What the shadows tell us [PRS]

Det var nästan imponerade hur snabbt Ellis lyckades med sin morgonrutin. På bara tjugo minuter hade han hunnit hoppa in och ut ur duschen, borsta tänderna noggrant och till och med välja ut en outfit. När han till slut var klar, stannade han upp framför en helkroppsspegel för att ta en sista titt på sig själv innan han lämnade rummet. Hans ögon studerade spegelbilden. Allt såg ut att vara i sin ordning, men det var inte kläderna eller utseendet som fångade hans uppmärksamhet. Under hela morgonrutinen hade ett enda ord ekat i hans tankar: kär. Kunde det verkligen vara så? Kär? I Wesley? Visst, han hade känt attraktion tidigare, den där omedelbara, nästan magnetiska kraften som fick pulsen att öka. Men kärlek var något annat, något mycket mer komplext och okänt för honom. Det var en känsla Ellis inte hade haft många tillfällen att utforska. Hans barndom hade varit präglad av frånvarande föräldrar – människor som inte visste hur man älskade eller ens visade värme. När han sedan lämnade hemmet, hade världen mött honom med en kall axel, och de få relationer han hade haft var ytliga. Nu, när han tänkte på Wesley, var det annorlunda. Men att kalla det kärlek… Ordet kändes både för stort och för skrämmande för honom. Han visste bara att Wesley betydde mycket för honom och att tankarna på hans vän sträckte sig långt bortom gränsen för vanlig vänskap. Men om det var kärlek, vågade han inte riktigt erkänna för sig själv än. Ellis tog ett sista djupt andetag och slöt ögonen för att samla sig. Det var ingen idé att grubbla vidare nu. Rektorn väntade, och det skulle inte bli något trevligt samtal.

Rektorns rum var beläget i den äldre delen av skolbyggnaden, en plats som nästan alltid låg tyst och ödslig. Ellis knackade på dörren, men utan att vänta på ett svar, tryckte han ned handtaget och klev in. Bakom ett massivt skrivbord satt en gråhårig man med djupa rynkor och en uppsyn som kunde få de flesta att darra. Han bläddrade igenom några papper, men tittade upp när Ellis steg in och hans redan strama min blev ännu mer sammanbiten.
”Elijah” började mannen med en röst som var kall som is. "Du vet varför du är här.”.
”Ja, sir”, svarade Ellis och klistrade på ett självsäkert leende innan han långsamt stängde dörren efter sig.

Det blir inte någon snabb dusch för Edmund. Det varma vattnen rinner över honom och han bestämmer sig för att stanna där ett tag. Han har absolut ingen uppfattning av tiden, kanske han står det i fem minuter, kanske en kvart, kanske en hel timme.. han känner sig bara tom, utmattad och står med pannan lutat mot väggen, med slutna ögonlock. Han har lyckats tvätta håret och kroppen lika noggrant som han alltid gör, men han är ändå fast där. Värmen från vattnet som sköljer över honom får honom att må lite bättre. Han borde kanske vara glad, han och Ellis har kommit varandra närmre, de har någonting mer gemensamt, de bägge två har avskyvärda fäder. Samtidigt så vet han att han inte orkar komma närmre Ellis, hur mycket än en del av honom skulle vilja det. Att bli närmre Ellis skulle bara få det att göra ännu mer ont senare, och han klarar liksom inte av det. Så här i efterhand så är han orolig över att hans ord och erkännande kanske får Ellis att prata mer med honom.. Edmund har trots allt sagt att han ska finnas där för honom, tänk om den andre blir sårad om han slutar ta kontakt? Nej.. varför skulle han det? De är inte så nära varandra.. eller ja, de är iallafall inte närmast varandra i deras lilla grupp, så kanske det skulle gå iallafall? Med ett frustrerat läte begraver han ansiktet i händerna. Skulle det inte vara skönt om han bara kunde sluta vara kär i någon? Om man kunde bestämma över sina känslor helt.. tänk vad skönt det skulle vara. Tillslut så stänger han av kranen och rör sig ut från duschen, bara för att se sig själv i spegeln. Hans ögon är puffiga av de små tårar som trillat ner över kinderna.

