Sagan om ringen (Privat Roll)

"Inte en chans att jag ber om ursäkt till en person som är hälften min storlek. Jag ger mig av nu, vare sig ni följer med mig eller ej." Jag reser hem., var den outtalade meningen efter. Snart insåg han att det var helt lönlöst, han hade inget hem. Det hade han offrat för länge sedan. Han vände hingsten och galopperade iväg emot skogsbrynet. Bekräftelsen på befrielse fick hoppet att väckas till liv inom honom, han manade på hingsten och red in bland träden i världens fart. Här kunde inte längre solsken blända honom och skogen svepte in honom i sitt mörker och sin skugga. Han var van vid liknande platser, hotfulla skogar med tätt växande träd där bara få solstrålar kunde sila ned mellan alla stora, maffiga grenar och löv. Quirinus var en av de mest pålitliga hästarna då det gällde skogsterräng. Gropiga, steniga och slingriga stigar.
Det tog ett bra tag innan Rorans ögonlock började kännas tunga. Han hade faktiskt inte sovit allt för bra den senaste tiden och det drabbade honom rejält. En bit bort kunde han höra ljudet av porlande vatten. Säkerligen var det ett litet vattendrag. Som på beställning travade Quirinus dit och snart stoppade han ner mulen i det svalkande, näst intill kyliga vattnet. Roran gled ur sadeln högst o graciöst, benena kändes tunga, armarna kändes tunga, till och med fingertopparna kändes tunga som hammare. Han så gott som föll ihop emot en stam, men han lyckades hålla sig på fötter nog länge för att kunna lirka ut ett lembasbröd ur packningen.
Roran slog sig ned vid ett träd och åt i maklig takt upp brödet. Sopade av smulorna och täckte över det med jorden under sig.
Ensamheten plågade honom inte det minsta, men trots allt var han inte ensam. Quirinus stod och betade fridfullt en bit bort. Han skulle märka på hingsten om något var fel. Hästar kunde ju sådant, hade han fått för sig. Roran drog sitt långsvärd, betraktade den blanka klingan.
"De bästa svärden har namn, pojk." sa svärdsmästaren med ett stolt leende. Roran stirrade storögt på det långa svärdet. Men han tvingades att sänka det.
"Det är fortfarande tungt", klagade Roran och blängde på svärdsmästaren som bara skrattade.
"Det är så tungt det måste vara, för att göra dig stark.", Roran suckade och återgick till att betrakta sitt svärd. Nära fästet fanns Gondors träd inristat i metallen. Ett lekfullt leende lekte på hans läppar då han rörde vid trädets konturer.

Nu satt han här igen, och såg på Gondors träd som ristats in då svärdet smitts. Roran skakade på huvudet och stack svärdet i skidan, ägnade resten av sin vakna tid med att lyssna till ljudet ifrån bäcken och Quirinus mumsande.

Nienna drog frustrerat händerna över ansiktet, och lät dem sedan fortsätta ner över det ljusa håret. "Han tog ringen!", utbrast hon ilsket. "Jag lovar, att nästa gång jag ser honom, så ska jag dräpa honom. Han har fått sina chanser, åh jo. Men till vilken nytta, när han sumpat alla?" Hon blängde åt det håll Roran och hans springare hade försvunnit. Vart fanns mannens vett egentligen, kunde Nienna inte låta bli att undra. Han hade inte ens återlämnat ringen till dem, så att de kunde fortsätta på sitt uppdrag. Tycker han att Sauron ska få förinta allt liv och komma till makten, bara för att han måste få lappa ihop sin förbannade stolthet?
"Ja ge dig av du, du odugliga dödliga! Avvik du från ditt uppdrag! Och om Sauron lyckas få livet åter genom ringarnas kraft, så kommer allt, precis allt att vara ditt fel!", skrek hon rakt ut av ren ilska och frustration, trots att hon tvivlade på att han kunde höra henne vart han nu befann sig.
"Kräk! Han är ett så förbannat...!" Nienna satte handen för pannan när hon fick en känsla av att världen började snurra. "Förbannat också", muttrade hon. Hon gick fram till den uppskrämda Finwë, och lutade sig mot honom för att få stöd. Det kändes som att hennes huvud brann och det svartnade för ögonen periodvis, men hon lyckades stå kvar på om än ostadiga ben. Hon tog långa, djupa andetag i hopp om att lyckas lugna ner sig själv. Till slut funkade det. Hon var fortfarande förbannad på Roran, och med all rätt. Men känslan att att vilja dräpa honom hade bleknat bort, och Nienna hade i efterhand svårt att förstå varför hon betett sig så obehärskat. Hon harklade sig och såg ursäktande på dvärgkungen, vars fingerstump det fortfarande blödde ifrån, och på Tamara.
"J-jag ber om ursäkt... hrm. Jag skulle..." Hon skakade långsamt på huvudet. Med snabba steg så gick hon mot skogen. Hon behövde rent, friskt vatten för att svalka sig.

