Marodörerna på Hogwarts [SV]

ÅÅÅÅH vilket fint underbart kapitel!!

Tack så mycket

Äntligen är de animagusar! Yay! Jag har alltid föreställt mig att även Remus var med och hjälpte till med omvandlingen, men det här blev fint då det blev en överraskning för honom ^^

Yay! Ett nytt kapitel!
Äntligen animagusar! Älskar alla kapitel!

Åh, det är ssååååååååå obeskrivligt hemskt fantastiskt brrrraaa!!!

Ge oss ett nytt kapitel snnnarrrttt!

Vet inte vad man ska skriva....SUPER!!

Jättebra! Älskar denna ff så otroligt mycket!

Asså den här ff är hur bra som helst




*bevakar* såklart

Alltså, TACK SÅ MYCKET!! Ni är underbara, fantastiska, och jag blir så glad när jag loggar in och ögat är rött på grund av fantastiska kommentarer från alla ni fina! PUSS säger jag bara!!

Nu kör vi en del till tycker jag, bara för att ni är så otroligt bäst!



Kap. 17 - Jul på Hogwarts

Sällskapsrummet var ödsligt. Nästan inga elever från Gryffindor hade valt att stanna på slottet över jul men några tredjeårselever satt vid ett av borden och spelade trollkarlsschack, liksom de gjort den senaste timmen och några äldre elever satt vid brasan och byggde korthus med knallkort. Det började bli kväll och elden i brasan kastade dansande skuggor över rummet som växte ju mer mörkret föll. Det var julafton och strax dags att gå ner till Stora Salen för att njuta av den årliga festmåltiden.

Peter stod vid trappan upp mot pojkarnas sovsalar och väntade otåligt på sina vänner. Han hade aldrig riktigt förstått sig på hur de kunde ta så lång tid på sig och idag hade han okarakteristiskt nog struntat i att vänta på dem och gått ner i förväg. Vilket egentligen var idiotiskt då det enda det hade åstadkommit var att han nu stod och väntade här nere istället till allmän beskådan. Inte för att det var någon som tog någon notis om honom där han stod i alla fall. Han suckade när hans mage kurrade högt och han tänkte längtansfullt på all den goda maten han snart skulle få proppa i sig. Det var helt klart en av de största fördelarna med att stanna på skolan över jul då hans mamma aldrig varit vidare duktig när det kom till matlagning.

Att tänka på sin mamma gjorde Peter lite sorgsen. Han oroade sig för henne och hade gjort det sedan hans far dött. Hon hade förfallit efter det och var inte längre samma person som hon varit innan. Hon hade aldrig lyckats återhämta sig ens när Peter fortfarande var hemma året om och nu var han borta största delen av året. Det hade inte hjälpt. Han borde kanske ha åkt hem över jul trots allt, tänkte han, och kände hur det välbekanta dåliga samvetet kom krypande när han föreställde sig sin mamma sittandes ensam i deras lilla vardagsrum. Han önskade att hon hade kunnat hitta något att fylla sina dagar med.
"Värst vad du ser bekymrad ut!"
Peter ryckte till och vände sig om. Sarah hade kommit fram till honom utan att han hade märkt det och när hon log mot honom framträdde den söta smilgropen tydligt. Peter rodnade lite lätt men log tillbaka. Han hade alltid tyckt att Sarah var väldigt söt men hon hade som så många andra endast haft ögon för James.
"Hej Sarah"
"Hej. Vart är de andra?"
"I sovsalen. Fortfarande. Antagligen har väl Sirius någon hårkris eller något"
Hon tittade förvånat på honom men skrattade sedan till. Hennes lockar dansade och såg ännu mer gyllene ut än vanligt med hjälp av eldens varma sken. Det var helt förtrollande och Peter kunde inte slita blicken från henne trots sin egen förvåning över det han sagt. Han brukade inte vara den som fick folk att skratta. I alla fall inte avsiktligt.
"Hur ser hans hår ut egentligen?", frågade Sarah nyfiket med glittrande ögon, "Ligger det alltid sådär perfekt?"
Peter flinade
"Verkligen inte"
Sarah skrattade igen och Peter blev åter förtrollad.
"Jag vet dock en del om bångstyrigt hår. Att ha lockar är inte alltid så lätt", suckade hon sedan och fingrade på en lock som hade ramlat ner framför hennes ögon, "Det har en tendens att lägga sig precis hur det vill är jag rädd"
"Men det är alltid fint"
Peter visste inte vart han hittat modet att säga det men orden slank ändå ur honom. Han rodnade igen, men hon log bara strålande mot honom.
"Tack, Peter!"
Han log tillbaka och försökte komma på något att säga då det hördes snabba steg i trappan och de tre andra pojkarna kom ner.