Efter att ha gjort sin morgonrutin, smörjt in sig och borstat tänderna så rotar han omkring i sin garderob. Alla plaggen är noggrant vikta och sorterade i både färg och produkt. Edmund brukar vara väldigt bekväm i sina olika kostymbyxor, men just nu vill han bara ha ett par mjukisbyxor och en långärmad T-shirt. När han väl satt på sig dem så drar han på sig ett par tofflor innan han rör sig ut ur sitt rum och låser efter sig. Därefter rör han sig raka vägen till flickornas korridor. Nu brukar killar inte få gå till tjejernas rum och vice versa, men de har aldrig riktigt brytt sig om det. Plus så vill han väldigt gärna träffa sin syster. Tillslut så kommer han fram till hennes dörr och knackar lätt. Från hennes rum kan han höra hennes röst, sjungandes och spelandes på en gitarr, men det stannar abrupt till när hon hör knackningen.

När Audrey lägger ögonen på sin bror så är det inte svårt att se hur sliten han är. Även om han uppenbarligen är ny duschad och fräsch så ser man tydligt att han inte mår helt okej.
”Men vad är fel?” Undrar hon och drar in sin tvillingbror i sitt rum.

Trettio minuter senare öppnade Ellis dörren till rektorns rum och klev ut i korridoren med en något stapplande gång. Detta var inte första gången den gamla mannen hade försökt lära honom disciplin genom att låta rottingen tala, och Ellis tvivlade på att det skulle bli den sista. Men trots den bultande smärtan, trots att varje muskel skrek av protest, höll Ellis alltid huvudet högt. Det var en princip han levde efter—aldrig låta dem se dig knäckas. Aldrig låta dem tro att de hade makten att bryta dig.
När han rundade ett hörn, fick han syn på Cecilia som satt på en bänk vid väggen, djupt försjunken i en tjock bok som låg uppslagen i hennes knä. Hennes panna var lätt rynkad i koncentration, och de långa ögonfransarna kastade skuggor över kinderna när hennes ögon svepte fram och tillbaka över raderna. Hon var så uppslukad av läsningen att hon först inte märkte Ellis när han närmade sig. Men i det tysta skrapandet av hans fotsteg på stengolvet höjde hon blicken. I samma ögonblick som hon såg honom, skiftade hennes ansiktsuttryck. Koncentrationen som hade präglat hennes drag förbyttes till bekymmer, och hennes stora, klara ögon sökte hans.
”Så, vad blev det den här gången?” frågade hon mjukt.
Ellis ryckte nonchalant på axlarna och fick fram ett brett, nästan trotsigt leende, som om han vägrade låta bestraffningen påverka honom. ”Sju rapp och utegångsförbud,” svarade han med en skämtsam ton, som om det hela var en bagatell. ”Jag måste vara på rummet efter klockan sju varje kväll i två veckor.” Hans ord var lätta, men det låg en underton av utmattning i hans röst, en antydan om att det kostade honom mer än han ville erkänna att hålla uppe den här fasaden.Cecilia höll blicken stadigt fäst vid Ellis, och hennes ögon rörde sig noggrant över hans ansikte. Hon såg hur hans ögon, trots det trotsiga leendet, glänste lätt av den undertryckta smärtan.
"Du vet..." började hon. ”Om du slutade bryta mot alla skolans regler hela tiden, skulle det vara mycket lättare för dig.” Hennes ord hängde kvar i luften mellan dem, en enkel sanning som hon visste att han inte skulle ta till sig, men som hon ändå kände att hon måste säga. Ellis skrattade bara, ett kort men varmt ljud som studsade mot de kala väggarna i den tomma korridoren. ”Och vad är det roliga med det?”.
Cecilia kunde inte hålla tillbaka ett ömt leende som smög sig fram på hennes läppar. Hon suckade tyst och skakade lätt på huvudet. Ellis skulle alltid vara Ellis—en orubblig själ med en okuvlig vilja att trotsa regler, oavsett konsekvenserna. Det var både hans styrka och hans förbannelse.

