I tidvändarens värld, Det Digitala Hogwarts

Toppen

Bra fortsätt!

SUPERMEGAJÄTTEFOXYAWSOME!!!!!

Awesome like Always

Ny läsare

Super♥

Suuuuuuper

Först och främst: FÖRLÅT FÖR INAKTIVITET!!! Jag har ganska många anledningar som cancer och operationer mm men vi behöver inte gå in på det för nu ska jag vara aktiv! Älskar er alla som läser och ger mig stöd! Kram♥

Kapitel 13.

Jag lutade huvudet bakåt mot stenväggen och slöt ögonen. Dagen hade varit intensiv dag med alla förberedelser men trots det var nog det mest ansträngande kvar. I alla fall mentalt... Eleverna pladdrade högljutt på inne i stora salen i väntan på sorteringen. En hård bankning på den stora ekdörren fick mig att rycka till. Jag drog ett djupt andetag och gick långsamt fram till dörren. Jag sköt mödosamt upp den och försökte se så formell ut som möjligt när jag böjde ner huvudet och såg Donald i ögonen.
- Tack Donald, jag tar över nu. Han nickade raskt och flyttade sig ur vägen. Skillnaden mellan honom och Hagrid som skulle komma till att bli hans efterträdare om ca 993 år var skrattretande. Trots att jag, tack vare det faktum att allt detta var en tidvändarresa var fastfrusen i 14 års ålder räckte den lilla väktaren mig bara till höfterna. Jag backade in i entréhallen och vinkade till mig förstaårs eleverna. De såg sig skyggt omkring och tassade lydigt efter mig i ett måttligt rakt led in i stora salen. Sorlet upphörde med en gång när eleverna gjorde sig synliga i salen. Församlingens blickar följde de små nykomlingarna noggrant med blicken och de viskade hetsigt till varandra. När förstaårseleverna väl stod på plats framför lärarbordet gick jag långsamt in i ett av rummen bredvid och hämtade ut pallen och hatten. Fingrarna brände när jag kände tyget från Godrics gamla hat och tårarna hotade att ta över mig. Jag svalde hårt och placerade hatten på pallen framför eleverna. Sentimentaliteten tryckte sg på från alla håll och förtvivlat vände jag mig om mot lärarbordet. Rowena möte genast min panikslagna blick. Hon visste och var redo... Underbara kvinna. Jag nickade försynt till henne och gav henne en tacksam blick. Hon reste sig upp och gick runt bordet. När hon passerade mig fångade hon snabbt upp min hand och kramade den lätt och stödjande innan hon lirkade ut listan ur min andra hand som krampaktigt höll om det långa pergamentet. Jag kämpade hårt för att hålla fasaden uppe när jag så värdigt jag kunde sjönk ner på rektorsstolen bredvid Helga. Även hon kramade stödjande min hand och viskade " Stark Maéla du är stark" i mitt öra. Jag slöt snabbt ögonen och nickade tacksamt. Jag skämdes.. Skämdes över att jag inte lärt mig hantera mina känslor efter alla dessa år. Skämdes över att jag som rektor inte klarade att sköta mitt jobb utan bangade ur, år efter år. Hur jävla svårt kunde det vara att hålla i en hatt? För svårt... Långsamt öppnade jag ögonen och lät blicken falla på hatten som Rowena just släppte ner över en likblek flickas blonda hårsvall. Man kunde fortfarande se spår av den lömska kammarens damm och revorna och hålen vanställde hela hatten och framkallade minne efter minne. En extra stor reva öppnades och hatten ropade ut " Hufflepuff!" över hela salen. Bredvid mig log Helga stolt och applåderade ivrigt. Långsamt stämde jag in i applåderna som studsade mellan väggarna.

_________

Gud vilket kort och deppigt kapitel...Förlåt så mycket! Nästa ska nli bättre jag lovar!

ASSÅ GUUUUD! JAG DÖÖR! ÄNTLIGEN!! ❤

Jag säger bara: Fortsätt sluta inte!