Children of Us [SV] [PG]

Mer!

Omg this is soo exciting ~ more ♥

Mer, den äger

Ohh!!! Meeeera!

Håhå, det är så fint att nu tycker om den, för det gör jag med!

Grät när sista grejen var skriven...


---

Kapitel 9
Oops! I did it again!
22 juni 1994

Det har gått två dagar sedan Alexis kom hem för sommarlovet. Hon låg kvar i sängen efter att hon vaknat, hon ville inte vakna, hon ville inte vara hemma. Det knakade på dörren och Alexis suckade lite, vem ville henne något?
”Kom in” sa hon och kollade mot dörren. Dörren öppnades och hennes mamma kom in.
”Hej, dags att kliva up nu” sa Clowe och gick in i rummet.
”Mamma måste jag!” sa Alexis trött.
”Ja du måste, din far vill träffa dig” sa Clowe och drog isär gardinerna. ”Meeen, mamma” sa Alexis klagande.
”Inga men Alexis, du måste!” sa Clowe och lämnade rummet. Alexis suckad, ingen rast och ingen ro när man var hemma. Hon klev ur sängen och klädde sig i en av de svarta klädningar hennes pappa gett henne. Hon kollade på sig själv i spegeln och suckade. Sen gick hon ner för trappan och in i matsalen. Hon satte sig bredvid sin lillebror Adrian på ena långsidan av bordet. Henne mamma och pappa satt vi varsin kort sida. Frukosten skedde under tystnad och bara några blickar växlades i rummet.

Fred satt mycket fundersam på sin säng och såg ut genom fönstret.
”George, är jag en komplät idiot eller är jag bara korkad?” suckade han. George såg på sin tvillingbror.
”Eh, du är verken eller, kom igen nu Fred det måste du väl fatta själv, hennes pappa är inte en guldgosse precis” sa George. Fred nickade, det visste han, men spelade det någon roll?
”Jag vet, men hon är så snäll och söt, man kan inte tro att hon har han som pappa” klagade Fred halvt drömmande.
”Jag vet, men det har hon, okej…” sa George och klappade sin bror vänligt på axeln.
”Jo, jag kanske kan skicka henne ett brev” sa Fred och tittade upp.
”Som hennes pappa ska sitta och läsa, inte så smart och inte med Errol heller” sa George rätt klokt.
”Men det är väl värt ett försök, Harry är ju här han har ju… Jag vet jag kan ju låna Hedwig” sa Fred och reste sig från sängen. George suckade och kollade på sin bror, han kanske hade blivit galen?
”Du gör som du vill, men du kan sätta hela familjen i fara” påpekade han för honom. Fred lyssnade inte längre på sin bror. Han skyndade ut ur rummet, hittade Harry och fick lov att låna Hedwig. Fred skyndade sedan tillbaka till det rum han delade med sin tvillingbror hemma i Kråkboet. Han satte sig på sängen med papper och en fjäder pennan med lite bläck. Han skrev ihop ett brev han skickade iväg med den lånade ugglan till Alexis. Han vill veta om hon verkligen gillade honom och varför hon bara sprungit iväg?

På efter middagen satt Alexis på sitt rum och suckade, det här kunde snart inte bli värre. På förmiddagen hade hon varit tvungen att sitta i det stora rummet med hennes pappa ensam. Han hade inte precis varit vänlig mot henne. Han hade bestämt att hon var tvungen att vara med på dödsättarmötena som skulle vara under sommaren. Hon vill inte, hon ville inte ha någonting med det att göra överhuvudtaget. Men han var bestämd och Alexis hade inte haft en chans att protestera. Det värsta av att vara att hennes pappa ville att hon skulle ta över allt sen, det hade han sagt och hon förstod det. Hon blev chockad över det och hon ville inte alls göra och hade föreslagit att Adrian kunde ta över i stället. Då hade han blivit arg, Alexis hade aldrig trott att han skulle vilja att hon tog över, hon var ju en Revanclaware som hennes mamma och dessutom bästis med en mugglarfödd, allt det som hennes pappa hatade. Voldemort hade bara avfärdat det med att det kommer med tiden och att hon skulle förstå. Adrian blev bara bli mer fientlig emot henne då han ansåg att det var hans rätt att ta över efter det. Adrian gick i deras fars fotspår utan att ens blinka två gånger. Alexis var sur, om han skulle tvinga henne till allt det kunde hon väl lika gärna dö? Då skulle hon slippa. Plötsligt avbröts hon i sina tankar av en vit vacker hornuggla knakade med näbben på henne fönster. Hon släppte in den och såg att den hade ett brev, ett brev till henne. Hon blev smått förvånad men öppnade brevet.

