Marodörerna på Hogwarts [SV]

Superduper bra som vanligt

Love it!!!

TACK SÅ MYCKET PÅ ER!!!! Blir såååå glaaad :3

Det e lugnt

Jättebra!! Superbra! Megabra! Suoerduper bra!

Åh så otroligt bra, det är helt fantastiskt hur goda vänner man kan ha, vet själv att mina vänner stöttar mig vad som än händer. (Vi har massa girlproblems vettö haha...) Men det var fint, gillar hur du avslutar dina kapitel, sådär perfekt att man inte tycker att det var något som fattades. Men jag vill ha mer detaljer.

Haha det där med girl problems känner jag igen dock skönt med ett stödnät som man vet finns där trots drama Tack så mycket!! jag försöker jobba in detaljer men märker att jag har en tendens att glömma bort det xD ska jobba på detta!!

Jättttttttttttttttttte brrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaa!!!

Awesome! Jättebra kapitel!!!

Tack alla för att ni läser Blir gladgladglad av er!!
Här kommer nästa del!


Kap. 16 - Överraskningen

Dagen var inne. Dagen det var dags för alla som skulle åka hem att ta sig igenom det snöiga skolområdet, ner till tågstationen och påbörja den flera timmar långa resan hemåt. Remus fick en klump i magen så fort han tänkte på det. Sirius skulle följa med hem till James för julfirande och de andra skulle hem till sig. Men han hade ingenstans att ta vägen. Han suckade djupt och ville skjuta upp stunden då han var tvungen att stiga upp ur sängen, men insåg att det inte var någon ide. Dagen skulle rulla på ändå och han skulle bara få ännu mindre tid med sina vänner om han låg kvar. Han satte sig upp och drog undan de röda förhängena som hjälpte till att hålla värmen under vintern då det hade en tendens att bli dragigt i deras runda lilla sovsal. På vintern vad det alltid väldigt kallt.

Förvånat såg han sig om i rummet. Det var tomt. De andras sängkläder var i en enda röra men ingen syntes till. Hade de redan åkt? Men klockan var inte tillräckligt mycket för det. Han ryckte på axlarna med rynkade ögonbryn, reste sig och skyndade sig att dra på sig sin klädnad. Hans vänner var säkert i sällskapsrummet. Det kändes dock väldigt konstigt att Sirius skulle ha vaknat innan honom. Eller att de andra skulle ha lyckats väcka Sirius utan att också väcka honom, då det brukade krävas en del höga röster och ibland rent våld att få upp honom ur sängen. Han lämnade sovsalen och började gå ner för trappan. Väl nere i sällskapsrummet som var fyllt med glada och förväntansfulla elever varav de flesta var iförda resekläder såg han sig om efter dem men de var inte där heller.

"Remus!"
Han vände sig mot rösten och fick syn på Lily. Hon satt halvt gömd bakom en trave böcker vid ett av borden och såg trött ut med strimmor av det röda håret som hade gjort uppror mot tofsen hon bundit upp det med och istället samlat sig kring hennes ansikte.
"Hej! Vet du vart alla är?"
Hon skakade på huvudet och suckade djupt.
"Jag trodde ni alla sov fortfarande. Du, har du lust att hjälpa mig? Jag har fastnat med en uppgift och jag vill så gärna få den klar"
Remus log mot henne och gick mot bordet hon satt vid. Typiskt Lily att arbeta även första dagen på lovet.

*

I ett stort klassrum stod Sirius, James och Peter. De såg på varandra och flämtade ikapp. Sirius vanligtvis så fixade lugg låt i svettiga stripor över hans grå ögon som för tillfället glittrade av glädje. James kände hur han dröp av svett men det var det sista han fokuserade på just nu. Han kände en enorm lättnad och log brett. Trots att det var ilskan och sorgsenheten över vad som hänt deras vän som drivit på dem och fått dem att klara det till slut så kände han nu inget annat än euforisk glädje.
"Vi klarade det. Det är klart. Vi har gjort det!"
Sirius flinade mot honom.
"Yes! Jävlar vad grymt! Det här kommer bli helt fantastiskt!"
"Det är dags att berätta för Remus nu, eller hur?", flämtade Peter och lutade sig trött mot en av bänkarna i det övergivna klassrummet. Det hade varit som kämpigast för honom men tillsammans hade de klarat det.
"Definitivt!", svarade de två andra i en mun.

