Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

GOD JUL och tack för ännu ett fantastiskt och underbart kapitel du är en av de bästa förfatarna på mugglis, nu har vi fått mer kapitel en vad vi ( iallafall jag) förväntade oss jag hoppas att du inte stressar förmycket nu när det är jul, ha en stressfri, rolig och framförallt en riktigt GOD JUL

Åhh, jag har sträckläst din din både
denna och den första fanficen o du är så grym
avundas din talang! Kram

Hej allesammans och gott nytt år!
hoppas ni haft en bra jul och nyår!
personligen hatar jag julen, men försöker göra det bästa av den, men det är svårt cx
och nyår låg jag och var sjuk så ja... men annars har jag haft det bra ;3

har en liten fråga till er redan nu som kanske känns lite tidig, men aja...
Ska någon av er på Multicon 2015? för om ni ska vore det väldigt kul att träffas för jag kommer med största sannolikhet åka dit och som sagt så vore det jättekul att få träffa er :3

I spoilern som kommer nu kommer det finnas bilder till olika bilder jag använt som inspiration till rummen i Krum gard, tyvärr kunde jag inte hitta alla jag använt mig av, men detta är några som sagt så om ni vill se dem så är det bara öppna:


aja, hoppas ni tycker om detta kapitel och glöm inte kommentera er åsikt, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något!

Kram♥
----------------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 22 Vampyrer och kaos (Lilys perspektiv)

De närmaste dagarna var inget annat än fyllda av lycka. Jag kunde inte ens minnas när jag senast sett Sirius så lycklig som han var nu när han var återförenad med Gabryella som var minst lika lycklig. Det kändes nästan som förut; gruppen var samlad igen, men något var annorlunda med Gabryella. Hon var mycket tystare och mer mystisk av sig och ville inte prata om vad hon gjort sedan trekampen eller vad som riktigt hände efter den sista och avgörande uppgiften. Sedan var det om den där boken.

- Ni får absolut inte röra den, läsa den eller knappt titta på den, säger Gabryella gällt när hon ryckt ifrån den från Sirius.
- Varför? Frågar han chockat.
- Det kan jag inte säga utan ni måste lita på mig; bry er inte om boken, säger Gabryella strängt medan hon går fram och tillbaka framför oss. Vi sitter inne i hennes sovrum bland hennes svarta soffmöbler precis som vi gjort förra året.
- Okej, förlåt, säger Sirius fortfarande förvånad.
- Det är okej, svarar Gabryella med ett ansträngt leende innan hon ser bort mot ett av porträtten och Aurora kommer ut ur det och tar boken.
- Är det där ens möjligt? Frågar jag när boken inte faller rakt igenom Auroras spökhänder.
- Väldigt möjligt, svarar hon med ett leende innan hon försvinner in i porträttet.
- Hur kan Aurora finnas kvar? Frågar Remus.
- Vad menar du? Frågar Gabryella.
- Hon fanns inte kvar som spöke eller något annat efter sin död, så hur kan hon finnas kvar efter den sista uppgiften, precis som dina föräldrar gjort? Frågar han.
- Det är invecklat, svarar Gabryella och vrider sig obekvämt när hon slår sig ned vid Sirius.
- Var är dina föräldrar på tal om det? Frågar jag.
- Det är borta, svarar Gabryella stelt.
- Hur...? frågar James.
- Kan vi diskutera något annat? Allt det som hänt mig efter den sista uppgiften är inte viktigt i nuläget, svarar Gabryella och vi all tystnar.
- Självfallet, säger Remus och vi väntar alla på att någon ska starta upp ett samtal.
- Nå Remus, nu när Lily slutat vara så envis och accepterat sitt och James förhållande, har du hittat någon? Frågar Gabryella nyfiket.
- Jag och James har inget förhållande, säger jag.
- Ursäkta mig? Frågar James och ler mot mig och jag himlar med ögonen.
- Tyst med dig, säger jag och ler tillbaks.
- Nej, du förstår älskling, de har ett så kallat icke-förhållande som är ungefär lika mycket som ett icke-förhållande som vi hade i början, säger Sirius och Gabryella ler åt tanken.
- Jaha, så med andra ord ska vi alla bara ge Lily en vecka eller två tills hon vågar medge det, säger Gabryella nöjt.
- Jag tycker att vi kan fokusera på Remus istället som inte ens har ett icke-förhållande, säger jag bestämt.
- Tro mig, jag vill inte vara i ett förhållande, säger Remus menande.
- Gabryella hade också ett litet problem med klor och annat som kan användas som mordvapen, men det hindrade inte oss! Säger Sirius och Remus himlar med ögonen.
- Ja, men det har ju gått som en fröjd för er två också, säger Remus.
- Det var en gång, Remus, säger alla i kör.
- Vi är ju förlovade nu, trots den lilla incidenten, säger Gabryella.
- Ja, tro mig, det är han inte dålig med att påminna oss om, säger Remus och nickar mot Sirius.
- Remus, du förtjänar någon du också, säger jag uppmuntrande.
- Någon som inte heller är död. Förlåt Aurora, säger James och vi hör ett litet fnys från porträtten i rummet.
- Men det fixar vi ju lätt; jag är ju här, säger en bekant röst. Katarzyna.
- Är du kvar? Säger Remus skräckslaget.
- Klart jag är, kära du, säger Katarzyna belåtet.
- Vad vill du Katarzyna? Frågar Gabryella.
- Abigail vill prata med er, säger Katarzyna kort innan hon vänder om och går.
- Kom, suckar Gabryella och reser sig upp och vi går ut ur rummet för att hitta Abigail.

