Dark Times: Början
Forum > Fanfiction > Dark Times: Början
Användare | Inlägg |
---|---|
Trezzan
Elev |
Kapitel 14. Olyckskorp igen
Jessica Lily och Jag satt på en kaffeshop i centrala London. Det var för riskfyllt, inte bara för mig utan för henne också, att ta oss in i diagongränden efter en hel del attentat och bränder från mörkrets herre och dödsätarna. "Så, hur kom det sig att du sökte upp mig?", frågade Lily. "Vem annars visste vad jag skulle göra." "Vad är det du behöver hjälp med då?", frågade hon och tog min hand. "Jag vill träffa Sirius och jag tror inte James skulle tacka nej till dig om du frågade honom om han ville följa med ut på havet en dag?", sa jag och log snett mot henne. Hon var ordlös. "Jag trodde du ville ha hjälp med någonstans att bo, ta kontakt med Lara eller något?", sa hon. "Jag vill inte ta kontakt med Lara förrän jag vet en sak säkert", förklarade jag. "Som vadå?" "Om Avery verkligen är död eller om han bara gömt sig som jag." "Är din bror död?", nästan skrek hon ut och vi fick en del blickar på oss. Lyckligtvis hade Lilys föräldrar hemskt gärna velat ta hand om Sylvanas så hon hörde ingenting. "Jag vet inte, men det var han som fann mig och jag vet inte om det bara var jag som såg i syn eller om det var verkligt." "Du måste nog ta och prata med Lara", menade Lily och jag skakade på huvudet. "Jag vill inte träffa henne, jag vill vara här med dig", sa jag och kände hur tårarna brände. Hur kunde jag göra som jag gjort? "Åh Jess, allting kommer bli okej, jag lovar!" Jag log sorgset mot henne. Hon var verkligen underbar. "Jag lovar att hjälpa dig med James och Sirius men först måste du besöka Lara", sa hon. "Hon kommer döda mig", sa jag kort. "Hon kanske kommer vara arg, men hon kommer behöva din tröst om Avery verkligen är död." "Hur ska jag kunna trösta henne?" "Du löser det lilla olyckskorp." Raven Manor var stort och mörkt. Dagen till ära blixtrade och åskade det förfärligt. Jag drog upp den svarta kappan över huvudet och tog Sylvanas hand igen och började gå upp för den grusbelagda gången. Trädgården var så ovårdad som den kunde vara. Jag öppnade tyst dörren och gick in, det verkade som om huset var tomt som en grav men rockarna som hängde i hallen sa motsatsen. Jag tog med Sylvanas upp till mitt rum som vart helt orört förutom en klänning som låg där. "Kan du vara själv här en stund hjärtat?", frågade jag Syl, hon nickade snabbt och hoppade upp på sängen. "Javisst mamma", sa hon bestämt och log mot mig. Jag stängde dörren om henne och låste. Sedan gick jag ner till västra flygeln Inifrån hördes röster och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om de saker jag hördes säga. "Hur gör vi med Averys syster då, om de båda är döda vem ärver då herrgården?", hörde jag en mansröst säga. "Det tillhör mig, eftersom jag hunnit förlova mig med Avie innan han dog", sa Lara och suckade djupt. Då satt det alltså någon därinne som inte visste att hon var vampyr. "Mörkrets herre skulle nog gärna velat att du erbjöd honom dina tjänster med huset", sa en annan kvinnlig röst. "Ja men det är väl självklart att han ska få det han vill", sa Lara. "Bra, han behöver all lojalitet han kan få från sina dödsätare", sa en annan röst. Jag bestämde mig för att gå in, jag gjorde magen platt med en besvärjelse och stack ner staven igen. Sedan öppnade jag dörren och stängde den utan att vända mig om, jag kunde känna blickarna bränna på min rygg och sen vände jag mig om. Visst jag kan hålla med om att det var svårt att känna igen mig när jag hade blont hår men inte behövde de dra sina stavar mot mig allihop. Det var sex personer som satt där, Bellatrix, Lara, Lucius, Narcissa, Yaxley och Mr Lavire Nott. "Jessica?", frågade Yaxley undrande. Jag nickade stilla. "Vart i helvete har du varit?", frågade han sedan men jag hann aldrig svara för plötsligt så stod Lara framför mig och såg mig rakt in i ögonen innan hon slog armarna om mig. "Åh Jessica", sa hon bara och jag kramade den kalla kroppen tillbaka. "Vad ska mörkrets herre säga?", sa Bellatrix oroligt när hon stod vid min sida. Jag skakade på huvudet. "Jag