Tamara såg på Niennas utbrott med stort intresse, ty en alv som tappade humöret var något ovanligt. Efter mycket skrikande försvann även hon och Tamara vände sig åter mot dvärgarna och insåg att hon stod ensam i en halvcirkel av två dussin dvärgar och hennes färdkamrat hade nyss skurit av kungens finger. Hon såg på dem och la handen omedvetet på svärdet, mer per automatik än av vilja.
Hon försökte förklara, men vad kunde förklara Rorans sjuka beteende? Hon var glad att hon aldrig, eller sällan brusade upp och kunde tänka klart.
Hon och den lilla dvärgkungen diskuterade länge och han försökte få ur mer information om uppdraget ur henne men hon svarar inte. Det är hemligt och hon kan se habegäret i hans ögon. Han vill ha ringarna, han vill ha alla. Även resten av ringarna har samma kraft som den första, den gör att folk drar sig till den, kan döda för att få dem....
Kanske var Rorans beteende ändå förklarligt, även om det inte var bra.

( Sorry för kasst innlägg xD är astrött xD )

[Så illa var det väl inte </3]

Ljudet av hovslag fick Roran att kasta sig upp. Han spärrade yrvaket upp ögonen. Ljudet var mycket nära, det kunde han höra tydligt. Han grep tag om svärdet och kastade ängsliga blickar på Quirinus som verkade betydligt lugnare än han själv. En skymt av silverblont hår fick fart på Roran. Han kastade sig fram emot Quirinus och manade på hingsten som motvilligt började röra sig i riktning emot den djupaste delen av skogen.
Efter bara några sekunder kunde han klart se personens ryggtavla.
Med tanke på det långa silverblonda lockarna så var han en alv. Alven var smal, men någorlunda muskulös. Hans armar var breda som stockar. Quirinus följde lugnt efter den silvergrå hästen framför dem och alven tycktes inte lägga märke till Roran eller hans springare.
Roran var nära att brista ut i skratt, men han höll sig lugn. Samtidigt tvingade han Quirinus att springa snabbare. Vart var alven påväg? Plötsligt vek alven av från stigen och Roran tvingades att följa efter. Ut ur skogen, emot dvärgarnas "ödelagda" stad.
Alven såg extremt spänd ut, men ändå.. vad Roran kunde se, var hans ansiktsdrag perfekta och han fick intrycket feg och utseendefixerad i huvudet direkt. Till skillnad från Roran själv så såg alven mycket vänligare ut. Ren, välvårdat hår som låg helt perfekt över ryggen på honom. Roran var smutsig, hans kläder var slitna och håret hade han inte brytt sig om på länge.
Han skakade lätt på huvudet och fortsatte att skugga den ljushåriga alven.

[Får väl ursäkta mig jag också, heh]

Nienna sjönk ner på knä på en gräsplätt alldeles intill en vattenkälla som hon hade upptäckt. Vattnet var mörkt, men klart, så när hon koncentrerade sig på det stilla vattnet så kunde hon uppfatta en kontur, hennes kontur, som speglades av i vattnet. Hon lät fingrarna vidröra den klara vattenytan, och ryste till. Vattnet var iskallt, men icke desto mindre uppfriskande att svalka sig med. Medan hon skvätte droppar av det kyliga vattnet i ansiktet kom hon att tänka på kaststjärnan hon kastat mot Roran. Det fanns en chans att den fortfarande satt kvar i hans axel, och det fick henne att dra på munnen, trots omständigheterna. Rätt åt honom. Hon kanske hade betett sig skamligt i Tamaras och dvärgarnas närhet, men det var ingenting jämfört med hur Roran hade betett sig, så det skuggade nog över det mesta av hennes upproriska (och mordiska) handlingar. Det var i alla fall vad hon försökte intala sig, för att hon inte skulle känna sig så usel. Han gjorde henne galen, bokstavligen. Men hon hade i alla fall trott att hon skulle ha en bättre kontroll över sitt humör, men icke. Inte när den irriterande och hopplösa människomannen var i närheten.
När en oönskat stor mängd med vatten träffade hennes ansikte så frustade hon till, och hon skyndade sig att resa sig upp. Hon skrapade av skorna, som hade blivit en aning smutsiga när hon vandrat in i skogen, mot det färglösa och döda gräset. Att alla växter och träd i hennes verkade vara döda var oroväckande, så hon ville snabbt ta sig tillbaka till dvärgstaden.

Dvärgarna har börjat komma över det hela, utan ringens närhet verkar de inte lika påvärkade av den och den förut så hotfulla kungen verkar rentav trevlig. Han skrockar gått åt alvens uppträdande men nämner inte Rorans oförlåterliga handling. Snart syns ännu ett par dvägar, kvinnliga. Han kysser den ena och Tamara gissar på att det är drotningen, medan en annan sköter om hans finger och lindar om det så det inte blöder längre. Tamara ser på allt men viker artigt bort blicken vid kyssen och ser upp och ser en vitblond, lång alv komma ridande. Efter honom ser hon Roran och hon rynkar ögonbrynen, är alven både döv och blind? Borde inte han ha märkt av Roram. Men det tycktes inte som så och de närmade sig båda staden. Alven såg trevlig ut, vänlig, men på något dett gav han henne ett fegt intryck, ingen som ger sig in i en strid precis......han kunde ju bryta en nagel.

