Kraften (femte året)

Kan inte beskriva lyckan när jag såg att du lagt ut ännu ett kapitel! Ska jag vara helt ärlig, loggade jag in bara för att se om det möjligen var så att det hade lagts ut ett kapitel nu efter midnatt...
Jag blev inte besviken på innehållet, tvärtom, imponerad över hur du lyckas hålla en så god standard på din story. Ett fantastiskt jobb har du gjort som alltid!

Som vanligt har jag citerat några utav mina favoritcitat/beskrivningar:

Mr och mrs Weasley, han lugn och mild, hon hysteriskt viftande med en stor näsduk, Tonks, glatt hoppande och tjoande, Moody, stödd på en stor bagagevagn och misstänksamt plirande omkring sig, Lupin, med en hand lugnt höjd till avsked, medan den andra handen lekfullt smekande rufsade om i pälsen på en vilt skällande och hoppande hund - Sirius

Haha, åh, jag vet att jag citerade nästan hela paragrafen nu, men kunde inte låta bli! Älskar hur du med bara några få ord fångar deras karaktärer så fantastiskt bra. Att du dessutom lyckades skapa kontraster om vartannat. Först mellan Arthur och Molly, sedan mellan Tonks och Moody och sist mellan Remus och Sirius. Snyggt jobbat!

Voldemort kände förmodligen till hans förklädnad vid det här laget.

Hm... detta fick mig verkligen att fundera. För vem skulle ha avslöjat Sirius förklädnad? - Den enda som visste utanför hans direkta krets var ju Snape som får reda på det... rätta mig om jag har fel, när han tjuvlyssnar i Spökstugan. Sedan har ju Voldemort sina resurser och tillgångar säkert från andra håll också. Men ah, det tåls att tänka på iallafall. Inte menat att du gjort något fel i din skrivning. Utan var mer en rent spontan tanke, haha =)

i mitt fall ville man inte utsätta mig för transferens om det inte var absolut nödvändigt.

"[...] man ville inte..." är det fel av mig att tro att det snarare var en viss trolldryckslärare som inte ville utsätta Miriam för transferens...

jag hade ännu inte vant mig vid den typen av keldjur.

Jag kan inte annat än hålla med Miriam. Fastän jag inte är särskilt rädd för just paddor. Men det känns som ett väldigt udda husdjur... framförallt för att de inte gillar beröring för att vi är... för varma är det väl? Men det kanske är magiska paddor de har... haha.

“Ja, förmodligen.” Det fanns inte ett spår av ironi i Lunas röst. “De höll ju på att alldeles äta upp varandra, och den där mossan som växer på dem måste smaka väldigt speciellt.”

Åh, kan man annat än att älska Luna? - Tycker det på något vis är så roligt att Miriam ens nämner Rita Skeeter och Luna i samma mening. Förstås vet ju inte Miriam vem det är hon pratar med. Men det finns något smått humoristiskt i det. Också här när hon bara helt seriöst menar på att det var otroligt mycket intressantare än Harry's historia. Å, Miriam, hon kommer nog få bekanta sig med den smått excentriske Luna Lovegood.

Vädret där ute lyste också upp, med försiktiga solstrålar som bröt sig igenom de bulliga regnmolnen.

Den här beskrivningen var så fin också. För det kändes som att den reflekterade Miriam's sinnesstämning. Hon som har känt sig lite nedstämd under sommaren etc. och så plötsligt bryter det fram solstrålar genom molnen. Dessutom nämns det precis innan att stämningen höjs. Nej men jag tyckte att det var en alldeles underbar beskrivning!

Draco Malfoy hade gjort entré.

Jag älskar att du inte bara skrivit att Malfoy stod utanför, eller i dörren utan har valt ordet entré. För det känns så typiskt Malfoy, han dyker inte bara upp. Han gör entré...

Harry hade ursinnigt rest sig upp ur sätet, med trollstaven beredd.

Det är något så fint med att Harry reser sig upp och försvarar Miriam mot Malfoy när han hävdar att hon förstörde trekampen. Som att han verkligen tagit henne till sig och tänker på henne som en av dem.

Vi var alla ganska dämpade, när vi iförda våra klädnader tog oss ut på den mörka perrongen i Hogsmeade. Ett kyligt duggregn föll över oss och de spöklika hästarna

Ännu en gång måste jag uttrycka min glädje över en beskrivning. Denna är. liksom den jag citerade lite tidigare, en reflektion utav känslorna de känner. Innan var de upplyfta och solen bröt sig igenom och sken. Men nu känner de sig nedslagna och ett kyligt regn faller ner. Tyckte bara att det var himla fint att lägga till en extra dimension till uttrycket av deras känslor.