vet inte, men jag bör nog tala med honom." "Han kommer döda dig", sa Lara. "Inte om jag har mod nog att komma tillbaka hit efter allt som hänt", sa jag kort innan jag tillade, "vart kan jag hitta honom?" "I Malfoy Manor i kontoret längst upp sitter han just nu", sa Lucius kort. Jag nickade innan jag sa till Lara att hon måste ta hand om min såkallade dotter. Malfoy Manor var inte lika kusligt som hemma, här var det välvårdat och högst upp på den gröna häcken satt den vita påfågeln jag gett till Lucius då jag varit i indien, jag undrade om han förstod att det var jag. Jag knackade på ytterdörren och dörren öppnades. Mökrets herre stod framför mig. "En mening innan jag kastar crucio på dig", sa han simpelt. "Jag ger dig min förstfödda i byte mot mitt liv", sa jag snabbt tillbaka och drog trollstaven och tog bort förtrollningen från min mage. "Blod?", frågade herren. "Renblodig men en oäkting", sa jag. "Vem är fadern?", frågade han. "Lucius Malfoy." "Din förstfödda kommer födas med mörkrets märke på båda armarna för att visa att hon tillhör mig", sa han lätt och drog med trollstaven över min mage, jag svalde hårt, det var en flicka. Jag tänkte tillbaks på det Lily hade sagt. Jag var verkligen en olyckskorp. 26 jul, 2014 19:03 |
Alma123!!
Elev |
Du skriver bäst i hela världen! vet du det?
"Man måste väl inte ha en belöning att se fram emot för att kämpa? Att ha kämpat kan väl vara belöning nog!" -Sagt under HP-eventet Riddikulus 2013. Enda gången jag backar är när jag tar sats! 29 jul, 2014 11:11 |
Trezzan
Elev |
29 jul, 2014 18:32 |
Freddelito
Elev |
Omg varför har jg inte varit inne på mugglis på länge och missat att du lagt ut massvis av FANTASTISKA kapitel?! stupid me, din ff är verkligen underbar och jg älskar hur du skriver ♥ var lite förvirrad i början (mitt minne är förfärligt) men nu kmr jg ihåg mer och usch vilken hemsk situation hon satt sig i s: och where the fuck is SIRIUS?!
längtar som desperat efter mer, kram 83 ♥ 22 aug, 2014 21:54 |
Borttagen
|
That's good
you are werry good i like it 18 maj, 2015 18:59 |
Elzyii
Elev |
Du är så jäkla bra. Du ger min inspiration. Du är oslagbar.
More please? Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 21 jul, 2016 02:15 |
Trezzan
Elev |
Hahaaaa det vill du allt va Kapitel 15. A walk with death 2 juni 1977 Jessica hade aldrig kunnat tänka sig hur fel allt skulle gå när hon bestämde sig för att åka hem till England. Hon stod i ett alldeles för vitt rum på Sankt Mungos sjukhus för häxor och trollkarlar, det var alldeles för sterilt för hennes smak. Hon kände sig alldeles illamående. Fast det berodde förmodligen på en hel del andra saker. Mörkrets herre hade en hand på hennes axel då den imperioförbannade botaren undersökte henne. Under sin graviditet hade hon inte blivit utsatt för någon sorts magi som hade kunnat skada henne, inte ens legilimens hade han som höll sin hand på hennes axel utövat mot henne vilket betydde att hennes tankar fortfarande var fria men efter flera veckor, möjligtvis månader nu, så hade hon påverkats så mycket av den onda mannens närhet att hon knappt visste om hennes tankar verkligen var hennes egna. Det var som ett självaste luften kring honom förpestades av att han gick i den. ”Hur verkar det?” Hörde hon herrens kalla röst och botaren såg upp mot honom med matta ögon, uppenbarligen kontrollerad av den olovliga trollformeln. ”Barnet är piggt, en mycket stark krabat”, svarade han med en röst som gick i en enda ton, så uppenbart förhäxad att det var skrattretande. ”När kommer det att födas?” Han lät genuint intresserad, kanske inte särskilt konstigt eftersom han faktiskt var det. Kanske hade ingen annan än Jessica själv snappat upp det men det konstanta umgänget gjorde att hon hade utvecklat sina färdigheter att läsa av människor. Var herren på bra humör kunde hon faktiskt be om saker emellanåt, var han det emellertid inte var det bara att knipa ihop. ”Under de första dagarna av september månad, möjligen tidigare.” Svarade botaren med samma stela ton. ”Vad är det för typ av barn?” Frågade herren. Botaren såg förvirrad ut. Jessica