Runaway (Rollspel)

May lägger huvudet på sned.
"Du är som Janet, sur." Säger hon och Janets min blir bister.
"Jag har kanske en anledning att inte bete mig som ett småbarn, May." Säger Janet och tar bort May från hennes rygg.
"Hon menade inget illa, hörru. Hon är nyfiken. Alla barn är det. Inget att bli fientlig över." Säger Janet kallt och tittar irriterat på killen. Den äldre verkar dock inte likadan. Det stör Janet.

"Joseph, kom nu", sade Elijah och drog i Joseph men han vägrade röra på sig. Människobarnen borde lära sig hur man uppförde sig. Han borde ha dödat dem direkt.
"Men ta det lugnt Elijah, jag menar inget illa", sade Joseph lurigt och log mot sin storebror som himlade med ögonen.
"Vi får ta din lilla lek då vi kommer fram till Miami", sade Elijah bestört men joseph vägrade fortfarande röra på sig.
"Hur som helst", började Joseph vänd mot tjejerna i en helt annan ton, "vart är ni på väg?" han log snett mot dem, han hade använt sin brittiska accent som var väldigt svår att motstå.

Janet fick ännu mer känslan av att dem inte var att lita på.
"Så du är britt eller?" Frågar Janet och hennes amerikanska engelska låter helt olik killens brittiska. "Iallafall jag har ingen större anledning att berätta något för dig. Det har väl inte du att göra med, eller?" Fortsätter Janet och May, som nu står på golvet, tittar upp på Janet med en konstig min. Janet litar inte på killen, speciellt inte när han bevisligen har en brittisk accent och ändrat sin ton på ett lopp av sekunder.

"Joseph", sade Elijah varnande.
"Ja, det är jag. Något problem med det?"frågade Joseph roat och såg på den yngre flickan. Han kunde direkt se igenom dem, förstå hur de var. Väldigt lättlästa båda två, förmodligen på rymmen också.
"Du kan inte tvinga dem, inte här", väste Elijah i örat på Joseph som fnyste och skakade sedan roat på huvudet, att vara vampyr var en sak, men att kunna tvinga folk att göra något med endast en blick var en helt annan sak som endast vampyrer kunde göra.

((Waiiit a sec. did he force her 2 do something?? XD))

(( neeej!! men han tänkte fast Elijah stoppade honom ))

((Ahh! Ok :3))
"Nej, jag har inte problem med folks etnicitet." Svarar Janet torrt och rättar till sin luva. "Jag har faktiskt inget intresse av etniciteter. Jag ville bara få det bekräftat." Fortsätter Janet i nästan samma torra ton som innan förutom att Janet fått den låta kall som stål.

"Har du pratat klart nu?"frågade Elijah hårt men Joseph skakade endast på huvudet.
"Nej, vi som har så trevligt här", sade Joseph roat. Mikael hade alltid förstört allting för Joseph då han varit i sådana situationer, nu kunde han äntligen göra som han ville.
"Joseph, känner du vad jag känner?"sade Elijah stelt och stirrade mot dörren. Josephs blodådror frös till is, hjärtat stannade.
"Oh nej!"viskade han och såg snabbt på flickorna, "om mannen frågar något om oss då han kommer genom dörren, så vet ni inget!"
Joseph hade inte tvingat henne, han hade inte hunnit med det innan Elijah dragit iväg med honom genom dörren för att springa längre bak i tåget.

((Mikael har nu bild på Joseph.))
Janet tittar förundrat efter killen som tydligen hette Joseph. Sedan öppnas kupédörren bakom henne och May och någon kommer in. Det är en man, hur i hela friden kunde den där Joseph veta att någon skulle komma?
"Har ni sett honom?" Frågar mannen och Janet tycker att hans röst inte riktigt stämmer. Men varför skulle hon ljuga för honom? Mannen visar en bild på Joseph och Janet låtsas betrakta den. Varför ska hon ljuga?
"Ja." Svarar Janet.
"Var??" Mannens ögon glimtar till på något sätt Janet inte kan beskriva.
"Jag skämtar, jag har inte sett någon som liknar honom någonsin." Ljuger Janet, hon ljuger rätt övertygande och mannen ser bistert på henne innan han går ut ur kupén. Han går framåt alltså motsatt riktning mot den skumma killen.

((Sry, jag kanske förstörde Mikael nu ^^))

(( nepp! det var bra spelat om honom! ))

Joseph och Elijah stannar snabbt till vid första kopplingsplats till andra vagnarna. De var nu utanför tåget, framför dem var vagnarna med bagaget, Elijah nickar mot stegen bredvid Joseph men han bara skakar på huvudet och hoppar smidigt upp på tågets tak i stället för att använda stegen. Snabbt som blixten var Joseph och Elijah tillbaka på samma vagns tak som de lämnat flickorna. Joseph låter sinnena ta över och pustar ut då han inte kan känna Mikael någonstans.
Smidigt tar han upp takluckan som finns rakt ovanför flickorna och hoppar ner med Elijah tätt efter sig.
"Pratade han med er?"krävde Joseph att få veta då flickorna får syn på dem.