Krum Gard hade inte förändrats mer än Gabryella. Det var fortfarande som en stor labyrint som vem som helst som inte vuxit upp här skulle gå vilse i eller funnit ett mönster. Jag hade snappat upp ett mönster som jag enkelt kunde följa för att ta mig från rummet jag sov i till Gabryellas rum, eller ner till matsalen. Alla väggar i herrgården var täckta med porträtt som följde ett visst mönster och jag genom att följa mönstret som visade hur alla Krum syskonen vuxit upp kunde man ta sig från enkelt fram. Redan utanför mitt sovrum hängde det ett två meter högt och en meter brett porträtt från när Soline höll upp ett nyfött barn som jag antog var Pasha eftersom några porträtt senare kom det på en liten pojke och senare på en pojke och en liten flicka med samma isblå ögon som Rita.

- Pasha, jag vet att du vill din systers bästa, men är du från vettet? Hör jag Abigail säga argt inne i köket.
- Lita på mig, det kommer funka så länge hon går med på det och vi följer exakt efter det jag läst, säger Pasha lugnt.
- Det kommer inte på fråga! Glöm det du läst och leta upp något som inte kommer kosta någon livet, säger Abigail argt, men tystnar snabbt när vi kommer in i matsalen där Pasha satt och öppna upp en vinflaska och fyllde på sitt glas medan Abigail stod framför honom med ett argt ansiktsuttryck.
- Du ville träffa oss? Säger Gabryella till Abigail.
- Vi måste åka tillbaka till Hogwarts inom fyra dagar. Ville bara påminna om det, säger hon med ett stelt leende och det känns om en dementor just passerat rummet och lämnat oss alla helt tömda på glädje.
- Du gillar verkligen sänka folks goda humör, konstaterar Pasha när han ser på sin hustru.
- Håll käften, Pasha, säger Abigail.
- Det är okej, vi får helt enkelt utnyttja de närmaste dagarna så mycket vi kan, säger Gabryella och tar ett fastare grepp om Sirius arm.
- Så länge du håller dig till vår överenskommelse så får du göra exakt vad du vill med dina gäster, säger Pasha till sin syster och höjer sitt glas för att dricka, men blir snabbt av med det då Abigail rycker ifrån honom det och kastar in i väggen.
- Vad hände med att nyktra till sig? Frågar hon och Pasha reser sig upp och lägger sina händer på hennes midja och ger henne en kyss på pannan.
- Det kommer nog inte hända på väldigt länge och jag tror inte det kommer lösas genom att ta sönder mina vinglas, svarar han och Abigail himlar med ögonen.
- Idiot, muttrar hon och lutar sig mot Pasha.
- Vad pratade ni om innan vi kom in? Frågar Gabryella i ett tonläge som gav mig en olustig känsla.
- Vi kan prata om det senare, säger Pasha med en blick som gav mig onda aningar.
- Okej, svarar Gabryella kort innan hon vänder om och vi lämnar Pasha och Abigail.
- Gabryella, vi måste prata, säger Sirius och Gabryella ser plötsligt väldigt osäker ut.
- Nu? Frågar hon osäkert och Sirius nickar och ger oss en blick som säger ''gå''.
- Vi ses senare, säger James och de båda nickar innan de försvinner iväg.