“Jag kan också se dem. Ni är precis lika normala som jag.”

Åh, denna ikoniska Luna replik... jag hade nog inte känt mig lugnad precis. Kan tänka mig att Miriam inte direkt kände sig bättre till mods vid detta.

Med spänning längtar jag redan nu till nästa kapitel! Vad ska hända nu när de är tillbaka på Hogwarts och... Umbridge är där. Umbridge är ju som känt inget direkt fan av varken mugglarfödda eller mugglare. Undrar om hon börjar lägga näsan i blöt vad gällande Miriam, och undrar hur, framförallt, Snape gör för att se till att paddan håller sig borta från Miriam och sanningen runt henne... Argh, längtar så tills Torsdag!

Åh jag dör vilket kapitel!
Sååå bra!

Gud vad jag vill kunna skriva som du♥

Har varit i Sälen och åkt skidor så kom hem till ett underbart fantastiskt kapitel jag inte hann läsa när vi kom hem klockan tio igår

Alltså ... HUR KAN DU SKRIVA SÅ BRA???????! Älskar hur du beskriver hur de står och vinkar och hur miljön ser ut och hur Remus stå och klappar Sirius för asså AAAAH WOLFSTAR cx Okej, hur kan jag se Wolfstar i ALLT? Till exempel: Det var en bild i arbetsboken i religion där Jesus pappa kysste Jesus när Jesus skulle korsfästas (shit vad många Jesus haha). Okej, Jesus pappa såg faktiskt ut som Sirius MEN ÄNDÅ. HUR???

Hermione och Ginny hade insisterat på att inte berätta något om den för mig.
“Du får se”, hade de sagt. “Det är ett mycket speciellt tåg.” Så jag kände mig upprymt förväntansfull, där jag stod inträngd tillsammans med dem och alla våra koffertar i den smala korridoren, som glänste av blankpolerat trä.

Sjukt bra!! Hermione och Ginny är ju typ bäst (som vanligt). ÄÄÄLSKAR hur du får in en känsla och en miljöbeskrivning i samma mening Vissa författare skriver typ tre stycken som beskriver hur allting ser ut, men INTE DU. Du skriver det typ som i förbifarten eller vad man ska säga, vilket jag älskar ♥

Draco Malfoy hade gjort entré.

Den där meningen är sååå bra Såklart att lilla Draco skulle göra entré. Dock ser jag honom glida in på typ rullskridskor eller nåt medan han sätter på sig solglasögon, men ändå. Jättebra beskrivet!

“Ditt keldjur är på rymmen, Longbottom. Ska du ha honom tillbaka, eller tycker du vi ska donera honom till professor Snape? Han behöver nya tillsatser till trolldryckerna nu vid terminsstarten.” Malfoy flinade elakt, och jag kände hur hans ord fick det att vända sig i magen.

Kanske skulle Miriam låtit honom ge Trevor till Snape. Han har ju slutat mobba elever (tack vare vår kära Miriam), och förresten skulle Miriam kunna rusa dit och bara: "HIT MED TREVOR, MY LOVE!!" haha cx Dock skulle väl hennes vänner hata henne ifall hon lät Malfoy ha Trevor. När jag tänker efter skulle han nog inte ens ge paddan till Snape, han skulle snarare kasta ut Trevor genom fönstret och skrika: "Adios, korkskalle" (med solglasögon på). (Okej, varför så mycket solglasögon?!)

En liten grej bara:

“Åh, tack så mycket, mrs … ?” började Hermione;

Känns konstigt att Hermione skulle säga det när hon inte var där (syftar på denna mening: Ännu bättre blev det, när Ron och Hermione anlände och alla vänner var samlade igen.). Tror att Miriam skulle säga det om Hermione inte var där i alla fall.

Annars jättebra som sagt och nu ska vi se vad Miriam tycker om Umbridge, den tantjäveln (sorry, men jag hatar henne verkligen). Längtar till nästa kapitel

Bra. Igen.

Alltså, förlåt att jag inte kommenterat.
Jag har inte varit så bra på att läsa/kommentera fanfiction på sista tiden.
Men iaf, jättebra!

Underbart kapitel som vanligt! Åh, vad jag är förvånad över att Miriam inte gav Malfoy en rak höger! Han hade förtjänat det.

Nu har de träffat Luna också. Det kan bli spännande.
Ja, det finns inte mer att säga, annat än att jag väntar spänt på hur hon kommer att reagera när det gäller läraren i försvar mot svartkonster.

Vet du hur taggad jag är på fortsättning idag?