Roran höll in Quirinus och såg alven rida bort längst skogsbrynet, och då fick han syn på Nienna som i samma stund lämnade skogens hotfulla mörker.
Roran rynkade pannan då alven kysste Niennas panna. Vilken sliskig typ. Roran antog att det var bäst att få allt överstökat. Han satt av och lät Quirinus traska fram till Nienna och Tamaras svarta springare. Hingsten anslöt sig glatt till dem andra, de kom i alla fall överens. Till skillnad från deras ryttare. Lugnt började han gå emot hästarna, han hade ingen annan stans att riktigt ta vägen. Han kunde känna av dvärgarnas hat och avsky då han passerade. Men han struntade fullständigt i vad de hade för åsikter om honom. Han var en man utan ära, en desertör. Gång på gång kastade han ilsket blickar emot Nienna och den främmande alven. Han visste inte varför han ville ha bort alven därifrån, varför det i den stunden kändes så viktigt att skydda Nienna från främlingen. Eller han var bara en främling i Rorans ögon. Han svalde och drog handen över Quirinus stadiga rygg, försökte koncentrera sig på något som faktiskt betydde något. Automatiskt stack han ner handen i fickan och fiskade upp den guldiga ringen. Var det meningen att man skulle känna något slags behov utav den? För Roran kunde inte känna något.
En obeskrivlig känsla fick honom att bita ihop hårt för att inte sitta upp och tvinga Quirinus att springa tills hingstens hjärta spricker.

[Förlåt om jag formulerade mig dåligt och skit, men jag är trött. ;_;]

Nienna öppnade munnen som för att säga något, men inga ljud kom ut. Vad tusan gör han här?
"Veneri?", frågade hon klentroget, och tog ett steg bakåt då han placerade en kyss på hennes panna.
Hon rynkade pannan, minst sagt förvirrat. "Vad...?", började hon, men tystnade tvärt när hon fick syn på Roran. "Du!", utbrast hon argt. "Hur vågar du ens visa ditt lortiga ansikte här?! Hur...?! Hmpf!" Hon pressade ihop läpparna till ett hårt streck samtidigt som hon störtade fram mot honom. Hon höjde handen som för att slå till honom, men efter några sekunders tvekan så sänkte hon handen. "Jag ger dig två alternativ, hur låter det?" började hon, med handen vilande mot bältet kring midjan. Utan att invänta något svar fortsatte hon; "Ge oss ringen, eller så hugger jag av dig handen. Vad väljer du?" Hon höjde ögonbrynen medan hon väntade in hans svar. Det fanns inte en chans att hon tänkte låta honom undkomma med ringen igen, för nu var hon beredd i fall om att hans ointelligenta hjärna började fundera ut någon flyktplan.

Tamara stod fortfarande vid dvärgarna och hon såg Nienna få ett nytt utbrott. Hon sluter ögonen och räknar till 10 för att lugna sig, som hennes far lärt henne att göra. De där två kunde verkligen dra hennes tålamod till dess yttersta rand. Och vem tusan var den sliskiga, kyssande alven?
Dvärgarna hade ju så gott som förstått deras orsak, inte så att de förlåtit dem, men de tänkte låta dem, då även Roran pasera utan blodspillan. Hon hade lirkat och övertalat dem, och så börjar de där två igen. De lät värre än ett gift gammalt par. Nog hade Nienna fullgoda skäl, men kunde hon inte vara lite mer alvisk och behålla sitt alviska lugn?
Tamara går slutligen fram till dem. "Det var Roran som fann den, så han får bära den på vårt fortsatta uppdrag. Men han skall bära den om halsen i den här. Vi får alla en varsin." säger hon så lugnt hon kan och drar fram tre silverlänkar ur väskan att bära om halsen. "Minns att ringarna kommer påverka oss så som den första gjorde." sa hon alvarligt och knöt näven hårt för att hålla illskan innom sig.

Roran bet ihop och undvek att se på Nienna och Tamara. Han tog en av silverkedjorna, försiktigt, ur Tamaras hand och tredde på ringen. Uttryckslöst hängde han kedjan om halsen. Minns att ringarna kommer påverka oss så som den första gjorde. Han var ingen svag hob. Med en lätt fnysning började han gå sin väg. Han skulle ta reda på vem alven var. Men i förbifarten kastade han en blick på Nienna. Den långa muskulösa alven kom självsäkert gående emot dem. Roran stannade tvärt.
"Elrond hälsar så mycket till... brödraskapet.", det falska leendet växte sig större. Roran himlade med ögonen. Vilken korkskalle.
"Jag är Veneri, Elrond skickade mig efter er. Enbart som hjälp. Ni behöver all hjälp ni kan få". Roran kunde inte undgå att blänga på Veneri.
"Vad skulle någon som du kunna bidra med? Du kommer sinka oss, med dina exlusiva hårprodukter", Veneri såg stött på Roran då han passerade.

[Förlåt för dåligt inlägg och om de förekommer stavfel, förlåt. Skolans datorer har inget rättstavningsprogram på internet. sx x]