Kära Alexis!

Du kanske undrar varför jag skriver till dig
men det är något jag bara måste få veta.
Varför sprang du bara iväg efter kyssen?
Gillar du mig inte? Har allt bara varit en lögn?

Kram
din trogne Fred

Alexis blev skärrad, hon visst inte vad hon skulle tänka eller känna. Hon visste att hon egentligen inte kunde. Hon skyndade sig att gömma brevet, ingen fick se det, ingen fick läsa det. Hon försökte skicka ut ugglan men den ville inte flyga tillbaka utan brev. Alexis visste inte om hon vågade skicka ett brev tillbaka och om hon gjorde det, vad skulle hon skriva? Att hon var rädd för sin pappa och morbror? Det skulle bara låta fjantigt, som om hon var en rädd barnunge. Hennes pappa hade ju gjort klart för henne att hon inte var någon barnunge längre, till hösten fyllde hon 15år och var snart en kvinna. Hon bet sig i läppen och tog fram ett papper och försökte skriva ner något men det blev inge bra. Hon knölade ihop pappret och kastade det i den lilla brasan hon hade på rummet. Hon tvekade, vad skulle hon skriva? Hon skrev flera försök och kastade säker in 4 eller 5 papper i elden.

Kära Fred!

Jag är ledsen att jag bara sprang iväg.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Att vara jag är inte lätt och att trotsa min egen far är
nästa en dödssynd. Du vet ingenting om mig Fred.
Jag tycker om dig, du är snäll och charmig kille.
Men… Jag vet inte om det är någon bra idé…
Jag är verkligen ledsen Fred…

Din Alexis

Hon drog bort en trår från ögat, vek ihop pappret och skrev vem det skulle till och skickade iväg den med ugglan som nu verkade ganska glad och nöjd att ge sig av. Alexis la sig ner på sängen med huvudet i kudden och grät. Adrian gick in på sin systers rum.
”Jasså, ligger du här och gråter” sa han spydigt.
”Det ska du skita i, ut ur mitt rum” Sa Alexis snyftande, Adrian skrattade åt henne.
”Gråter du också? Hahaha, är det för den där blodsförrädaren som du höll på med på skolan, vill han inte ha dig längre eller har Far fått reda på det?” Alexis kunde inte tro sina öron, han viste om det… Nu låg hon illa till.
”Du vet ingenting fatta det okej, du vet ingenting!” sa hon små snyftande men lät ganska arg, Adrian bara skrattade.
”Jag vet bara det alla andra på skolan vet”. Alexis satte sig argt upp på sängen och blängde på sin lillebror.
”Du säger inte ett ord om det där till någon, förstå det okej” sa hon både argt och surt, men Adrian bara fortsatte att skratta.
”Du det passar sig inte att komma med något slags hot eller vad ska man kalla det där, fjantigt tjej böl” sa han spydigt och lämnade rummet. Alexis tårar rann ner för kinderna. Just snyggt också, nu hade hon bra ställt till det. Hur skulle hon undvika att hennes pappa fick reda på det nu. Hon bara räknade sekunderna innan hennes pappa rasande skulle rusa in i hennes rum. Skrika på henne och förbanna henne över att hon bara var till besvär och snart skulle orsaka honom magsår.

MORE MORE MORE MORE! ♥

Meer ^^

mer jättebra!! ^^

Mer!