Jag, James och Remus går till James sovrum som är som en mindre version av Gabryellas rum och har mindre föremål eftersom det var som Gabryella beskrivit: ett enkelt gästrum, men trots detta var rummet till ytan enormt och hade tillräckligt högt tak för att man skulle kunna flyga här inne helt utan problem. Det var samma gotiska inredning som resten av Krum Gard hade och det enda som skillde gästrummen från de vanliga sovrummen, bortsett från de högst privata ägodelarna, var att ik gästrummen fanns det endast ett fåtal porträtt som för det mesta föreställde familjen Krums familjemeblem.

- Jag undra vad som inspirerade dem att inreda sitt hem på detta viset, säger jag.
- Förmodligen Dracula, säger James och jag och Remus skrattar kort.
- Jag har ett minne av att Gabryella berättat att de haft vampyrer i släkten som älskade tanken att lura hit mugglare för att skrämma dem med typiska chlicher om hur vampyrer lever, säger Remus och jag och James ser misstroende på honom.
- Fråga henne själva, säger han till sitt försvar.
- Men det har en viss charm, säger James och håller upp en sammetskudde med flera olika mönster.
- Jodå, svarar jag och ser bort mot en av de tolv ljusstakar med brinnande ljus.

Vi sätter oss ner på sängen som var tillräckligt stor för att vi alla tre skulle få plats utan att ens snudda varandra. Vi småpratar en kortstund innan vi hör en hög explosion utanför och ett skrik. Våningen nedanför oss hörs fotsteg och hur Pasha ilsket gormar något innan ett kaos brister löst.

Jätte bra. Verkligen super. Jag ÄLSKAR den här ffen och kommer alltid att göra det även om den tar slut. Men jag hoppas verkligen att det är långt kvar tills det. Jag hoppas att det är en ff som du kommer att fortsätta på för alltid

När kommer det mer då TheFifthMarauder

Tack så mycket och i nuläget har jag ingen aning om när det kommer mer...
ska försöka fixa ihop något så snart som möjligt, men eftersom jag publicerade i går kommer det med största sannolikhet dröja någon dag eller så innan nästa kapitel kommer :3

Jättebra. Skriv mer nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu eller senare.

Hej allesammans!
Hoppas allt är bra med er och att allt är guld och gucci i er värld cx

Jag har något att fråga er som jag tycker är välidgt viktigt och jag vill att ALLA som läser svarar på denna frågan;
Är det jag skriver tråkigt?

nu kanske ni tänker: vad fan är det för fråga? men om jag ska vara helt ärlig så känns det som om det jag skriver är jättetråkigt och med tanke på att ni inte kommenterar lika mycket känns det som ni också tycker det så jag vet inte... snälla svara och säg ärligt vad ni tycker så att jag kan försöka göra det mer intressantare att läsa.

Aja, hoppas ni gilar kapitlet och glöm inte kommentera vad ni tycker, komma med förslag på vad ni vill läsa och fråga om ni undrar något.

Kram.
--------------------------------------------------------------------
Kapitel 23 Omvändning av tillvaron (Gabryellas perspektiv)

Sirius drog med mig in till mitt sovrum. Han såg nervös ut och jag kunde inte göra något annat än frukta det värsta; att han skulle avsluta vårt förhållande här och nu. Min puls ökade för varje sekund som han förblev tyst och gick korta sträckor framför mig.

