat trollstaven!” sa Quirinus. ”Jag är säker på att jag hade med mig den!”
”Och min ligger i sovsalen!” sa Frank förskräckt. ”Men det kanske inte händer något”, tillade han lugnande.
Quirinus suckade och fick se en dörr som stod öppen till ett rum. Det hördes mystiska ljud därinifrån. Quirinus styrde stegen ditåt, tätt följd av Frank. I rummet fanns bara en enda möbel; en fin himmelssäng med förhängen som såg ut som att dom inte hade tvättats på ett bra tag.
”Remus!” ropade Quirinus.
Inget svar kom. Frank såg ängslig ut.
”Jag tycker inte om det här!” viskade han.
Innan Quirinus hann säga något, hördes plötsligt ett ylande, som fick blodet att frysa till is.
”Ä-är det en varg här?!” viskade Frank förskräckt. ”Jag hatar vargar!”
”Snälla, skrik inte!” bad Quirinus förtvivlat.
Han kollade hastigt upp och var nära att svimma. Mitt framför dom stod en varelse med yvig svans och ilsket glimmande ögon. Det hängde några trasiga klädesplagg på den och Quirinus förstod på en gång att det var Remus kläder.
”Det är ingen varg!” viskade han och backade långsamt mot dörren.
”Det är en varulv!” utbrast Frank.
Varulven gav ifrån sig ett högt ylande och tog ett språng mot dom.
”Vi sticker!” ropade Quirinus och både han och Frank sprang mot dörren.
Men vid trappavsatsen råkade Quirinus stampa ner sitt högra ben i ett hål i golvet så han föll omkull. Han försökte dra upp benet, men det hade fastnat i hålet. Det gick inte ens när Frank hjälpte till. ”Vad ska vi göra?!” frågade Frank förtvivlat när ylandet hördes.
”Spring och hämta hjälp!” sa Quirinus förtvivlat och försökte dra upp benet.
Frank nickade och sprang iväg.
När han var borta, såg Quirinus ifall varulven hade kommit ikapp dom. Ylandet hördes igen och plötsligt syntes varulvens skugga vid dörröppningen.
Om jag ändå inte hade tappat trollstaven! tänkte Quirinus förtvivlat.
Det hördes inte att Frank hade kommit tillbaka. Tänk om han hade blivit skadad själv! Varulven kom plötsligt fram och såg hotfull ut. Quirinus vände sig åt det håll han och Frank hade kommit ifrån och skrek:
”Hjäälp! Hjääälp! Hjälp mig! Hjäääälp! Hjäääääälp!”
Ingen svarade. Varulven ylade och det hördes att den kom närmare. Quirinus satte händerna för öronen innan han snyftade förtvivlat. Han skulle förstås bli dödad. En varulv skonade ingen, det hade han ju läst.
Jag kommer inte att klara det här! Jag sitter fast och Frank har inte kommit tillbaka! Jag kommer aldrig att få se mamma, pappa, Claire och David igen! tänkte Quirinus medan tårarna rann ner för kinderna. Och inte Sharon och Frank heller för den delen!
Tanken fick honom att gråta ännu mer. Han kände plötsligt hur varulven stod på hans klädnad. Quirinus slöt ögonen och väntade på attacken när en röst skrek:
”Expelliarmus!”
Varulven ylade när den slog mot väggen. Quirinus satte sig försiktigt upp för att se vem det var.
”James?!” utbrast han förvånat.
James såg allvarlig ut medan han böjde sig ner och drog upp Quirinus ben ur hålet. Quirinus ställde sig mödosamt upp. Det gjorde ont i benet men det var lyckligtvis inte brutet. Han gick försiktigt nerför trappan. Varulven rörde på sig.
”Vi måste fly, innan han vaknar!” sa James och grep tag om Quirinus handled. Dom skyndade sig iväg genom gången.


Trädet stod helt stilla när dom kom ut och fullmånen visade sig på himlen. När dom hade kommit en bra bit bort från trädet, slog sig Quirinus ner på en sten och begravde ansiktet i händerna innan han brast i gråt, utmattad och rädd som han kände sig.
”Det är över nu”, mumlade James, som tydligen hade kommit fram mot stenen, och satte en hand på Quirinus axel.
Det blev tyst en stund. Quirinus fortsatte att gråta bittert, allt kändes både hemskt och förvirrande.
”Jag hittade din trollstav nere vid gången”, sa James och räckte den till Quirinus som tittade upp på honom.
”Tack”, mumlade han när han tog emot den.
Plötsligt kom han att tänka på en sak.
”Var är Frank? Är han skadad?” frågade han.
”Var inte orolig, jag stötte på honom vid gången. Han är med Sirius och Peter. Dom sa att dom skulle gömma sig i ett klassrum. Och om Peeves skulle komma, kan Sirius härma Blodige Baronens röst ”, sa James lugnande.
Quirinus drog en djup suck av lättnad. Men han var på samma gång fundersam. Hade James följt efter dom?
Är han inte arg på mig? Ifall han är det, varför har han då räddat mig? tänkte Quirinus.
”Jag ska förklara allting sen. Men nu tycker jag att du behöver tvätta av dig i ansiktet. Kom nu så går vi ner till sjön”, sa James bestämt.
Quirinus kände rysningar längst ryggraden. Han ville absolut inte vara nere vid sjön igen.
”Jag ska inte knuffa i dig om det är det du tror. Och förresten, så tar sig jättebläckfisken inte upp på grunt vatten”, sa James.
Quirinus reste sig försiktigt upp och dom började gå mot sjön.
____________________________________________________

Oj! Quirinus är allt en riktig olycksfågel!* Tur att James kom till undsättning!
Okej, jag erkänner! Det var osannolikt att James använde Avväpningsbesvärjelsen mot varulven. Men i brist på annat fick det bli så. Hoppas på förståelse.

*Vad jag menar med att han är en olycksfågel, är att han har haft väldigt mycket otur under berättelsens gång.


Kapitel 5, 6 och 7: I femte kapitlet blir Quirinus arg på Snape och ger honom svar på tal. Snape blir först förvånad men sedan rasande och griper tag i Quirrells slips. (Det leder dock till att McGonagall drar av fem poäng från Slytherin, eftersom Snape skriker i biblioteket! Hehehe! ) I kapitel sex hämnas Snape genom att attackera Quirinus med olika formler. När det är dags för sjunde avsnittet, möter Quirinus professor Marrigburn. Hon visar sig vara riktigt elak och ser till att klanka ner på honom så fort hon får chansen.

Kapitel 10: Quirinus blir träffad av en dunkare och svimmar av smärta.

Kapitel 12:
Här går det inte bra för Quirinus under flygövningen. Dessutom mobbar de flesta elever från Slytherin honom, efter det som hände under Quidditchmatchen i föregående avsnitt. Han ser även Sharon stå och prata med James, vilket gör honom ledsen eftersom han är kär i henne, men han tror att hon gillar James bättre.

Kapitel 18: Quirinus snubblar på en rot och slår sig hårt i ansiktet, samt blir hånad av Snape!

Kapitel 22: Här får Quirinus veta att hans moster har avlidit efter en mystisk sjukdom. Detta tar honom hårt, eftersom Lucy var hans bästa vän.

Kapitel 24: I detta kapitel blir Quirinus träffad av Avväpningsbesvärjelsen och hamnar i den djupa delen av sjön och eftersom han inte kan simma så bra, blir han panikslagen. Lyckligtvis räddar någon honom.

Så, ja! Quirinus har haft otur!