Så här i efterhand undrar Edmund om han kanske borde ha följt med sin vän till rektorn, vänta utanför tills bestraffningen och utskällningen är gjord. Samtidigt så finns det väl inte så mycket han skulle ha kunnat göra, finns det några ord som skulle förbättra det hela? Han tvivlar på det. Kanske Ellis ändå skulle ha velat vara själv.. det finns många funderingar inne i huvudet på honom, och han vet aldrig vad som är riktigt rätt. Men istället för att sitta utanför rektorns kontor så ligger han nu i en bekväm, nybäddad säng och ser upp i taket. Audreys rum är väldigt rogivande, även om det är lite mycket saker överallt så gör det ingenting, det är mysigt helt enkelt, på något sätt ett rogivande kaos. Med dova lampor, fönstret som vätter ut mot skogen som de varit ute i för bara ett par kvällar sedan. På hennes skrivbord med inbyggd spegel så ligger flera olika prylar. Hårklämmor, hårborste, lite smink och sminkborstar, en fin kruka med en växt som vuxit betydligt sedan hon först fick den, pergamentrullar där hon skriver nya texter till låtar hon försöker skriva.. många böcker pryder både skrivbordet och hyllor runt omkring. På väggarna sitter många olika sorters tavlor och i hörnet av rummet står det en gammal, välanvänd gitarr och en ukulele. Hans tvillingsyster är mycket duktig på bägge två, medan Edmund själv fokuserat mer på fiol och piano.
”Jag trodde att du bara skulle ta med honom till sitt rum och låta honom däcka själv.. men nej, du går längre och sover i fåtöljen bredvid för att kunna hålla i hans hår ifall han kräks. Det är för gulligt Edmund,” säger Audrey med ett svagt leende och tar ett bloss av sin cigarett, medan hon sitter på stolen framför spegeln. Tvillingbrodern blänger lätt på henne och begraver ansiktet i händerna en liten stund.
”Jag vill inte vara för gullig,” muttrar han, och låter tillslut händerna glida ner från hans ansikte. ”Jag tänkte försöka ta avstånd nu,” systern nickar åt det han säger, men samtidigt så hade han sagt samma sak under gårdagen.
”Det låter väl som en plan, jag håller ett litet extra öga på Ellis ifall han skulle börja må sämre.. tror han är rätt duktig på att dölja det dock,” Deras mörka, stora ögon möter varandra och nu är det Edmunds tur att nicka. Audreys långa, lätt röda hår ligger i två långa flätor över hennes bröstkorg, hon vill väl ha det än lite lockigare till dejten med Samuel. Åh gud, juste.
”Så hur taggad är du från skala ett till tio? Tänk att jag inte märkte när han fråga ut dig.. ni skulle passa så bra tillsammans.”

Så småningom stapplade Ellis vidare genom korridoren, och han kände en stor lättnad när han till slut nådde fram sitt rum. Han bytte genast om till bekvämare kläder, varje rörelse noggrant avvägd för att undvika de ömmande blåmärkena på kroppen, och föll sedan framstupa ner på sängen. Så mycket hade hänt de senaste timmarna, och Ellis kunde knappt fatta att Edmund, av alla människor, nu kände till två av hans största hemligheter: att han gillade män, och att han hade känslor för Wesley. Han suckade högt och borrade ansiktet djupt ner i kudden, försökte stänga ute världen, men tankarna rusade vilt genom hans huvud. Hade Edmund verkligen sagt att han också var gay, och att han dessutom gillade någon? Ellis kunde inte avgöra vad han kände kring allt han fått veta. Vad innebar allt det här? Vad skulle det förändra? Allt han visste var att ingenting skulle bli som förut, och att han, på gott och ont, skulle behöva konfrontera sina känslor. Frågan var bara: var han redo för det?


Den långa, varma duschen hade fått Samuel att koppla av för en stund. Men när ångan långsamt försvann och han klev ut ur badrummet, kom den där märkliga känslan tillbaka igen — den där rastlösheten som hade hängt över honom hela morgonen. Det kändes som om hela hans kropp var på helspänn, som om den hungrade efter någonting. Med vad? Vad var det han så desperat behövde? Det gjorde honom nästan galen att inte veta. Men mitt i det kaotiska virrvarret av alla tankar fanns en ensam tanke som överröstade alla andra – tanken på den kommande biodejten med Audrey. Det var som om någon hade tryckt på en snabbspolningsknapp i hans liv, för allt hade hänt i en sådan rasande fart. Men nu, när kvällen närmade sig, kände han ett pirr av förväntan som växte i takt med varje tickande sekund. Det var fortfarande svårt för honom att fatta att Audrey hade sagt ja till hans förfrågan. Hon var så mycket mer spännande än han själv, och hade betydligt mer erfarenhet när det kom till dejtande. Hur hade det här ens hänt? Han hoppades innerligt att han inte skulle förvandla kvällen till en total katastrof. Tänk om han råkade säga något dumt? Eller snubblade över sina egna fötter? Vad skulle han ens ha på sig? Samuel stirrade ut genom fönstret på höstregnet som öste ner. Regnkläder? Nej, för praktiskt. Paraply? Ja, det kändes mer gentlemannamässigt. Hur som helst skulle detta bli en kväll han sent skulle glömma.