"Hej Sarah", sade Remus
"Hej!", hon log mot dem, även mot James som hon det senaste hållit sig undan från. Han såg lite förvånad ut men besvarade snabbt leendet.
"När kommer Vendela och Lily då?", frågade Sirius och spanade bort mot trappan som ledde upp mot flickornas sovsalar.
"Alldeles snart, Lily skulle bara fläta klart Vendelas hår"
Sirius ryckte på axlarna och började gå mot porträtthålet. De andra följde efter och Peter blev förvånad när Sarah valde att hålla sig nära honom. Hon tittade upp och deras ögon möttes. Hon log mot honom igen.
"Visst är det mysigt att vara kvar här över jul? Jag har inte åkt hem över jul på tre år nu. Det är ju så långt att åka också och bara för en kort tid så det har inte riktigt känts lockande", sade hon.
"Jo visst, det är mysigt", svarade Peter.
"Jag älskar granarna i Stora Salen!", fortsatte hon, "Min lillasyster är allergisk så hemma kan vi bara ha gran i plast, men det är ju inte alls samma sak! Jag saknar doften om du förstår vad jag menar?"
Han nickade stumt och undrade vad det var som var på gång. Så här hade Sarah aldrig pratat med honom förut. Ingen annan flicka heller för den delen och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Tydligen var han inte den enda som var förvånad för när han mötte Sirius blick höjde han frågande på ena ögonbrynet. Peter ryckte omärkligt på axlarna och bestämde sig för att helt enkelt njuta så länge det varade. Det var ju trots allt Sarah det gällde.

"Ska vi gå eller ska vi fortsätta vänta?", frågade Remus när de stått ett par minuter vid porträtthålet.
"Vi borde vänta. Jag är säker på att de kommer alldeles snart", försäkrade Sarah
"Hur gammal är din syster?", Peter kunde inte hålla sig från att fråga. Han hade inte ens vetat att Sarah hade en syster så hon kunde inte gå på Hogwarts.
"Hon är tolv! Men hon är mugglare, som mamma, så hon går inte här. Det är nackdelen med att inte åka hem på jul... jag saknar henne väldigt mycket när vi bara kan ses på sommaren", hon fick något sorgset i blicken och Peter kom på sig själv med att önska att han kunde få det att försvinna.
"Hon saknar säkert dig också", sade han och lade sin hand lite tafatt på hennes arm. Hon log mot honom igen och lade sin hand på hans. Det kändes som att det gick en stöt genom honom och han gav henne en förvånad blick. Hon bara fortsatte att le, men tog bort sin hand och han släppte genast hennes arm. Hade han inte varit så fokuserad på Sarah hade han kanske märkt hur hans vänner flinade mot varandra bakom honom, men han bara fortsatte att se in i Sarahs ögon och fundera över vad det egentligen var som var på gång. Han kunde inte hindra den lilla känslan av hopp som plötsligt spridit sig inom honom och hans hunger var med ens som bortblåst.
"Äntligen!", utbrast Sirius och fick Peter att rycka till. Han bröt ögonkontakten med Sarah och såg bort mot trappan där de andra två flickorna var på väg ner.

*

Stora Salen var lika storslagen som alltid med tolv enorma gröna granar täckta av kulor stora som dunkare i olika färger och glitter i olika former. Alla toppades av en ängel som sjöng de ljuvaste toner man kunde tänka sig i form av olika julsånger. Från taket föll förtrollad snö som kändes varm mot huden och torkade bort på en gång. Men det var inte allt som var annorlunda i salen denna kväll. Det hade nu ändrats så att det endast stod ett långt bord i mitten av salen istället för de fyra elevhemsborden som vanligtvis upptog all plats. Dumbledore log mot dem när de kom in. Han var iklädd en smaragdgrön klädnad och en hög hatt med en sorts tofs på toppen.
"Välkomna! Vi tyckte att den här lösningen för middagen var trevligare nu när det var så få som skulle stanna här på skolan över jul. Slå er ner där ni behagar"
De satte sig vid den änden av bordet som var närmast dörren. Sarah satte sig bredvid Peter och han svalde nervöst. Han tittade upp och mötte James blick. James log aningen retsamt men uppmuntrande mot honom och Peter kände hur modet växte lite.

Festmåltiden var lika storslagen som vanligt, men denna kväll var det inte maten som stod i fokus för Peter. Det var flickan med de blonda lockarna som inte slutade att prata med honom. Han kände sig helt förundrad och fann sig själv slappna av mer och mer i hennes sällskap ju längre kvällen gick. Nervositeten försvann och när han kände hur hon lade sin hand försiktigt på hans mellan dem så flätade han utan att tveka samman deras fingrar. Det var en magisk kväll och han önskade att den aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den självklart, så som allt tar slut.
"Då så, mina vänner", sade Dumbledore från bordets huvudände, "Nu är det dags för er att återvända till era uppehållsrum, förhoppningsvis mätta och glada. Ha en underbar kväll och god jul"

De reste sig allesammans gör att börja gå mot dörrarna. Peter släppte Sarahs hand och var rädd att förtrollningen som legat över kvällen var bruten men till hans förvåning och glädje slöt Sarah upp bredvid honom igen när de kommit ut i entréhallen.
"Det har varit en trevlig kväll, tycker du inte?", frågade hon och log mot honom
"Väldigt", svarade han och log tillbaka. Hennes hand smög sig tillbaka in i hans och han kände hur lyckan spred sig inom honom.

Jättebra!!!! Supersupersuper bra!