Orden läser hp och de vises sten

Jättebra!

Yay! Snart blir det nytt kapitel!

God jul

för varken som katt eller som kvinna hade hon stirrat på Dumbledore med en sådan genomträngande blick som nu.

-Usch, låter inte skönt du börja väl inte brinna, säger Fred.

Det var tydligt att vad än "alla" sade, så ville hon inte tro på det förrän Dumbledore talade om för henne att det var sant. Men Dumbledore höll på att ta sig en ny citronisglass och svarade inte.
"Vad folk säger", fortsatte hon envist,"är att Voldemort dök upp i Godric´s Hollow i går kväll. Han sökte upp Potters. Ryktet säger att Lily och James Potter är...är...att de är...döda."

-Du verkar så ledsen McGonagall, säger Harry och kämpar mot tårarna.

-Ja James var min gudson och Lily är en av mina bästa elever genom tiderna, svarar hon.

-Förlåt jag visste inte, skyndar sig Harry att säga.

-Ingen fara Harry, svarar hon honom.

Dumbledore böjde på huvudet. Professor McGonagall flämtade till.
"Lily och James...jag kan inte tro det...jag ville inte tro det...Å, Albus..."
Dumbledore sträckte fram en han och klappade henne på axeln.
"Jag vet...jag vet...", sade han tungt.
Professor McGonagall darrade lätt på rösten då hon fortsatte:
"Det är inte allt. De säger att han försökte döda Potter son, Harry. Men...han kunde inte. Han kunde inte döda den där lille pojken. Ingen vet varför, eller hur, men de säger att när han inte kunde döda Harry Potter, bröts Voldemorts makt på nåt sätt - och det är därför som han är borta."
Dumbledore nickade dystert.
"Är det...är det sant?" stammade professor McGonagall. "Efter allt han har gjort...alla han har dödat...så kunde han inte döda en liten pojke? Det är häpnadsväckande...av allt som kunnat stoppa honom...men hur i himlens namn överlevde Harry?"


-Ja det undrar jag med, ekar rummet.

"Vi kan bara gissa", sade Dumbledore. " Vi kanske aldrig får veta det."
Professor McGonagall drog fram en spetsnäsduk och torkade sig i ögonen under glasen. Dumbledore gav till en kraftig snörvling medan han tog fram en guldklocka ur fickan och granskade den. Det var en mycket besynnerlig klocka. Den hade tolv visare men inga siffror; i stället rörde sig små planeter runt kanten.
Dumbledore måste trots det ha begripit sig på den, för han stoppade tillbaka den i fickan och sade:
"Hagrid är sen. Apropå det var det väl han som talade om för er att jag skulle vara här?"
"Ja", sade professor McGonagall. "Och jag antar att ni inte tänker berätta för mig varför ni är just här av alla ställen?"
"Jag har kommit för att ta med mig Harry till hans moster och morbror. De är de enda släktingarna han har kvar nu."


-Och varför kunde jag inte bo hos Remus, frågar Harry.

-Enligt ministeriet var inte det tillräckligt säkert, svarar Dumbledore.

-Jag kunde vara hos någon annan den natten för jag gissar att mamma och pappa hade fler vänner i orden tillexempel, säger Harry och vinkar till Hermione att fortsätta.

"Ni menar inte...ni kan inte mena människorna som bor här?"
skrek professor McGonagall och hoppade upp och pekade på nummer fyra. " Dumbledore - det kan ni inte göra. Jag har iakttagit dem hela dan. Ni skulle inte kunna hitta två personer som är mer olika oss. Och den här sonen de har, jag såg hur han sparkade på sin mamma hela vägen uppför gatan och skrek efter godis. Skulle Harry Potter komma och bo här?"
"Det är bästa stället för honom", sade Dumbledore bestämt.


-Ja verkligen bästa stället, mumlar Harry tyst och Ron och Hermione är den enda som hör.

-Jag vill verkligen veta vad som gör att det är bästa stället, Dumbledore, säger Hermione kallt.

-Blodsskydden som skyddar honom, säger Dumbledore i sin vanliga lugna ton.

-Verkligen säker där när dom låser in honom på rummet med galler för fönstret och ingen mat, det kallar jag att man är på bästa stället, säger Ron.

-Ni behöver inte, säger Harry.

-Och han vill hellre vara på skolan där allt möjligt händer istället för där, fortsätter Hermione.

-Hermione Jean Granger och Ronald Bilus Weasley jag sa till er att inte fortsätta lyssna gärna på mig nästa gång annars släpper jag mitt humör på er, skriker Harry.

-Som om vi skulle vara rädda för dig, säger Hermione och fortsätter läsa..