Åh, glädjeskuttet mitt hjärta tog när jag satt på bussen och såg detta! Plus att det var skrivet vid ett - när jag just började ett krävande möte på jobbet ... Vet du hur taggad jag blir? Även på fortsättningen av Skinny love, kommer att dyka rakt på nästa!


Världens bästa läsare. Ni ser en massa saker som jag inte ser och det är så coooooooooooooolt.

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Noraaa_5♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥

♥♥♥Pride Potter♥♥♥

♥♥♥Devilssnare♥♥♥


♥♥♥Gabrielle Weasley Lupin♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥




Kapitel 15 - Hemkomst

Det var första gången jag upplevde festen, som inledde skolåret på Hogwarts. Första gången jag såg de små nya eleverna tveksamt smyga in i stora salen, tätt intill varandra i flock. Första gången jag såg dem bli sorterade i olika elevhem av en talande hatt, som sattes på deras huvuden och sedan bestämde vart de skulle.

Enligt de andra, som varit där i flera år, var det dock första gången på länge som denna hatt sjungit en varnande sång innan sorteringsceremonin. En sång om att mörka tider väntade och att det var viktigare än någonsin att vi höll ihop - även över de gränser, som elevhemmen utgjorde.
“Hatten har så rätt så”, sa professor Sprout förnumstigt, där hon satt bredvid mig vid lärarbordet. Hon lyfte sin gnistrande bägare med gyllene dryck och nickade eftersinnande åt sina egna ord. “Förra gången den varnade, var då Ni-Vet-Vem höll på att ta över vår värld. En sorglig tid … så ofruktbar. Ur den frusna jorden kunde inga livgivande plantor växa.”
“Jag har faktiskt länge tyckt att det är alldeles för vattentäta gränser mellan elevhemmen”, sa jag tankfullt, med blicken på de fyra sorlande borden framför oss.
“Javisst, min flicka. Om alla bara varit så kloka som du”, sa Sprout lugnt och mumsade vidare på festmåltiden.
Sorgset spanade jag bort mot Slytherinbordet, som var längst från oss, precis som deras ledare befann sig långt bort vid andra änden av lärarbordet. Jag gled snabbt med blicken över Snape och bråkdelen av en sekund möttes våra blickar, men han tittade hastigt bort, till synes oberörd. Jag visste att det var för att skydda mig, för att inte låta något som helst samband mellan oss synas offentligt, men jag kunde ändå inte hjälpa att ett visst vemod började smyga sig på mig. Det var snart en månad sedan vi talats vid, nästan ett månvarv sedan jag känt hans mjuka, känsliga läppar mot mina. Han hade haft rätt - hur skulle det bli för oss? Vi skulle bo i skilda delar av slottet och inte längre arbeta tillsammans. Längtan efter hans närhet höll på att förtära mig.
“Så, i vilket ämnet undervisar ni?” Jag avbröts i mina dystra tankar av damen bredvid mig. Ja, det såg ut som en dam, snarare än en häxa. Istället för klädnad bar hon en illande skär, luddig dräkt, och de råttfärgade korta lockarna hölls på plats av en svart rosett, som påminde starkt om någon sorts insekt.
“Jag ska undervisa i latin, medan jag studerar franska och trollformellära”, rabblade jag, men kände hur osäkerheten kring detta gjorde sig påmind. Undervisningen var inte mer än några få timmar i tillval och skulle snarare ha en karaktär av fördjupad läxhjälp för extra intresserade elever. Min status var verkligen inte densamma som de andra lärarnas, eftersom jag snarare än att vara en pedagog, var en student som hölls gömd under beskydd. Något jag såklart inte kunde andas ett ord om till denna okända dam, som nu betraktade mig under överlägset höjda ögonbryn.
“Verkligen?” Hon hade en gäll, flickaktig röst som påminde om sötsliskigt socker. “Ja, du ser väldigt ung ut. Är det inte lite väl tidigt för en så ung flicka att börja undervisa?”
Vad skulle jag svara på det? Det var som om hon kunde vädra sig till min osäkerhet. En kall kåre smög utefter ryggen. Som tur var blev vi avbrutna av Dumbledore, som började höstterminens inledande tal.
“Vi har två förändringar i personalen i år”, tillkännagav han stillsamt. “Professor Grubbly-Plank vikarierar för Hagrid, tills han kommer tillbaka.” Jag skymtade trions oroliga blickar nerifrån Gryffindorbordet. “Tillåt mig därefter att presentera vår nya lärare i försvar mot svartkonster, professor Umbridge.”
Damen bredvid mig reste sig beskäftigt upp med viktig min. Hon var kort och satt, men rörde sig med stor värdighet då hon skred ut framför bordet och ställde sig framför elevhopen. Tydligen tänkte hon hålla någon sorts inledande tal för dem. Den som ändå hade varit så säker på sig själv! När hon började tala, stod det oerhört klart att hon ansåg sig ha ett mycket viktigt uppdrag med undervisningen. Hon ville ha en balans mellan tradition och förnyelse. Medan hon talade såg hon mästrande ner på eleverna, som skeptiskt och aningen uttråkat blickade tillbaka. Jag såg tydligt att Harry och Ron slutat lyssna, medan Hermione sög i sig vartenda ord med kritisk min. Vad drog hon för slutsatser av detta lilla anförande?