- Du måste berätta vad det är som håller på att hända med dig, säger han och stannar upp så våra ögon möts. Hans ögon är fyllda av förtvivlan.
- Jag kan inte, Sirius, säger jag och vänder ryggen om. Jag klarade inte av att se hans blick.
- Gabryella, hur kan du förvänta dig att jag ska kunna åka tillbaka till Hogwarts när jag inte har ett enda svar till de tusen frågot jag vill fråga dig, säger han.
- Jag älskar dig, säger jag och han ser undrande på mig.
- Jag älskar dig med men..., säger han innan jag avbryter honom.
- Det är därför jag inte kan berätta. Du skulle inte klara av det, säger jag och ger honom ett svagt leende.
- Jag klarar det, säger han.
- Jag är död, men jag är fast i denna kroppen för alltid, säger jag och han tappar hakan. Jag visste att han inte skulle klara av sanningen.
- Vad menar du? Stammar han.
- Jag kommer aldrig åldras, jag kommer aldrig kunna ge dig något som någon annan kan. Jag är dömd till att leva med spöken. Mer kan jag inte säga, säger jag och känner hur en stor klump jag burit inom mig lossnar. Det var första gången jag medgav vad det var jag gick igenom.
- På grund av det Hristo gjorde efter trekampen? Frågar han svagt.
- Ja, svarar jag kort.
- Finns det något man kan göra åt det? Frågar han och jag känner hur tårarna vill tränga sig fram och jag vänder mig om. Sirius skulle inte få se mig svag.
- Jag vet inte. Pasha och jag försöker ta reda på det så gott vi kan, men ingen av oss vet riktigt vad som kommer hända med mig, säger jag och jag känner hur Sirius lägger sina armar runt min midja och lutar huvudet mot mitt huvud.
- Jag förstår om du inte längre vill vara med mig. Marlene kan ge dig mer än mig, säger jag och känner hur mitt hjärta brister i tusen bitar av de orden och det känns återigen som när jag trodde jag förlorat Sirius till en annan igen.
- Du är tjockskallig ibland, älskling, säger Sirius och jag vänder mig om och möter hans blick.
- Ursäkta? Får jag fram.
- Jag kunde inte bry mig ett skvatt om vad Marlene kan ge mig för det finns något hon inte heller kan; dig. Jag älskar dig Gabryella, ingen annan och kommer aldrig göra det heller, säger han och jag lutar mig mot honom och han drar mig hårdare in i sin famn.
- Jag lever hellre en hel livstid ensam än med någon annan än dig, viskar han och jag känner hur tårarna börjar rinna av blandade känslor.

Jag vet inte hur länge vi står helt stilla och bara håller om varandra. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig utan honom när Sirius åker tillbaks till Hogwarts med dem andra och lämnar mig med Pasha och Aurora här för att fortsätta hitta mer svar om min förbannelse. Jag visste inte hur han heller skulle klara sig, inte nu när han visste en liten del av vad som hänt mig.

- Sirius? Säger jag.
- Mm? Svarar han.
- Du måste lova att inte berätta för någon annan om vad jag sagt. Inte ens James, Remus eller Lily. Absolut ingen, säger jag allvarligt.
- Okej, säger han förvånat.
- Lova, säger jag och ser in i hans gråa ögon.
- Jag lovar, försäkrar han.
- Bra, säger jag och ler mot honom.
- Ska vi gå till de andra? Frågar han.
- Inte ännu, säger jag och drar med honom till min säng och knuffar ner honom.
- Redan? Skrattar Sirius och jag himlar med ögonen.
- Vi har en hel del annat och prata om också, säger jag och han ser frågande på mig.
- Vad ska du göra när det sjunde året är slut? Frågar jag.
- Jag vet inte, plundra Gringotts kanske, säger Sirius.
- Det är en bra idé för att hamna i Azkaban, säger jag och han nickar instämmande.
- Vem vet vi kanske har fängelseceller i närheten av varandra, säger Sirius uppspelt och jag skrattar.
- Men på riktigt, vad har du för planer? Frågar jag.
- Jag har inga planer, säger han med en axelryckning och ler;
- Jag kanske är på flykt med dig, säger han och drar undan en av mina hårslingor som kommit i mitt ansikte.
- Och så flyr vi genom de allra mest tropiska och oväntade platserna, skrattar jag.
- Och bryter oss ut ur fängelser, lägger han till.
- Och begår nya brott på vägen, säger jag.
- Vi skulle vara som en nya och förbättrad version av Bonnie och Clyde, säger han.
- Vilka? Frågar jag med ett skratt.
- Några mugglare som begick en väldans massa brott, förklarar han.

