Astrid och Ormprofetian [Hogwarts]

Att du har skrivit 4 dagar i rad DU ÄR BÄST!!!

Dag #5. Den perfekta veckan närmar sig!
Tack för alla era kommentarer, de är verkligen just nu det enda som får mig att orka igenom dagarna. Ni är bäst ♥ De uppskattas så sjukt mycket mer än vad ni tror

Kap. 12
Zaborac

”Åh, är det inte den lilla sierskan.”
De stod och väntade på sin lärareskort när en passerande Slytherinprefekt stannade upp framför dem, flankerad av tre andra pojkar från Slytherin.
Den långa, mörka pojken stod och hånlog mot henne.
”Lämna henne ifred, Zaborac,” väste Ellina.
”Gulligt. Hotad av en förstaårselev.”
”Hört något från pappa på sistone? Oj, nej, just det – förlåt. Jag glömde bort att han sitter på Azkaban. Dödsätarskräp.” Ellina spottade framför fötterna på den nu rasande prefekten.
”Våga säg det där när vi inte står i korridoren,” fräste han tillbaka.

”Våga säg vad då?” frågade Santortini, den genufluxa magikern som undervisade i försvar mot svartkonster.
”Ingenting,” sade Zaborac som spände blicken i Ellina medan han talade.
”Åjo. Någonting är det allt, Jonathan. Förövrigt behöver du prata med din bror, han verkar inte riktigt förstå hur man tar emot instruktioner. Sluta kivas i korridoren nu, barn, och ser jag er i luven på varandra igen åker alla inblandade på fem poängs avdrag.”
”Men hon går ju runt och sprider massa lögner bara för att få uppmärksamhet! Alla pratar om det, du har väl också hört det?” fräste Zaborac ilsket till svar.

Santortini, som höll på att övergå i kvinnliga former, fnös bara. ”Inte var du så principfast när du pratade om dina äventyr från sommarlovet. Det om något var en lögn.” Hen tittade bara rakt på Zaborac och hans vänner med ett stelt leende. Zaborac såg rasande ut.
”Kom,” fräste han, och med det lommade han och hans vänner surmulna iväg.

”Sluta bråka med dödsätarlarver, fröken Shane. Du påminner alldeles för mycket om din mamma – och hon var en av de värsta eleverna jag någonsin haft. Seså, rör på påkarna, jag har bråttom.”

Santortini gick ett trettiotal steg bakom dem där de gick, och övriga Ravenclawelever höll fortfarande ett visst avstånd.
”Ingen kommer tro på det som hände, eller hur?” suckade Astrid.
Jeri ryckte på axlarna och grimaserade. ”Jag vet inte,” sade han, men hon kunde höra det riktiga svaret gömt bakom hans ord.
”Jag kan inte ens minnas vad jag sade, men det lät… sant på något sätt när Trelawney upprepade det.”

Jeri var tyst ett ögonblick.
”Det var en äkta profetia,” sade han lågmält. ”Vi kanske inte vet vad det betyder, men det var sant. Och det betyder att vi behöver lista ut det. Ormar, lejon, grävlingar och örnar? Det kan bara hänvisa till elevhemmen.”
”Jag håller med,” sade Ellina. Det lät nästan framtvingat. Astrid tittade överraskat på henne.
”Ja, jag höll med Jeri. Även en blind höna…” fortsatte hon med en grimas.
Jeri skrattade bara till svar.
”Okej, men vi tar och äter lunch i alla fall, så kan vi väl försöka svänga förbi biblioteket sen? Jag skulle verkligen vilja lista ut vad ’kungen av ormar’ betyder.”

”En ormviskare, antagligen,” sade Ellina med en axelryckning.
Jeri såg skeptisk ut, men Astrid tittade oförstående på Ellina.
”Vad är en ormviskare?”
”Ärligt? En som kan viska till ormar. Jag tycker att det förklarar sig själv ganska bra.”
”Var snäll,” muttrade Astrid. ”Okej.”
”Ormviskare kan prata med ormar, och ofta få dem att göra vad de vill, men jag vet inte. De är inte direkt vanliga, och jag tvivlar starkt på att någon elev här kan det. Förutom Ni-Vet-Vem har jag inte hört talas om någon sedan artonhundratalets början, och antagligen var den näst senaste långt innan dess.”

Astrid noterade medan de gick hur inte bara tavlorna stirrade på henne – i vissa fall med respekt och beundran och i andra med avsmak och förakt – utan även att eleverna tittade på henne. I elevernas fall tycktes väldigt få vara positivt inställda till henne. Hon rodnade och tittade ned i marken medan hon gick, samtidigt som hon förbannade sig själv för att hon så tydligt visade hur hon kände.

När de väl kommit till den stora salen verkade dock intresset för Astrid ha försvunnit. En stor klunga elever stod istället samlade runt Hufflepuffs bord.

De behövde inte gå många steg förrän de såg vad orsaken var. Kevin Blake, den tidigare försvunna pojken, satt vid bordet och såg ut som att han inte var det minsta berörd av vad som hade hänt.
Sara Grossman såg Astrids blick och makade sig över till trion.

”Åh, det är så skönt att det löste sig. Jag var riktigt orolig ett tag.”
”Vart hade han varit?” frågade Astrid.
”Gått vilse i korridorerna," svarade Sara med ett leende. "Det är väl inte första gången det händer, men jag har aldrig varit med om att någon varit borta så länge. Jag räknar med att vi ska slippa svansa efter yngre elever nu i alla fall, det börjar bli så tjatigt,” tillade hon med ett illmarigt leende. ”Vi ska ha en till studiecirkel nästa vecka, förresten, om du vill vara med.”
”Åh, gärna, tack,” svarade Astrid med en leende. ”Inkvisitionsuppgiften, eller hur?”
Sara nickade. ”Japp. Häxbränningar är sååååååååå intressanta,” fortsatte hon medan hon himlade med ögonen, vilket fick både Astrid och Ellina att brista ut i skratt. Jeri såg mest förtörnad ut, vilket inte var så konstigt.

Alla närvarande visste mycket väl att han hellre hade suttit och studerat inkvisitionen än tränat på trollformler.

Superbra!! ♥

Superdupermegajättebra!!!

AWESOME!!!!

Jättebra!!!!!!

du skriver så bra och målar upp dina karaktärer på ett fint sätt! ♥

Super!!!!
______________________
Läs gärna min och några andras berättelse: Akter i en judisk flickas liv!
https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1#p3777009

Tack alla ni som läser och kommenterar, it really means the world to me ♥
Nästa kapitel kommer förhoppningsvis imorgon - nu ska vi se om vi kan klara av den perfekta veckan

Vad tycker ni om karaktärerna? Har ni någon favorit eller liknande, eller någon ni vill veta/se mer av?

Jättebra!! Man får verkligen bilder i huvudet av den här berättelsen.