Professor Umbridge bevärdigade mig inte med en blick då hon kom tillbaka till sin plats, och Sprout på min andra sida tycktes djupt försjunken i tankar. Ganska nedslagen vandrade jag ut ur stora salen då måltiden avslutats.
“Värst vad du hänger med huvudet, Miriam.” Hermione stack sin arm under min och tryckte den vänskapligt. “Kan jag inte få följa dig till ditt rum ikväll? Jag och Ron ska bara leda förstaårseleverna till sovsalen. Häng med!”
Jag genomfors av tacksamhet. Hermione var verkligen en sann vän. Ofta var det som om hon kunde läsa mina tankar - och handla därefter. När hon och Ron lyckats få in de övertrötta elvaåringarna på Gryffindors domäner, stack hon på nytt sin arm under min och slog följe med mig till det lilla tornrum jag bott i föregående höst.

Trots att det var just ett tornrum låg det väldigt centralt i slottet, i en liten utskjutande del av det, inte alls långt från stora salen. Jag gissade, att tanken med det var att jag skulle känna mig trygg och i närheten av de andra. Ofta när jag bott där i höstas, hade jag kunnat höra röster och ljud utifrån. Men att någon skulle kunna besöka mig där, utan att bli sedd, var i princip uteslutet. Återigen ett hinder för honom och mig …
“Hörde du den där Umbridgetanten?” sa Hermione irriterat. “Hon arbetar på ministeriet. Harry kände igen henne från förhöret han var på. Nu kommer ministeriet att lägga sig i allting här på Hogwarts, och det blir inte roligt, ska jag säga dig.”
Hon avbröt sig och hennes hasselnötsbruna ögon blev runda av förvåning, då vi sköt upp den tunga dörren till mitt rum. Det var inte bara det att rummet var perfekt städat och varmt upplyst av en sprakande brasa. Överallt fanns små detaljer som vittnade om, att någon gjort i ordning rummet speciellt åt mig.
“Här har husalferna slitit, minsann”, sa hon, men misslyckades helt med att låta bister. Istället började hon gå runt och se sig omkring med beundrande ögonkast. Täcket på sängen var vikt åt sidan och flera varmvattenkrus fanns vid fotändan. Arbetsbordet var iordningställt med de finaste skrivdonen och fjäderpennorna som stod att finna. En trave med glänsande vackra böcker låg på nattygsbordet. Hermione gled andaktsfullt med fingrarna över den medan hon drog efter andan. Sakta rörde vi oss runt i rummet. Jag öppnade garderoben och möttes av en rad skimrande klädnader i olika mörka nyanser, bredvid ett antal långa vita nattlinnen med konstfärdiga spetsar.
“Miriam …” Hermione såg förundrat på mig. “Det är som om en god fé varit här inne. Kan det vara Dobby, som vill visa sin tacksamhet för att du gått med i husalfernas befrielsefront?”
Dobby var en av husalferna, som trion var närmare bekant med, men jag hade aldrig träffat honom. Befrielsefronten var något som Hermione organiserade till förmån för alferna och Dobby var, sanningen att säga, en av de få som varit intresserad av de rättigheter den ökade friheten innebar. Jag skakade nu dock långsamt på huvudet, för jag hade just fått syn på ett litet brev som lyste mot mig från sängöverkastet, ovanpå en vackert vikt smaragdgrön morgonrock med silverbroderier.

När Hermione och jag sent omsider sagt godnatt, och hon begett sig mot Gryffindor för en natts välförtjänt sömn, öppnade jag det lilla meddelandet. Det hade en snirklig, vacker handstil med små, omsorgsfullt utformade bokstäver. En handstil jag alltför väl kände igen. Förra terminen hade jag sett den på otaliga pergament och skrivelser i min närhet. Glädjestrålande tryckte jag brevet mot mitt hjärta. Det var ingen tvekan om vem som skrivit det, trots att det bara innehöll två ord.

Välkommen hem.