förstod honom, men herren märkte inte av det. Han förväntade sig att hans imperiusförbanning skulle ge honom alla svar han ville ha. ”Vad är det för kön”, förklarade Jessica. Handen på hennes axel verkade vilja krama åt henne för att ha öppnat munnen och talat men ångrade sig. ”Det är en flicka.” Jessica dog lite inombords, hennes förstfödda. En flicka. Hon skulle inte ens själv få uppfostra barnet i en snäll, varm och trygg miljö. Detta barn var inte längre hennes. Hon blundade hårt och hoppades att när hon öppnade sina utmattade ögon igen så skulle allt ha varit en dröm. Hon kom att tänka på Sirius. Hon saknade honom väldigt mycket just nu. ”Mycket bra.” Sade rösten bakom henne för sig själv och hon öppnade sin tunga ögonlock just som herrens hand lyftes från hennes axel. Hon önskade att hon hållit dem stängda ett tag till. Botaren föll livlöst ner mot det kala sjukhusgolvet, till synes död men hon visste att han inte var det. Just som hon iakttog honom började han sväva ovanför golvet. Ännu ett trick mörkrets herre dragit ur sin skjortärm. ”Vi går, Jessica.” ”Ja, herre.” ”Vi kan inte transferera oss i ditt tillstånd. Det skulle kunna skada min dotter.” Voldemorts dotter, i hennes mage. Hon svalde och började gå sidledes med mannen vars varje ord hon lydde som om de talade om profetior, tätt följd av en svävande kropp iförd grön botarutstyrsel. Rummets fönster slängdes vidöppet och utanför svävade fyrspann med en vagn i viktoriansk stil efter. Han gick in först, höll ut sin hand och hjälpte Jessica in där hon satte sig intill honom. Sist svävade botaren in och föll livlöst på vagnens golv. Just som dörren till droskan slogs igen for de iväg med en väldig fart. Egentligen ville hon gråta, ställa sig upp och skrika att någon, vem som helst, skulle hjälpa henne. Hon samlade sig inombords. Visste att hennes andning inte gett vika trots att det kändes som det. Hon hade lärt sig att vara kontrollerad i närvaron av mannen intill henne vid det här laget. De fyra granianerna, nära besläktade med testralerna, flög smidigt genom luften. Inte alls som att åka fyrspann på mark. Så det var inte obekvämt. Han hade ju uppenbarligen smak för det finare, herren intill henne. Hon synade honom, fastän det inte var ett obekvämt transportmedel, så var hans tystnad obehaglig. Han såg ut genom fönstret med en slags avsmak prydd över hans stålansikte. Jessica såg ner på botaren på golvet. Hon svalde och frågade sedan en dum fråga. Tystnaden var alldeles för påträngande. ”Vart är vi på väg?” Undrade hon. Wiltshire, visste hon att han skulle svara. Han såg på henne och hon vände sin blick från golvet till honom. ”Wiltshire”, sade han. Hon visste. ”De vet inget om din graviditet hoppas jag?” Jessica skakade på huvudet. Ingen visste. Ingen som brydde sig. Lily visste. Åh hon saknade Lily. Hon hoppades att det inte syntes på henne att hon tänkte på lyckliga minnen, honungsöl med Lily. Intima kyssar från Sirius. Skratt med modiga människor hon en gång kallat sina vänner. ”Det finns två som vet”, suckade hon och sänkte blicken. Hon hade nästan vant sig men hon tyckte inte om det intensiva glöden han genomskådade människor med. ”Laras bror.” ”Vampyren som inte vill ansluta sig, vem mer”, ville han veta. Då mindes hon David, tänkte hon för sig själv. Hon var fortfarande arg på honom och undrade vart han kunde tänkas vara. Något inom henne hoppades på att Mörkrets Herre skulle plåga honom något oerhört. ”Min mors oäkting med Abraxas Malfoy, en flicka på fyra år vid namn Sylvanas.” ”Det kan ordnas.” ”Tänker du döda henne?” Frågade hon, naivt och en aning modigare än hon borde ha vågat. ”Nej, hon kan komma till nytta. Oäkting eller inte, hon är fortfarande ett renblod.” Svarade han och Jessica mötte hans blick. Kanske var han inget monster ändå. ”Vi kan ordna det med en enkel obliviate.” ”Självklart.” Resten av resan spenderades i en aningen bekvämare tystnad och mannen på golvet i vagnen gjorde inga plötsliga rörelser, han rörde på sig emellanåt men det fanns inga tecken på att han inom snar tid skulle få för sig att vakna till liv. Efter