Oron för Ellis börjar växa mer och mer. Edmund vet att rektorn kan vara riktigt hård med sina bestraffningar, och trots att hans vän aldrig kommer kunna bli relegerad från skolan så vet han att rektorn fortfarande inte är snål med straff. Han vet att både Ellis och Wesley fått bältet under möten med rektorn, och hur sjukt det än är så vet han att det förekommer mer än man tror, i alla olika skolor. Kanske han borde hälsa på honom? Nej, han skulle ju ta avstånd från honom, det är ingen bra idé-
”Tycker du det? Det tror jag också.. men gå inte händelserna i förskott,” säger Audrey med ett svagt leende på sina läppar. ”Jag är faktiskt lite nervös inför det hela.” Lägger hon till och tar ett bloss av cigaretten. Hon är nyduschad, med flätat hår och har börjat sätta dit svag rouge på sina kinder. Även hennes naturligt långa ögonfransar har blivit lite mörkare av en mascara.
”Nervös? Det trodde jag inte att du skulle bli,” påpekar Edmund och sätter sig upp i sängen för att kunna se på sin syster. ”Jag förstår inte hur du kan ha den där så nära dina ögon.. tänk om du petar dig själv med den?” Tvillingsystern frustar till och skakar lite på huvudet.
”Jag har stadiga händer, så det så,” hon ställer sig upp från sin stol och rör sig mot sin garderob med ett litet leende på läpparna. ”Jag vet inte.. jag är mer nervös än vad jag varit tidigare, Samuel är inte.. tja, han är inte ett rövhål. Det är någonting nytt. Och jag är lite rädd att jag ska babbla på för mycket igen och säga något dumt,” förklarar hon och grimaserar lätt medan hon börjar gräva mellan sina kläder. Edmund kan inte undgå att le över hennes ord, det är gulligt. Väldigt gulligt. Han är glad för hennes skull. Under den tiden som Edmund lärt känna Samuel, vilket förvisso inte är så lång tid egentligen, så har han alltid varit snäll och omtänksam. Det är precis vad hans syster behöver, det är inte särskilt många män som varit snälla mot henne. Även efter deras pappa och deras pappas kompis så har hennes liv alltid bestått av dåliga män, eller killar. Ellis och Wesley är väl undantagen, och nu Samuel.
”Jag tror att en av anledningarna till att Samuel bjöd ut dig till att börja med är för att du är säker i dig själv, och babblandet kan vara rätt underhållande ibland.” Svarar Edmund efter en stunds tystnad och följer sin syster med blicken.
”Ja ja.. kom och hjälp mig välja vad jag ska ha på mig.”

Några timmar senare stod Samuel framför dörren till Audreys rum och försökte samla sitt mod. Hans eget rum, vanligtvis så prydligt och organiserat, hade förvandlats till en krigszon av kläder som han prövat och förkastat, och spegeln hade blivit vittne till otaliga försök att tämja det envisa håret som alltid tycktes stå åt fel håll. Till slut hade han bestämt sig för en mer naturlig look, med bara en antydan av vax för att hålla håret på plats. Skorna, som hade stått oanvända längst bak i garderoben och som han nu bar för första gången, kändes fortfarande ovana på hans fötter. Skjortan, som han hade valt efter mycket övervägande, skavde lite mot huden, och Samuel kunde inte låta bli att justera kragen med en nervös rörelse. Han hade repeterat vad han skulle säga och göra – hur han skulle hålla paraplyet över hennes huvud medan de gick ut i den kyliga kvällen, till bilen som skulle ta dem till den lilla biografen nere i stan. Men nu när han stod där, precis utanför hennes dörr, kändes alla förberedelser plötsligt otillräckliga. Tvivlen började smyga sig på honom, och han började ifrågasätta varje beslut han tagit fram till denna punkt. Skulle hon kanske skratta åt hans nervösa försök att vara artig och självsäker? Var det rätt att ens föreslå biografen? Skulle hon uppskatta dejten, eller skulle hon tycka att det var för klyschigt? Var hans val av kläder för mycket eller för lite? Han skakade lätt på huvudet, som för att bli av med de osäkra tankarna. Han visste att han inte kunde stå där för evigt, Audrey väntade. Så, med ett sista djupt andetag, lyfte han handen och knackade försiktigt.

