Hungergames-rollspel!

Ändrar mitt rollspel till Jag-form."

Jag hann inte sluta mina ögon förrens sången bröt ut ifrån ovan. Jag såg pojkarna som hade blivit mördade och blev lite rädd när jag insåg att jag också någon gång under kampen skulle försöka att ta någons liv. Jag väntade hela tiden på vapen från ovan och var väldigt förvirrad. Jag visste om att jag träffade så bra man kunde på måltavlorna inför spelledarna, ändå så har jag inte fått några knivar än. Har det skett ett misstag? Kan spelledarna göra fel? Nej, inte möjligt. "Jag får vänta och stå ut". Jag vet om att jag kunde smyga upp bakifrån och döda någon med mina händer. Men risken att dö är för stor.

Jag somnade om och väntade på en ny dag, en ny chans att överleva.

Alyssa bestämde sig för att jaga på natten. De flesta deltager sov då, och hon kunde ju alltid jaga dem i brist på något annat. Dessutom kunde hon ta deras saker, så som det värdefulla spjuten. Efter att nationalsången dånat över arenan och bilder av dem dödas ansikten visats smög hon sig ut i mörkret. Det tog inte lång tid innan hon lyckas kasta sitt svärd genom en hare. Nöjt spetsar hon upp det blodiga djuret på sitt svärd och sätter det i bältet. Med ens skådar hon något mycket intressant. En liten, tunn men fullt synlig rökslinga stiger upp mellan träden. Alyssa sätter fart ditåt, springer snabbt men ljudlöst mot stället där det troligen finns en sovande deltagare. Ja, där ser hon. En pojke, han från 9an, sovandes i en sovsäck med en pyrande eld bredvid sig. Hon ler brett. Ett offer.
Taggar Salem för att han blir attackerad dadadam...

Distrikt 9*

Jag vilade mina ögon då jag hörde löven prassla, jag öppnade ögonen sakta och allt var suddigt. Jag såg något röra sig mot mig längre bort, men ögonen kunde inte visa mig vad. Jag gnuggade mig i ögonen och såg ett par fötter, människofötter. Det var en flicka. Jag kom inte ihåg hennes distrikt men hon var farlig. Jag reste mig snabbt upp och backade, jag visste om att jag inte hade en chans mot henne. Jag hade inga vapen och jag var tvungen att samarbeta på något sätt. Jag gick bakåt och bad om nåd, jag sa till henne att jag inte ville slåss. Jag kröp baklänges på marken och sa att vi kunde samarbeta, jag förklarade hur skicklig jag var med knivarna. Jag väntade på hennes respons medans jag sakta kröp längre bort..

Jag såg honom krypa bakåt. Antingen dödade jag honom, kort och gott, eller... Han kunde ju vara nyttig att ha. Jag hade sett honom på träningscentret och han kastade knivar som han aldrig hade gjort något annat. Jag kunde alltid döda honom sen.
"Okej då. Jag håller vakt här medan du sover. Jag väcker dig när det är din tur."

Efter en lång stund gav Malvina upp och dessutom hade det blivit mörkt. Även fast det gjorde ont i halsen av uttorkning så försökte hon tänka på annat. Hon gick runt i en stor cirkel på jakt efter ett träd hon kunde övernatta i. När hon hittade ett perfekt ställe, satte hon tänderna i spjutet eftersom hon behövde händerna fria och började klättra. Trädet var 30 meter högt men eftersom hon var en mycket skicklig klättrare var hon snabbt uppe. Gömstället var väldigt bra med täta löv omkring. Problemet var ryggsäcken som lyste med den orangea färgen men sovsäcken hade hon ju glömt. Malvina tog av sig ryggsäcken, tog upp sin sovsäck, lade den bekvämt och sparkade sedan ner ryggsäcken längst in. Dessutom skulle det ge bra värme för fötterna. Hon funderade vad hon skulle göra med spjutet. Men det gjorde väl ingenting om det låg bredvid henne, inne i sovsäcken. Malvina tog av sig sitt bälte, kröp ner i sovsäcken och band fast henne själv och sovsäcken runt trädstammen. Som tur är var bältet lagom långt. Malvina huttrade. Det måste vara i alla fall minst 10 minus grader ute. Det började så småningom bli mörkt och sedan spelas nationalsången och bilderna på de döda visas i skyn. killarna från Distrikt 3 och Distrikt 6. Alltså bara 22 kvar. Malvina suckade, försökte slappna av och sedan slocknade hennes ögonlock.

Jag ändrar mitt roll till jag-form.

Jag vaknade till av att jag hörde en kvist knaka. Det var den där tjejen från distrikt 7. Hon gick förbi. Hon såg mig inte, men ändå så gjorde jag mig så liten jag kunde. Det vore dumt att gå till attack utan vapen, så det smartaste vore nog om jag höll mig undan och letade efter vatten och mat tills jag fick tag på ett vapen. När hon passerat så låg jag kvar några minuter till för säkerhetens skull. Jag smög försiktigt upp och såg ingen i närheten och började små springa åt motsatt håll från ymningshornet.

Haha, nu måste jag vänta till morgonen då xD Om jag inte bestämmer mig för att det ska hända någonting under natten.

Jag visste inte om jag kunde lita på henne, men hennes blick verkade ganska ärlig. Jag log mot henne och somnade. Jag hade kanske tur att jag fått en kompanjon, eftersom att jag var vapenlös och därför inte så lätt kunde fånga mat. Och om jag hade mina vapen så är jag en riktigt bra mördare. Jag slöt mina ögon och längtade att få göra saker två och två.

Ka tittar upp mot himlen. Han ser pojken, pojken som han mördat. Dessutom ser han en annan pojke. Bara två döda, konstaterar han för sig själv. Ovanligt. Han börjar genast tänka på pojkens familj. Hur de måste sörja, i detta nu, och hata Ka för det han gjort. Han suckar. Han måste sova lite. Han klättrar upp i ett träd. Han är inte den bästa klättraren och han vet att det inte är särskilt säkert, men här uppifrån är han i alla fall inte så lätt att upptäcka. Han bestämmer sig för att försöka att inte sova på den kommande timmen, för att hålla utkik efter andra spelare.

Alex försökte ignorera ljudet av nationalsången, och knep ihop ögonen medan sången ljöd över arenan. När kanonerna hördes, visste hon att hon var en av de två mördarna på arenan. Två av de 22 på arenan har mördat någon. Imorgon skulle säkert något hända, då blodbadet blev ''trist'' eftersom det mördades mindre personer. Det är ändå konstigt att karriäristerna inte har haft sitt lilla roliga vid början.
Alex packade upp sovsäcken från sängen, och planerade morgondagen medan hon tänkte 'jag kommer inte dö, jag kommer vinna' om och om igen. Imorgon var hon tvungen att hämta vatten på ett smidigt sätt, hon kanske hittade en liten bäck. Hon blundade och försökte sova, där låg hon på marken, i en buske, och försökte sova. Tänk hur enkelt någon kan angripa henne. Efter en stund somnade hon, men inte med lyckliga drömmar. Fast det var ju självklart, hon var en del av Hungerspelen nu.