mindre än fyrtiofem minuter såg de hur Wiltshires gröna sommarlandskap bredde ut sig under dem och när de gick ner för landning började det regna. Mörkrets Herre svepte med handen för Jessicas mage och det fanns inga spår som visade på att hon överhuvudtaget bar på ett sex månader gammalt foster inuti sig. Han klev ur vagnen räckte varsamt sin hand till Jessica som graciöst stegade ur vagnen. Höga gröna häckar bredde ut sig runt den stora herrgården med tillhörande herrgårdshus. Hon tyckte sig se en vit påfågel sitta magnifikt uppe på häcken. Den svävande botaren flög framför dem och fyrspannet flög iväg. Det måste ha varit någon som kört den, tänkte hon när de gick uppför den vita grusgången som knastrade vått under dem. Herren höll upp en hand när de närmade sig grinden. Jessica slängde en sista blick mot platsen där hon tyckt sig ha sett påfågeln och såg nu att det verkligen var den, med sina magnifikt vita fjädrar med blå mönster fullt utspridda. Lika pompös som Lucius Malfoy själv. Det var det hon tänkt på då hon införskaffat den graciösa fjäderbeklädda varelsen till honom. Grinden öppnade sig sakta i takt med deras egen takt men stängde sig snabbt efter dem, här innanför grindarna prydde rosbuskar i vita krukor gången som säkerligen togs om hand av en trädgårdsmästare eller kanske blivande fru Malfoy själv. ”Möt mig på baksidan. Jag ska ta hand om det här ärendet”, sade den mörkhårige mannen och gjorde en gest mot botaren, ”systrarna Black bör vara där och även flertalet av de andra. Vi har ett möte senare.” ”Givetvis Herre.” Jessica visste att hon inte var tvungen att vara så artig emot honom men det skadade inte att bete sig. Något hon inte visste var vad som skulle hända med henne efter det att hon fött sin förstfödde till denne livsfarlige man. Att tjäna ett par extra poäng istället för att snäsa kanske gjorde sitt. Hon väntade tills Herren gått in genom entrédörrarna till Malfoys Herrgård innan hon respektgivande och graciöst i den vita slanka dressen gick emot det högra krönet av huset för att sedan följ husets sida mot baksidan. Regnet tilltog så hon var tacksam för det lilla skydd hon fick utav att gå så nära husets sida. Hon rundade hörnet till baksidan och fick se ett sällskap av människor, dödsätare, på terrassen med tillhörande tak. De såg henne inte förrän hon tagit sig upp för trappstegen. Likt henne var många där klädda i vitt. Med deras svarta märken på deras vänsterarmar som en tillhörande detalj. Nästan alla där hade märket. Det var en kontrast på dem alla gentemot deras vita klädnader. Lucius höll Narcissa Black i arm och Bellatrix Black såg ut att lyssna i stor tristess när Rodolphus Lestrange engagerat talade till henne vid ett av de två ekborden där. Lara som pratat med Yaxley var snabbt vid Jessicas sida. Den vita klänningen hon bar täckte henne från hals till hälar förutom armarna som var bara och en dyr silverring prydde, som den alltid gjorde, hennes finger. ”Jessica”, sade Lara och la en arm om Jessicas rygg, den kalla beröringen fick Jess att rysa, ”jag trodde knappt jag skulle få se dig igen, det har gått flera veckor.” ”Jag har varit vid vår herres sida”, svarade Jessica tonlöst. Bellatrix reste sig muntert från sin plats, glad att få lämna den äldre av bröderna Lestrange till att prata med sig själv. ”Så han förlät dig”, påpekade Bellatrix beundrande. Jessica nickade. ”Herren har varit mycket generös.” ”Oförståeligt, förstås. Du måste ha bett på din bara knän att ditt liv skulle skonas”, snäste Narcissa. Bellatrix såg förskräckt på sin syster. ”Cissy, inte den tonen. Bete dig för Salazars skull.” Narcissa rodnade men sa inte förlåt. ”Var är Avery?” Frågade Jessica. Flertalet av dem blev tysta. Lucius var den som besvarade hennes fråga. ”Han har gått i en tidig, mycket tragisk död. Hans begravning hölls strax innan du själv befann dig hemma igen.” Sade han melankoliskt. Jessica hade fullkomligt glömt bort det, hennes tankar hade varit åt andra håll. Just som hon skulle ta Lara åt sidan för att tala om Averys skepnad hörde hon en röst dåna i huvudet och hon fick blunda. Det är