Timmarna tickar snabbt förbi, snart är det dags. Tvillingens sällskap har fått Audrey att helt glömma bort tiden, men lyckligtvis är hon helt klar innan Samuel kommit. Hon har släppt ut sitt hår ur flätorna, och lockarna glider ner över axlarna, ända ner till hennes midja. Även om hon varit lite osäker på vad hon skulle ha på sig, så hade de två tvillingsyskonen kommit överens om att hon ska ta en ljusblå, fin klänning som framhäver hennes jordgubbsblonda hår. Hon tar även på sig ett par skor med en lätt, men fin klack. Hon brukar vanligtvis gå runt med sina svarta kängor, men när det väl kommer till en dejt och att gå till biografen så känns det mer rätt att ha på sig de mer.. tja, obekväma skorna. Plus så är hon lite kort och Samuel längre, skorna skulle helt enkelt jämna ut det lite. Musiken från hennes grammofon ljuder hennes rum, och Edmund sitter på hennes säng i skräddarställning medan han ser på när hon gör sig i ordning. Han själv kommer ha en tråkig kväll framför sig.. han vet att han borde studera, men han har verkligen ingen lust, eller ork för den delen. Snart hör de en knackning på hennes dörr, och de båda ser på varandra. Ett flin stryker sig över Edmunds läppar och han hoppar direkt upp från sängen.
”Kan du stänga av grammofonen?” Undrar hans syster som drar på sig en lång, skön kappa. Hennes fönster blickar ut mot den vackra skogen och sjön som finns en liten bit bort, sjön som de har badat i några gånger. Det är uppenbart att det börjat regna, och Audrey har inget paraply.. eller ja, det måste finnas ett paraply någonstans, men hon har inte haft någon tanke på att ta upp den till kvällen. Åh så dumt. Edmund stänger raskt av grammofonen medan hans syster öppnar dörren till sitt rum. Hon har ett glatt leende på läpparna ner hon kommer öga mot öga med Samuel.
”Hej!” Säger hon och låter blicken stryka sig över honom, han är oerhört attraktiv och fin. Plus så har han ett paraply i ena handen. ”Du är mycket smartare än mig, jag vet att jag har ett paraply någonstans men har tappat bort det.” Förklarar hon och blickar bak i rummet. Edmund kommer gåendes till dörren, och gömmer en av sin systers vinflaskor bakom sin rygg. Oerhört korkat kanske, men han tänker sno med sig den, han kan köpa en ny till henne någon annan gång.
”Hej Samuel, hon var lite nervös över vad hon skulle ha på sig så jag hjälpte till, ha det så trevligt.” berättar Edmund med ett finurligt litet leende och glider ut genom dörren. Audrey blänger lätt på honom, men tvillingbrodern bryr sig inte, utan börjar genast röra sig bort från flickornas elevhem. Hon ser in i sitt rum, och tillbaka mot Samuel.
”Ska vi börja röra på oss?” Undrar hon med ett varmt leende på läpparna.

