Pregnant at seventeen [SV]

Ääntligena! Just när man hade gett upp hoppet om mer ch ban! Jättebra

Awesome! C:
Hoppas att du kommer ha tid att skriva mer snart! ^^

Hej igen! Eftersom jag har ganska mycket tid, (för att jag har påsklov) så är jag klar med ett kapitel till. Så här kommer det
_____________________________________________________________________

Förra kapitlet:
Snabbt skyndade jag mig mot toan, sprang nästan in i nån på vägen.

"Jag är så ledsen, det är helt och hållet mitt fel", utbrast jag och tittade upp.

Det var Roxanne.
____________________________________________________________

Jag frös.
Hon stirrade på mig, med smalnade ögon.

"Hej", mumlade jag, och försökte komma ihåg senaste gången jag hade pratat med henne. Det var åtminstone två månader sedan.

"Du borde se upp med var du går", sa hon skarpt, innan hon vände sig om och gick därifrån.

"Visst, det ska jag göra", svarade jag, fastän hon redan var borta.

En grupp andraårselever tittade allihop på mig, som om jag var en galen tjej som pratade för sig själv eller nåt.

Vänta lite...
Det gjorde jag.

Den följande veckan passerade snabbare än jag ville. Natten innan jag skulle åka, var jag i flickornas sovsal och packade klart, när Grace kom upp och satte sig på min säng.

"Hej", sa hon. "Hur går packningen?"

"Nästan klar", sa jag och accioade några strumpor under sängen och slängde in de i kofferten. Jag stängde locket och satte mig bredvid henne.

"Jag kan inte tro att jag ska lämna det här stället för gott", sa jag och såg mig omkring.

"Du kommer att komma tillbaka för att avlägga din FUTT-examen" svarade hon.

"Åh ja, det fruktansvärt utmattande trollkarlstestet. Det kommer att vara precis det jag behöver efter ett par månader med att ta hand om ett nyfött barn."

Bäbisen gav mig en skarp spark, som om hon visste att jag pratade om henne.

"Har du tänkt något om namn?" frågade Grace.

"Lite", sa jag. "Men inget verkar rätt. Har du några idén?"

Hon skrattade. "Jag tänker inte namnge din bäbis åt dig, Vic. Du får komma på något." Hon tystande. "Eller så får Colin..."

Jag hade inte tänkt på det. "Tror du att han kommer att vilja hjälpa till med att namnge bäbisen?"

Hon ryckte på axlarna. "Hur skulle jag kunna veta? Jag har bara träffat honom två gånger. Jag vet inte hur hans hjärna fungerar."

"Jag har känt honom i nästan tre år och jag vet fortfarande inte hur hans hjärna fungerar", svarade jag.
"Eller någon killes hjärna, förresten."

"De är mystiska varelser", instämde Grace.

Jag nickade, gäspande. "Jag tror att jag ska gå och lägga mig", sa jag.

Grace stod upp. "God natt."

"God natt", svarade jag.

Det hade bestämts att det lättaste sättet för mig att återvända hem var genom flampulver. Så dagen därpå begav jag mig till Flitwicks kontor, kofferten släpande och steg in i hans öppna spis.

"Snäckstugan!" skrek jag och kastade ner en nypa flampulver.

Några sekunder senare, befann jag mig i den öppna spisen i mitt kök. Jag steg ut och dammade av mig själv. "Mamma!"

Min mamma vände sig från diskbänken. "Victorie!" skrek hon, och tappade sitt trollspö på golvet.

Jag sprang in i hennes armar. "Jag har saknat dig", mumlade jag och begravde mitt huvud i hennes axlar.

"Åh, älskling, jag saknade dig med", svarade hon. Hon tog ett steg bakåt och höll mig på armlängdsavstånd. "Titta på dig", sa hon. "Du 'ar blivit så stor."

Jag nickade instämmande. "Som Fred så elegant uttryckte det, jag ser så stor ut att jag ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst."

Hon grimaserade lite. "Fred 'ade alltid ett sånt sätt med ord."
____________________________________________________________________

Hoppas det föll alla i smaken
Kommentera gärna och kom med synpunkter mm om texten om det är nåt^^

Jättebra! Bra att du tar med Fleurs dialekt

Grymt

AZUM

Åh vad awsome älskar samtalet om Vics bröst i förra kapitlet, så roligt haha ^^ längtar efter Ted, han är så fin 8}

Awesome!