Without you [SV] [PG-13]

Har bara hunnit med att läsa 2 kapitel (varit bortrest, skola och annant skit som varit i vägen) :<

Ett till kapitel kommer ikväll <:

Yay! :3

Åhåhåhåh, läste just igenom hela, och den är så SJUKT bra. Du är så duktig på att skriva. Jag älskar verkligen att du tar dig tid till att beskriva precis allt och inte skyndar dig igenom det.. Jag tycker också sättet du målar Lilys och Severus relation är väldigt intressant och jag ser fram emot att få se ännu mer...
UPPDATERA NU, childhoodlight! ♥

Men gud vad gullig du är, tacktacktacktack det betyder jättemycket! ♥♥

Din Fanfic äger!

Förlåt mig gånger tusen för en lång väntan. Men här har ni kapitel fem!

Kapitel 5 - you are the stars in my sky, the ground beneath my feet

Det var inte första gången Lilys röst svek henne, det var som om små, osynliga sprickor löpte igenom ljudet från hennes mun; hennes meningar avslutades inte. Det var inte heller första gången hon lät sina armar bilda ett kors, med tårögda ögon, som reflekterade alla hennes känslor.
Den iskalla vinden bet sig fast i Severus bleka hud, som stod framför den förstörda flickan. Hans ansikte var uttryckslöst; det fanns inte ett spår av något.
“J-jag fattar inte bara hur”, Lily lät sina ögon söka efter Severus, men han vände otåligt bort blicken. Sanningen var att han var rädd, rädd för att förstöra allt, rädd för att förlora flickan som fick hans hjärta att slå volter. “Jag, jag…”
Att fly ifrån drömmarna, att komma in i verkligheten, vars existens inte var varm, välkommande; lyckan han förut hade känt, som förut var som fastnaglad i honom, den var försvunnen. Det var som om en kronisk dimma hade lagt sig i hans näthinna och blockerat det som kändes mest -
“Jag klarar inte av det här mer.”
Den rödhårige flickan vände ryggen till honom och hans värld rasade i flera tusentals bitar. Murarna som han hade byggt runt om deras värld föll samman och han visste, han verkligen visste att det skulle ta tid att göra allting fjäderlätt igen. För Lily, hon vände sig inte om för att möta hans blick.
Severus Snape hade ännu en gång låtit flickan i hans drömmar försvinna, han hade okontrollerat kollat på och det var först nu han förstod hur allting var skört. Så förtvivlat skört.

De svarta ögonen stirrade ut i tomma intet. Det fanns en gräns mellan honom och världen nu; ingen reaktion när någon tilltalade honom. Det tysta hade lagt sina händer över hans mun, stängt in honom, han fick inte andas. Han kunde inte andas.
De slet i honom. Lily och hans egna vänner. Det var mörker mot det ljusa - det var rätt mot fel, skarpt mot mjukt, hat emot lycka; och Severus kunde fortfarande inte urskilja om de små tårarna på hennes kinder betydde mer än de ekande skratten tillhörande hans vänner. Hon hade gråtit, flera gånger om. Bett honom att sluta umgås med dem. Hon hade sagt att hon inte förstod hur han kunde, såg han inte? Såg han inte vad han orsakade? Han hörde fortfarande hennes röst full av smärta i hans huvud; “De är Dödsätare, Severus. Du umgås med människor som vill förstöra. Du umgås med människor som suddar bort leenden i våra ansikten.”
För det var bara Lily som kunde träffa den svaga punkten tillhörande pojken i svart hår. Det var bara Lily som visste vad som pågick i hans tankar när han lågmält pratade med henne, samtidigt som hon förtvivlat besvarade hans ord. Hon visste att inuti honom pågick det ett krig när de bråkade: när deras ord gick emot varandra, liksom inte kom överens. Och Severus? Han hatade det, för det fick honom att känna sig osäker. Känna sig som ett fel. Och kanske var han det, men då var det bara Lily som insåg. Då var det bara Lily som visste, för hon var medveten om alla hans hemligheter, alla hemligheter utom en.

För visst var det så att han var hopplöst förälskad i henne. Kärleken till henne gjorde honom svag, tunn. En gång i tiden hade han försökt ändra på sig, rätta till sina fel, ångra sina misstag. Men rätt som det var tog styrkan inom honom slut, den försvann, liksom ljuset som fick honom att le bara kom tillbaka när Lily lät sin hud pressas mot hans. Så kanske var det för att linjerna som visade hur förstörd Severus en gång var syntes, som gjorde honom vacklande. Kanske var det tanken om att utan Lily var han inget som fick honom att tvivla; tvivla på världen, men främst av allt, tvivla på sig själv. Så om någon någonsin skulle låta sina ögon fixeras vid pojken med de svarta ögonen och tänka att han var en orubblig karaktär, så skulle denne person ha fel. För Severus? Han var allt annat än hållbar.

Skitbra (som vanligt... ^-^)

Tack så himla mycket!

Så jäkla bra! Älskar den! ♥