*

De var nästan klara med Lilys uppgift när Sirius kom inrusande i sällskapsrummet, helt andfådd. Han såg vild ut med håret flängande kring ansiktet och fick flera elever att förskräckt hoppa undan när han skyndade mot dem genom uppehållsrummet.
"Remus! Remus, du måste komma med mig nu!", han log stort.
"Va? Vad då komma med dig? Vart? Vart har du varit?", Remus var helt förvirrad men Sirius drog bara upp honom på fötter och började sedan springa mot porträtthålet igen med Remus släpandes efter sig.
"Vi ses Lily!", gastade Sirius utan att vända sig om och hos såg chockat efter dem.

*

James och Peter hörde rusande steg utanför klassrummet och väntade otåligt tills Sirius kommit in, släpandes på Remus som såg både förvirrad och irriterad ut.
"Sirius, släpp mig! Vad håller du...?", precis då släpptes han och fick syn på de två andra, "Vad är det här?", frågade han misstänksamt och såg på dem var och en.
James log.
"Käre Måntand. Vi har en tidigt julklapp till dig."
Remus såg oförstående på honom.
"Precis! Vi kommer nu att vara vid din sida ständigt. Du kommer tröttna på oss, men inte kunna göra något alls åt det", Sirius flinade mot honom igen. Till och med med håret på ända var han vacker.
"Vad snackar ni om egentligen?"
"Ditt lilla pälsproblem har ställt till det för oss förr, käre vän, men nu kan inte ens det separera oss längre", fortsatte James och fick Remus att se helt ställd ut.
"Va? Vad? Jag förstår inte"
De tre pojkarna framför Remus log mot varandra och sedan stod där inte längre tre pojkar.

Remus backade förskräckt undan från de två stora djur som plötsligt dykt upp framför honom. En stor svart hund gläfste glatt mot honom och en stor kronhjort skakade lite på sitt huvud. Sedan var det över. Han hade inte hunnit forma en tanke innan djuren försvann och pojkarna var tillbaka igen. De log återigen stort och Sirius skrattade åt Remus chockade ansiktsuttryck.
"Vad har ni gjort?", frågade han andlöst.
"Vi har råkat bryta lagen, Måntand. Lite bara", Sirius log brett.
"Lite?", Remus kände sig helt matt.
"Okej. Ganska mycket. Men nu kommer vi kunna vara med dig när du... när... ja, du vet. Vi kommer kunna hjälpa dig!"
"Men... Peter?", han hade bara sett två djur och kände sig om möjligt ännu mer förvirrad.
"Du såg mig inte?", flinade Peter, "Jag är en råtta, Remus. Liten nog att kunna få in oss under trädet"

Remus tankar virvlade runt. Det var farligt, så farligt! Men att det hade gjort det här för honom. Han visste att det måste ha varit outhärdligt svårt och tagit oerhört lång tid. Han bestämde sig för att ignorera det farliga. Ignorera hur illa det skulle kunna gå och bara vara tacksam. Och lycklig. För han hade utan tvekan de bästa vännerna man kunde hoppas att få ha. Nästa fullmåne skulle bli något helt annorlunda och han kunde inte låta bli att känna sig förväntansfull. James avbröt hans tankar innan hunnit forma dem till ord.
"Och just det ja, vi kommer fira jul här, allihop. Varför åka hem liksom?"
"Just det, totalt onödigt om du frågar mig", fortsatte Sirius, "Så god jul, Måntand!"
Remus ögon tårades och hans ansikte lös upp i sitt första ohämmade leendet sedan hans föräldrar dött.