bäst du inte talar om det, sade den. Rösten tillhörde Herren. Hon slog upp ögonen och fick se skepnaden av Avery tystande hålla upp ett finger för munnen. Ingen annan tycktes se honom och när hon blinkat var han återigen borta. ”Jag…” Började hon men Lara la armarna om henne. ”Vi sörjer alla med dig”, viskade hon i Jessicas öra. Hon tyckte sig känna en iskall droppe falla på hennes axel. Kunde det vara en vampyrs tår? Laras smärta var genuint äkta, inget annat kunde frambringa en sådan tår. ”Jag…” Försökte Jessica ännu en gång. ”Min bror.” Fastän hon visste att Avery fanns hos henne, på något mirakulöst sett, så kunde det bara bero på rysligt mörk magi. Inget hon någonsin hört talas om. ”David mördade honom.” Berättade Lara och Jessica tog snabbt ett steg från henne. ”Kort därefter slet jag av hans huvud.” ”Där försvann min aptit”, pep Narcissa men Lucius hyschade henne. ”Så han är borta.” ”Borta för alltid.” Lara och Jessica delade ett ögonkast. Lara visste inte om vad Jessica visste men trots det kände hon på sig att Jessica var nöjd med nyheten hon avslöjat. På fler än ett plan. ”Har du…” Jessica drog tillbaka sina ord. Hon tänkte fråga om Lily och Sirius men kom på sig i rätt ögonblick att det var fel umgänge att göra så i. Lara, eller någon annan hade dock ingen tid på sig att fråga vad hon ville ha sagt. ”Mina trogna följeslagare.” Hördes en röst från dörren in till en av flyglarna i herrgården. Herren stegade ur och de alla föll i komplett, respektgivande tystnad. Några knöt sina händer framför sig och tiltade sina huvud neråt i en hedrande gest. Han gick ljudlöst framåt över terrassen i marmor. ”Jag hoppas ni njutit av dagen. Vi har viktiga saker att diskutera.” Många svarade med ett mumlande ja. ”Självklart”, hördes från två av dem. ”Utmärkt. Följ mig.” In i huset. Uppför en våning, den andra utav fyra våningar. In i ett rum där bara ett stort långt och rundat bort prydde golvet. Längst bort fanns en eldstad och runt detta ensamma bord trädde nu stolar fram. Framför eldstaden placerade sig deras herre. Lucius var på väg att sätta sig intill hans högra sida då han stoppade honom. ”Jessica, var god tag din plats intill mig.” Sade han. Hon nickade vördnadsfullt och slog sig ner. Lucius hamnade en stol bortanför henne. ”Bellatrix, vänster sida.” ”Absolut, Herre”, svarade hon förundrat och kastade med sina långa ögonfransar när hon blinkade storögt mot honom. Intill henne satt Yaxley och en stol bortanför, Rodolphus själv. Narcissa hade ingen stol vid bordet och hade inte heller blivit erbjuden inträde till rummet. Istället var nio stolar fyllda och den tionde blickade ut över dem alla från sin plats på rummets tron. ”Yaxley”, sade han och mannen som blivit tilltalad nickade. ”Malfoy”, fortsatte han och fick samma respons. ”Black.” ”Lara.” ”Raven.” ”Lestrange.” ”Nott.” ”Rosier.” ”Dolohov.” Alla svarade på tilltal. ”Det är inte vilka som är här som egentligen räknas”, började Herren och stämningen i rummet blev något spänd. ”Det är de som inte här som vi behöver oroa oss om.” ”Nott. Var är din odåga till lillebror?” ”Min Herre, jag kan försäkra dig om att ifall han på något vis är en förrädare så är han utesluten ur släktträdet för att ha dragit skam åt vår renblodiga familj”, fräste Charles Nott. ”Nu när du försäkrat oss alla om att din lojalitet är starkare än blodsband vill jag ha reda på vad du vet om din yngre bror och var han kan vara”, förklarade den sansade rösten som tillhörde Mörkrets Herre. ”Godric’s Hollow, skulle jag tro”, spottade han. ”Då har någon utav er ett ärende dit, kanske du själv Nott.” ”Naturligtvis herre.” 21 nov, 2018 01:53 |
Avis Fortunae
Elev |
Läst första kapitlet och är helt trollbunden av dina beskrivningar av såväl människor som miljö. Creepy men sååå vackert.
Sedan får jag ett gott skratt och nostalgisk DM-feeling när Elzyii dyker upp med Lucius och hans ... herrstrumpa Ett helt spektrum av känslor med andra ord! Uppdaterad 18 december Spoiler:
Tryck här för att visa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 21 nov, 2018 21:31 |
Du får inte svara på den här tråden.