"Hans moster och morbror kommer att kunna förklara allting för honom när han blir äldre, jag har skrivit ett brev till dem."

-Ett brev Dumbledore ett brev, vet du hur mycket Lily klagade på som syster eller var upprörd, varje dag och du ska förklara för hennes syster att Harry ska bo hos dom I ett brev, skriker Sirius och Remus med en mun.

"Ett brev?"upprepade professor McGonagall svagt och satte sig ner på muren igen."Tror ni verkligen, Dumbledore, att ni kan förklara alltsamman i ett brev?De här människorna kommer aldrig förstå honom! Han kommer bli berömd - en legend - jag skulle inte bli förvånad om den här dagen blev känd som Harry Potters Dag i framtiden,

-Snälla snälla säg att det inte finns en Harry Potters dag, bet Harry.

-Vi hade papper på att göra det men en viss person råkade spilla juice över allt, säger Amelia Bones med en ilsken blick på Tonks.

-Tack så mycket Tonks, säger Harry.

-Va jag har inte gjort något, säger Tonks medan alla skrattar.

det kommer att skrivas böcker om Harry, vartenda barn i vår värld kommer att känna till hans namn!"
"Just det", sade Dumbledore och tittade mycket allvarligt upp över kanten på sina halvmånformade glasögon. "De skulle räcka för att förvrida huvudet på vilken pojke som helst. Berömd innan han kunde gå och tala! Berömd för nånting som han inte ens kommer att minnas!

-Det är faktiskt så att jag minns det, säger Harry och det dyker upp snopna miner här och där och Hermione tar tillfället att fortsätta.

Inser ni inte hur mycket bättre han kommer att ha det om han växer upp långt borta från allt det där tills han är redo att klara av det?"
Professor McGonagall öppnade munnen, ändrade sig, svalde och sade sedan:
"Ja, ja, ni har förstås rätt.

-Kunde du inte försökt lite till, säger Harry.

Men hur ska pojken komma hit, Dumbledore?" Hon såg plötsligt på hans mantel som om hon trodde att han kunde ha Harry gömd under den.
"Hagrid tar honom med sig."
"Tror ni att det är...klokt...att anförtro nåt så viktigt åt Hagrid?"

-Förlåt Hagrid det var inte så jag mena, Säger McGonagall.

-Ingen fara Minerva, säger Hagrid.

"Jag skulle anförtro mitt liv åt Hagrid", sade Dumbledore.
"Jag vill inte påstå att han inte har hjärtat på rätta ställer", sade professor McGonagall motvilligt, "men ni kan inte blunda för att han bär sig oförsiktigt åt. Han har faktiskt en benägenhet att...vad var det där?"

Ett lågt mullrande ljud hade brutit tystnaden runt dem. Det ökade stadigt i styrka medan de spanade uppför och nerför gatan efter någon skymt av billyktor; det svällde ut till ett rytande då de båda tittade upp mot himlen - och en jättestor motorcykel föll ner ur luften och landade på gatan framför dem.

-Min motorcykel, har du kvar den Hagrid, säger Sirius glatt.

-Jag tror den finns kvar i förbjudna skogen, säger Hagrid.

-Kan jag få tillbaka den, undrar Sirius.

-Så länge du blir frikänd, säger Hagrid.

Om motorcykeln var jättelik var den ingenting jämfört med mannen som satt grensle över den. Han var nästan två gånger så lång som en normal man och åtminstone fem gånger så bred. Han såg helt enkelt otillåtet stor ut, och väldigt vild - långa trassliga stripor av yvigt svart hår och skägg dolde det mesta av ansiktet, han hade händer stora som soptunnelock och fötterna i läderstövlar var som babydelfiner.

-Oups, säger Hagrid.

I sina väldiga, muskulösa armar höll han ett filtbylte.
"Hagrid", sade Dumbledore med en ton av lättnad. "Äntligen. Och var har du fått den där motorcykeln ifrån?"
"Lånat den, professor Dumbledore", sade jätten och klev försiktigt av motorcykeln medan han talade. "Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med honom ,sir."
"Det var inga problem, hoppas jag?"
"Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom innan Mugglarna började strömma till. Han somnade då vi flög över Bristol."
Dumbledore och professor McGonagall böjde sig fram över filtbyltet. Inuti, nätt och jämt synlig, låg en babypojke i djup sömn. Under en tofs av kolsvart hår över pannan kunde de se ett jack med en besynnerligt form, precis som en blixt.

-Åhh, viskar hälften av rummet.

"Var det där som...?viskade professor McGonagall.
"Ja", sade Dumbledore."Han kommer alltid att ha kvar det där ärret."
"Skulle ni inte kunna göra nånting åt det, Dumbledore?"
"Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Ärr kan man få nytta av. Jag har själv ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över Londons tunnelbana. Ja, kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det här överstökat."