Men mer hann vi inte säga förrens en kraftig explosion hördes från gården och jag hörde Pasha gorma något om att se till att hålla jävlarna borta från Krum Gard. Jag och Sirius reste oss snabbt upp och jag såg mig omkring på porträtten.

- Aurora! Ropar jag och på några sekunder dök min syster upp.
- Vad är det som pågår? Frågar jag.
- Ministeriet har skickat hit flera män. Du måste härifrån, säger hon snabbt.
- Kom, säger jag och drar med mig Sirius ner där vi möter upp Remus, James, Lily och mina släktingar.
- Pasha du ska inte spränga någon i luften! Det kommer knappast göra någon nytta, säger Rita surt medan hon håller för lille Viktors öron som om hon var rädd att han skulle höra något opassande från sin morbror.
- De vandrar in på min mark och tror de har rätten att spränga min skyddsbarriär, då tror jag att jag har rätten att spränga dem, säger Pasha argt och viftar med armarna så att hans protes nästan lossnar.
- Pasha, älskling, lugna dig, säger Abigail till förgäves.
- Hur hittade de hit? Frågar Remus.
- Kai, morrar Pasha och vänder sig om och spränger närmaste porträtt.
- Pasha! Ryter Rita och Abigail samtidigt som alla pratar och skriker i mun på varandra.
- Det lönar sig inte att spränga porträtt och ha oss! Vi måste behålla något lugn och komma upp med en plan! Säger faster Itha ilsket.
- Som inte går ut på att döda någon, tillägger Kristina.
- Vi börjar med att få de yngre till säkerhet, säger Branimir och alla nickar. Det var en bra början.
- Du också Rita, säger han och lägger handen på hennes mage.
- Jag kan hjälpa till, säger Rita bestämt.
- Vad exakt är det vi ska göra? Frågar James och alla ser på mig som om jag hade svaret.
- För barnen till vinden, jag kommer snart, säger jag och vänder mig om för att se om boken hade något svar.
- Vart ska du? Frågar Lily.
- Jag måste försäkra mig om att den bakre delen av barriären fortfarande är hel, ljuger jag snabbt.
- Helt ensam? Frågar Sirius och tar tag i min hand.
- Jag är inte ensam. Pasha följer med mig, säger jag snabbt och springer iväg mot mitt sovrum med Pasha gående efter mig.
- Står det inget om vad vi ska göra i boken håller du med mig om att vi ska spränga jävlarna, säger han bestämt.
- Visst, svarar jag och stormar in i mitt rum när vi nått fram.

Jag skyndar mig fram till mitt nattduksbord där boken ligger väl gömd inuti lådan och sliter upp lådan och börjar bläddra i boken. Jag hade ännu inte förstått mig på hur denna boken fungerade. Ibland gav den upplysningar och svar, men ibland ställde den frågor till mig som jag skulle fundera på.

- Kom igen, bok, ge mig lite svar, viskar jag stressat och bläddrar i den och plötsligt dyker det upp sex ord på en sida med snirklig skrivstil.

'' Lita på Pasha och din instinkt''

- Nå? Frågar Pasha otåligt och jag kan se hur han snart kommer drabbas av panik och börja spränga saker om sig om jag inte kommer med ett svar snart.
- Du tycks få spränga huvuden i dag, säger jag kort och han vänder sig om utan ett ord och marscherar ut till resten. Jag stoppar snabbt ner boken i närmaste väska som jag sliter med mig.
- Nå? Hör jag Abigail fråga när Pasha kommit fram.
- Abigail, Sirius, ni andra tre vars namn jag glömt och Gabryella, gå ner till källaren, stanna där tills någon hämtat er och om ni hör något som inte är rätt; fly, säger han och både jag och Abigail ser förolämpat på honom.
- Jag stannar om du stannar, säger Abigail surt.
- Ministeriet är här på grund av mig så tro inte jag tänker sitta och gömma mig, säger jag argt.
- Nej, går allt åt helvete ska ingen av er bli tagen, säger Pasha allvarligt.
- Glöm det, jag lämnar inte dig, säger Abigail bestämt.
- Jo, det gör du, säger Pasha och ger henne en snabb kyss och jag inser något. Oavsett vad mina släktingar skulle göra så skulle det inte hjälpa vår situation och jag hade förutsatt alla jag älskar i fara genom att vara här.
- Förlåt, säger jag och vänder mig om mot Sirius och kysser honom snabbt innan jag börjar gå mot närmaste fönster.
- Gabryella? Är det sista jag hör innan jag öppnar fönstret och hoppar ut och flyger iväg mot skogen där jag förvandlar mig tillbaks till mänskligform och går ut.