Dörren öppnades, och Samuel drog efter andan när han såg Audrey träda fram.
"Wow..." ordet smet ut ur hans mun innan han hann hejda sig. "Jag menar… du ser fantastisk ut." Och det gjorde hon verkligen. Hon var så vacker, klädd i en lång kappa som omfamnade hennes figur, och under den anade han en ljusblå klänning som matchade perfekt med hennes jordgubbsblonda hår. Samuel kände hur kinderna blev varma när han mötte hennes blick, och ett litet leende spred sig över hans läppar. I samma ögonblick gled Audreys tvillingbror förbi dem med ett lekfullt flin på läpparna, och Samuel kunde inte låta bli att skratta till åt Edmunds avslappnade sätt – en skarp kontrast till den bubblande nervositeten som hans själv kände inombords. Trots att killar inte fick vistas i tjejernas sovrum, var det ingen överraskning för honom att se sin vän där. Edmund och Audrey höll alltid ihop, och han hade inget emot det. Tvärtom. Han beundrade snarare tvillingarnas starka band och kunde inte låta bli att känna en viss avund över hur nära de stor varandra. De verkade nästan ha en förmåga att kommunicera utan ord, som om de förstod varandras tankar bara genom en blick eller ett litet leende. Samuel själv hade varken några bröder eller systrar. Visst, han hade haft några nära vänner i sin gamla stad, men han hade aldrig upplevt den där speciella relationen som bara syskon kunde ha.
"Ska vi börja röra på oss?" frågade Audrey, och Samuel nickade muntert innan han tog ett steg åt sidan för att låta henne passera. De promenerade sida vid sida genom den dämpade korridoren, småskrattade och pratade, och den nervositet som tidigare knutit sig i magen på Samuel började sakta men säkert lösas upp. Audrey var så enkel att prata med, tänkte han. Hennes kommentarer var alltid fyllda av kvickhet och charm, hennes smittsamma skratt fick honom alltid att le bredare, och han insåg snart hur bra han trivdes i hennes sällskap.
När de väl nådde utgången, stannade Samuel upp för ett ögonblick och kände den kalla luften mot sitt ansikte. Regnet föll nu mjukt och stilla, men tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute utan paraply. Han tog ett försiktigt steg närmare Audrey, osäker på om han skulle våga komma för nära. Han ville inte verka alltför närgången, men samtidigt ville han ge henne lite skydd mot det gråa, kalla regnet. Så med en varsam rörelse, placerade han paraplyet över deras huvuden.
”Tror du att någon av de andra kollar på oss genom fönstret just nu?”, frågade han roat medan de gick genom skolområdet.
Så småningom kunde de skymta den svarta bilen, en present från föräldrarna på hans födelsedag, och Samuel kunde inte låta bli att känna en våg av stolthet skölja över att han hade tagit det där körkortet. Han fumlade lite med nycklarna när han drog upp dem ur fickan. Gick sedan fram för att öppna dörren till passagerarsätet åt Audrey, som en riktig gentleman.

Komplimangen som Audrey får av Samuel gör så att kinderna blossar upp i en rosig färg. Hon har fått komplimanger tidigare, men det känns på något sätt mer speciellt när det är just han som ger dem. Hur det fungerar har hon verkligen ingen aning om, varför är det så? Hon har endast känt honom i några månader, ändå så bryr hon sig oerhört mycket över hans åsikt om henne.
”Tack, du ser inte så dum ut själv,” säger hon med ett litet flin medan de rör sig genom den långa korridoren. Nej, han ser långt ifrån dum ut. Han har alltid varit attraktiv, men nu är det något extra. Det är någonting med honom som förändrats, han utstrålar någonting särskilt, någonting nytt. Trots att han verkar nervös så verkar han bära sig själv bättre. Audrey vet inte hur hon ska förklara det, men hon tvivlar på att hon är den enda som lagt märke till det.
Samtalet glider på utmärkt, den lätta nervositeten hon känt tidigare hade varit helt onödig. Samuel är förvånansvärt lätt att prata med och hans skratt är oerhört smittsamt. De har bara känt varandra en relativt kort tid, men det känns som att hon känt honom betydligt längre. Han är genuin, och verkar inte riktigt ha någonting emot hennes lätt ironiska humor och kvicka ord. Hon har inte varit ensam med honom särskilt ofta, och hon uppskattar faktumet att hon nu får tillfälle att lära känna honom ännu bättre. Desto mer de pratar desto mer nyfiken blir hon på det hela. När han stannar upp så låter Audrey blicken glida upp mot skyn. Hon har alltid gillat regn, även när hon är utomhus så brukar hon finna det befriande och välkomnar det. Det kanske inte är det mest bekväma att bli blöt och kall, men det finns någonting mysigt och välkomnande i det. Däremot känner hon en lättnad när Samuel placerar paraplyet över deras huvuden, det allra bästa är ju att vara ute i regnet och vara åtminstone lite skyddad från det. Det här får henne att besluta sig för att sakta linka samman deras armar. Hon vet inte riktigt varför hon bestämt sig för att göra det, kanske det är för framfusigt, men det var ett val hon gjort.. och hon ångrar det inte. Samuels fråga får ett leende att sprida sig över hennes läppar och ett lätt skratt att sippra ut mellan hennes läppar.
”Edmund gör det definitivt, han är alltid så nyfiken av sig,” förklarar hon. Audrey stannar upp när de kommer fram till en svart bil, och han tar upp nycklarna. Hon höjer imponerat på ögonbrynen och hon vänder blicken tillbaka till honom.
”Så du har en egen bil och körkort? Åhh vad häftigt,” säger hon och följer med honom till dörren till passagerarsätet. Han öppnar dörren. Audrey har aldrig varit med om att någon öppnar dörren för henne tidigare, och det får henne att bli både förvånad och glad. ”Tack.. så när skaffade du ditt körkort?”