-Överstökat är det verkligen rätt ord, frågar Sirius kalt.

-Så det är ingen fara Sirius, säger Harry medan Hermione fortsätter läsa.

Dumbledore tog Harry i famnen och vände sig mot familjen Dursleys hus.
"Får jag... Får jag säga adjö till honom, sir?" frågade Hagrid.
Han böjde sitt väldiga, lurviga huvud över Harry och gav honom vad som måste ha varit en mycket rivig kyss med stickiga polisonger. Sedan, helt plötsligt, gav Hagrid upp ett tjut som en sårad hund. "Sssch!" väste professor McGonagall, "du väcker Mugglarna!"
"F-f-förlåt", snyftade Hagrid och tog fram en stor fläckig näsduk och begravde ansiktet i den. "Men jag s-s-står inte ut me de...Lily å James döda...å stackars lilla Harry som e tvungen å bo hos Mugglare..."
"Ja,ja, det är väldigt sorgligt alltihop, men skärp dig nu, Hagrid, annars upptäcker de oss", viskade professor McGonagall och klappade Hagrid försiktigt på armen

-Det var nog inte det bästa sättet att trösta någon på, säger Luna.

-Jag var bara i chock, säger McGonagall.

medan Dumbledore klev över den låga trädgårdsmuren och gick fram till ytterdörren.
Han lade varsamt ner Harry på översta trappsteget, tog fram ett brev ur manteln, stoppade in det i Harrys filtar och kom sedan tillbaka till de andra två. En hel minut stod de där alla tre och tittade på det lilla byltet; Hagrids axlar skakade, professor Mcgonagall blinkade häftigt och det glittrande ljuset som brukade skina ur Dumbledores ögon verkade ha slocknat.
"Jaha", sade Dumbledore till sist, "det var det. Vi har ingen anledning att stanna här längre.

-Jo vad sägs om att skydda Harry, säger Remus.

-Ja det kanske hade varit smart, säger Dumbledore.

Vi kan lika gärna ge oss av och delta i firandet."
"Javisst", sade Hagrid med kvävd röst,"jag ska ta tillbaka cykeln till Sirius. Godnatt, professor McGonagall, godnatt, professor Dumbledore."
Med strömmande tårar som han torkade av på jackärmen svingade sig Hagrid upp på motorcykeln och sparkade i gång motorn; med ett vrål steg den upp i luften och for vidare in i natten.
"Er ser jag väl snart igen, professor McGonagall",sade Dumbledore och nickade åt henne. Professor McGonagall snöt sig om näsan till svar.


Det måste jag komma ihåg att göra nästa gång hon frågar mig något tänker dom flesta ungdomarna.

Dumbledore vände sig om och gick tillbaka uppför gatan. I hörnet stannade han och tog fram Släckaren av silver. Han knäppte med den en gång och tolv ljuskulor ilade tillbaka till sina gatlyktor så att Privet Drive plötsligt glödde i orange och han kunde urskilja en strimmig katt som slank runt hörnet i andra änden av gatan. Han kunde nätt och jämnt se filtbyltet på översta trappsteget till nummer fyra.
"Lycka till, Harry", mumlade han. Han vände på klacken och med ett svep av manteln var han försvunnen.

-Tack jag behöver all lycka i världen, säger Harry, jag har nämligen ganska mycket otur.

En bris krusade de välskötta häckarna på Privet Drive, som låg tyst och prydlig under den bläcksvart himlen, den sista platsen i världen där man kunde vänta sig att häpnadsväckande saker skulle äga rum. Harry Potter vände sig runt inuti filtarna utan att vakna. Han ena lilla hand slöt sig om brevet intill och han sov vidare, utan att veta att han skulle väckas om några timmar av mrs Dursleys skrik då hon öppnade ytterdörren för att sätta ut mjölkflaskorna, och inte heller visste han att han under de följande veckorna skulle få tjuvnyp och knuffar av sin kusin Dudley...han kunde inte veta att folk, som möttes i hemlighet runt om i landet, i just detta ögonblick höjde sina glas och sade med dämpade röster:
"Skål för Harry Potter - pojken som överlevde!"

-Vad dem skålar fattar jag inte, mumlar McGonagall.

Jätte jätte bra!!!! Roligt med ett så långt kapitel! God Jul!

God jul!
Super kapitel! Älskar ditt sätt att skriva!

Det var två super bra kapitel!!!
---------------------------------------
GOD JUL!

Superbra!
God jul!

Jätte bra och god Jul!!!!

Superbra med långt kapitel! Bra kapitel!

Jättebra!