Resan genom tid och rum (Privat rollspel)

Nik kunde inte göra något, han visste inte alls vad han skulle göra, skulle han göra något?

Olivia suckar irriterat.
"Undrar om jag borde knuffa ut dom på vägen..." mumlar hon irriterat. Det spelar väl ändå ingen roll om hon gör det eller inte. När hon tänker efter kanske hon ska stoppa bilen från att komma överhuvudtaget så det aldrig händer.

Nik började fundera över ifall de skulle till hans familj också och gå igenom det då han förstörde allting. Han hoppades inte, han hade fått tillräckligt med stryk efter det, han behövde inte fixa det då hans styvpappa ändå hatade honom för allt i världen.

"Bilen." Säger Olivia och en röd volvo kör snabbt framåt mot hennes lilla jag och hennes lilla storasyster. Den märker inte barnen förrän det är för sent och bilen kraschar in i ett träd bakom Nellie men hennes föräldrar kommer ut och skäller ut Olivia för att hon inte varnat Nellie.

Nik höjer ena ögonbrynet då han betraktar händelsen, så det var det som hade hänt åt Olivia, men han förstod fortfarande inte riktigt vad som var det hemska med hela saken.

"Jag antar att du inte bryr dig?" Undrar Olivia ganska hoppfullt fast hon låter ganska som vanligt, bossig och med en gnällig röst. Ljudet, oväsendet, börjar igen och snart är allt mörkt återigen. Den här gången gjorde de inte ens något. Togs hon tillbaka för att påminnas om början till... allt?

Nik öppnade långsamt ögonen då ljudet och mörkret försvunnit igen. Genast kände han igen sig och suckade tungt, hans förhoppningar hade inte slagit in.
"Fan också", muttrade han då han såg bakgården av sitt eget gamla hus mitt inne i skogen. Tre barn var ute på gården, varav ett var honom själv, ena var en flicka och den tredje var en äldre kille. Han visste vad som skulle hända, han hatade den här dagen för allt annat.

Olivia ställer sig upp.
"Med tanke på din min så tror jag att du vet var vi är?" Frågar hon och betraktar barnen längre bort. Två pojkar och en flicka.

"Det där är jag", sade Nik och pekade på den ende med blont hår, killen hade brunt, "den andra killen heter Elijah och flickan heter Rebekah."
han drog på munnen, vid det laget hade allting varit frid och fröjd, då Nik endast varit fyra år.

"Uh-huh." Säger Olivia och lägger huvudet som smått på sned. Hon tycker ,ärligt, att Niklaus var ganska 'söt' som liten. Men alla är söta när de är små såklart...