Robin Hood och hans glada gäng

Nicci bara log mot Adina, hon borde kanske ite ha tagit i med en sån stor lögn men hon ville verkligen prata med henne. De kom in till skräddaren som genast började ta Niccis mått och hon väntade tålmodigt på att han skulle bli klar och hon beställde sen några klänningar och log mot Charlie
"det är nog dags att återvände till slottet, jag har jobb att ta hand om" sa han
"ja men självklart" sa Nicci och log och lyfte upp klänningen och de började gå mot slottet och kom fram
"kan ni göra ordning ett rum åt min bror Adam" sa hon till en av tjänarna som neg och försvann sen
"jag möter dig senare" sa Nicci till Charlie och pussade honom på båda kinderna och tog sen med sig Adina till sin kammare och stängde dörren och låste. Hon försäkrade sig att ingen var i rummet och såg sen på Adina
"ledsen för lögnen men jag var tvungen att komma på något" sa Nicci ursäktande

Adina följde med in och undrade hur Nicci kunde stå ut med allt det dära.
Att stå och ta mått, istället för att sy själv.
Ja, inte att hon någonsin sytt, bara ärvt och lagat kläderna, men ändå.
Adina såg sig förstulet om i slottet, det var verkligen magnefikt, men inte kunde hon stå och stirra, var man Niccis bror så borde man vara van vid slott.
Hon pustade ut av lättnad när de äntligen var inne i Niccis rum, som för den delen var nästan lika stor som hennes stuga där hemma.
Adina såg på Nicci och visste plötsligt inte vad hon skulle säga.
De var från olika sammhällsklaser och egentligen skulle hon väll inte vara arg på Nicci bara lyda.
Nu när Nicci var i sin egen miljö, med fina kläder då kände sig Adina plötsligt blyg och bortkommen.
Adnia nickade och såg på Nicci, skulle hon buga med?
Det här var verkligen förvirrande och jobbigt, Nicci var förvisso adlig, men Adina trodde att eller hoppades på att de också var vänner, men det kanske inte gick?

Nicci såg på Adian och log svagt "se inte så orolig ut, du är säker här inne" sa hon vänligt och tog en frukt
"det var inte mening att dra in dig i det här men jag behövde nån att prata med" sa hon och lo svagt och satte sig i fönstret
"men vad gör du här? Varför är du inte i skogen?" frågade Nicci vänligt och tog upp broderiet

Adina såg på Nicci och nickade och log svagt.
- Jag ville se att du var säker, att du tagit dig tillbaka till slottet, sa hon lätt.
- Men sen upptäcker jag att du ska gå och gifta dig, vad ska det vara bra för?
Du kan väll knappast påstå att du gillar honom heller?, sa hon undrande och tystnade sedan hon kanske hade sagt för mycket.
- Vet du att jag straffas med döden om jag blir påkommen?
Och hur hade du tänkt att jag skulle kunna vara adelsman, tänk om nån pratar franska med mig och jag begriper inget.
Och jag kan inget om hur man ska bete sig.

Nicci såg allvarligt på henne "jag var ju knappast välkommen i skogen och då kunde jag bara återvända till slottet men Charlie litade inte på mig så enda sättet var att gifta sig med honom." sa Nicci lågt "sen spelar det inte så stor roll för jag skulle ändå bli bortgift förr eller senare och jag har det bra här, jag får allt jag vill ha" sa hon lågt. Det var kanske inte hennes högst önskan men vad kunde hon göra. Hon såg sen på Adina
"oroa dig inte. Ingen här kan franska och om de nu kan det förklarar jag bara för dem hur det ligger till fast på ett annat sätt" sa hon och la ner tyget och såg på Adina
"oroa dig inte, jag fixar dig nya kläder och allt du behöver Höganäs att sträcka på dig och se viktig ut. Gör som jag fast inte så kvinnligt" sa hon och log svagt

- Men ändå att bara låta dig giftas bort sådär, du älskar ju honom inte.
Ochfå allt du vill ha, det får du inte, du får inte din frihet, sa hon allvarligt och såg sig om.
Nog kunde hon ge mycket för att leva så här, men ändå, det verkar inte va det mest trevligaste i livet.
- Klart jag oroar mig, blir jag påkommen blir jag dödad två gånger om, dels för att jag är kvinna och låtsas vara man och för att jag ljuger för hela hovet att jag är någon speciel, sa hon och såg på Nicci.
- Jag vet inte, jag är inte viktig, sa hon oroligt till Nicci.

Nicci såg på henne "nej men är det bättre och bo i en skog med folk som skrattar åt en vad man än gör? Här har jag i alla fall lite och säga till om" frågade hon allvarligt, plötsligt kände hon att hon saknade Robin men hon trängde undan de kännslorna, Robin var ändå en idiot
"vad skall jag göra då? Jag vill åka hem men dit kommer jag ändå inte" sa Nicci sorgset. Hon hade inte berättat allt om hennes föräldrar och hon tänkte inte göra det heller. Hon reste sig och gick fram till Adina och log
"du klarar det, du lurade oss att du var man och klart du är viktig. För mig är du viktig och jag lovar att jag ska få ut dig så fort jag kan" sa Nicci leende "men nu måste vi skaffa nya kläder åt dig" sa hon och gick mot dörren och låste upp och såg på vakten
"jag vill ha en skräddare kan du fixa det åt mig?" sa hon och vakten nickade och hon låste igen

- De skrattar åt dig för att de inte vet vad de ska göra, och du kommer inse vad rolig du såg ut när du ser mig göra de första misstagen här, sa hon och log.
- Varför kan du inte komma hem?, kan du inte bara fejka att du blivit uppfostrad?, sa Adina och log svagt.
- Jag har inte sagt att jag vill fort ut härifrån, bara att jag inte vill bli påkommen, sa hon och såg efter vakten som försvann.
- Och hur hade du tänkt att förklara för skräddaren att jag är tjej?, sa hon undrende.

"ja men jag skrattar inte åt dem" sa Nicci allvarligt "och jag tycker inte det är så roligt att vara där då, särskilt inte när jag försöker" sa hon allvarligt och skakade på huvudet "de skulle märka det efter ett tag, och jag tror inte Charlie släpper iväg mig så långt igen" sa hon och ryckte på axlarna
"du får stanna så länge du vill och jag uppskattar sällskapet "och du behöver inte ta av dig kläderna och han lär inte märka något, stå bara still men se uttråkad ut, om han frågar något så översätter jag det på franska och du bara nickar eller skakar på huvudet" sa hon och öppnade dörren när det knackade och välkomnade skräddaren och såg på Adina och log innan hon satte sig i fönstret och började brodera och skräddaren sa något till Adina
"Adam är från Frankrike och han förstår inte vad du säger" sa hon leende och skräddaren nickade

- Nej, förstår det, men det är som sagt olika världar, och ja det är väll inte så lätt att leva i den som man inte är van vid, sa hon och log.
- Jag gillar digmed Nicci, trodde aldrig jag skulle kunna göra det med någon som är adlig.
Eller att jag skulle få chansen att lära känna någon, sa hon leende och tystnade när skräddarn kom in.
Det var verkligen jobbigt att vara tyst och att låtsas att inte förstå språket.
Adina stod tyst medans skräddarn mätte, ärligt talat så var det verkligen uttråkande, men det skulle bli kul att klä sig i sånna där fina kläder, tänkte hon glatt.