Strax innan barriären står ett tjugotal ministeriemän, redo för att spränga hela Krum Gard för att eliminera hotet mot deras fantastiska ministerie. Jag ser hela mitt liv passera i revy; både de glada och tråkiga minnena innan jag tar ett djupt andetag och stiger fram ur skogen så vem som helst kan se mig.

- Jag är med dig, hör jag en bekant röst säga. Aurora. Hon ler mot mig och tar min hand.
- Förlåt för allt du få gå igenom, säger jag och smeker hennes kind snabbt och hon ler mot mig.
- Det är inte ditt fel, Gaby, säger hon kort och jag ler innan jag möter den första mannens blick.
- Där, säger han och pekar på mig. Hans blick är både förvånad och rädd.
- Här är jag, säger jag lugnt och de andra männen riktar sina stavar mot mig och väntar på att jag ska spränga dem i luften eller något.
- Kom igen, säger jag lika lugnt som tidigare och ser upp mot barriären med en stor spricka som skymtade Krum Gard.
- Inget motstånd? Frågar en av männen som tycks vara ledaren och jag skakar på huvudet.
- Släpp min familj och lämna de ifred, så lovar jag att inte göra något motstånd och ni kan föra iväg mig till Azkaban, säger jag enkelt och två av dem kommer och tar varsitt hårt grepp om mina armar och just när de tagit ett steg fram mot resten av männen kom den första smällen som gjorde ett djupt hål i marken mellan mig och de övriga männen. Jag ser bort mot sprickan och får syn på min bror som står redo med staven.
- Döda henne,säger ledaren och jag får ett tjugotal dödliga formler mot mig, men inget händer.
- Detta ingick inte i uppgörelsen, säger jag och känner hur ilskan kokar inom mig.
- Explosionen ingick inte heller, säger ledaren och riktar sin stav mot barriären som skulle gå sönder vilken sekund som helst och krossa alla innanför den.
- Nej, säger jag ilsket innan jag känner en märklig kraft inom mig som fick marken att skaka och lufttrycket ökade och började trycka männen mot barriären.
- Vad händer? Gormar en av männen hysteriskt.
- Vad är det för mörka häxkonster du lärt dig? Vrålar ledaren vars ansikte börjat skifta från rött till lila till blått.
- Fråga Igor Karakroff, svarar jag, men det låter inte som jag och allt detta känns som en dröm. Trycket som jag skapat från tomma intet blir för starkt och männen trycks mot barriären och innan jag visste ordet av det låg det tjugo lik framför mig och jag faller ner på marken av utmattning och ger i från mig ett chockat kvid när jag ser på kropparna som låg framför mig.
- Gabryella? Säger Aurora skräckslaget bakom mig, men jag var mållös. Jag visste inte ens själv vad som hänt. Det var verkligen som om jag vaknat ur en trans.
- Jag..., säger jag men får inte ut mer förrens jag känner ett par armar på mina axlar.
- Oroa dig inte, jag löser detta, säger Pasha och det låter som om han var långt ifrån mig och sen blir allt svart.

Jag tycker inte att det är tråkigt. Skriv mer

H
HUR KAN DU FRÅGA MIG OM DET ÄR TRÅKIGT!!!? Självklart inte. Det här är den bästa ffen nånsin.
Du sade ju att det skulle drlja ett tag innan nästa kapitel

Okej innan jag läser kapitlet måste jag bara säga. ATT DU LÄSER TRÅKIGT! VAD SJUTTON ÅR DET FÖR FRÅGA! DU SKRIVER INTE TRÅKIGT OCH JAG TYCKER DIN FANFIC INNEHÅLLER EXAKT PERFEKT MED KÄNSLOR OCH ADRENALIN. VILLE BARA SÄGA läs skrika DET HÄR! Nu ska jag läsa ditt underbara kapitel!!