Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Guu va ni är snälla, vill ni ha ett kapitel till kanske? Håller på att skriver på ett just i detta ögonblick


P.S Vore jätte snällt om ni vill rekommendera min ff till era vänner eller i grupper och liknande så jag får hit lite fler läsare ^^

Jag skulle rekommendera dig att gå med i min klubb, och göra reklam för den där!

Hej hej!
Här kommer nästa kapitel, hoppas att ni tycker om det
Jag själv är väldigt nöjd med detta kapitlet ^^



Kapitel 18
~Dueller Och Dolda Kunskaper~

Rummet är fyllt av elever som står runt ett avlångt bord, täckt av ett vackert blått tyg med ett mönster av stjärnor med färg av guld. Det mumlas och viskas tills en röst hörs över allt annat ljud,
- "Kan alla se mig? (Lockman har stigit upp på bordet och går fram och tillbaka) Kan alla höra mig? Bra. (Han tar av sig sin silvriga mantel och kastar den till några av flickorna som är ett eller två år äldre än mig som glatt fnittrar) På grund utav de senaste händelserna har Dumbledore gett mig tillstånd att starta denna lilla duellerings klubb."  Alla börjar viska och ser glatt på varandra över att få använda magi på riktigt.

- "Professor Snape har gjort oss äran att delta, (Snape stiger stelt och med bestämda steg upp på bordet i motsatt ände av Lockman.) Oroa er inte, ni kommer fortfarande ha er trolldrycksprofessor när jag är färdig med honom." Lockman ger alla ett falskt leende och kalla kårar kryper upp längs min ryggrad.
- "Jag vet inte om vi kommer ha kvar vår professor i försvar mot svartkonster när Snape är färdig med honom..." Viskar jag fnittrande till Harry som måste kväva ett skratt, för en gångs skull är inte Snape den mest hatade professorn bland pojkarna på skolan. 

Lockman och Snape gör sina trollstavar redo, bugar för varandra, vänder sig om och går några steg tillbaka innan de vänder sig om och intar sina positioner. Men innan Lockman ens hunnit yttra ett ord har Snape uttalat besvärjelsen Expeliarmus  och Lockman flyger genom rummet med ett blått sken virvlande omkring sig. Killarna och jag skrattar högt medan flickorna ser oroligt på deras professor som tungt reser sig upp.
- "Utmärkt idé att visa dem det professor Snape, men, det var ganska uppenbart vad ni tänkte göra. Om jag hade velat stoppa er, så hade det varit alldeles för enkelt." Lockman ger alla ännu ett falskt leende. Snape ser oberört på honom, det enda som ändras är att hans ena ögonbryn höjs och sänks.

- "Kanske, vore det bättre, att visa eleverna, hur man försvarar sig mot besvärjelser?" Snape ser uttråkat på Lockman som lite smått generat ser tillbaka och sedan viker undan sin blick från Snapes genomborrande ögon.
- "En utmärkt idé professor Snape, Um, Potter, Weasley-"
- "Mr Weasleys trollstav skapar förödelse, Mr Potter kommer hamna i sjukhusflygeln, jag kanske kan föreslå en elev från mitt egna elevhem? Draco, (Snape rycker på axlarna och höjer frågande händerna) kanske?" Han vänder sig om och jag kan se hur Draco klättrar upp på bordet samtidigt som Harry gör det. 
- "Lycka till Harry." viskar jag försiktigt och ger honom ett leende, han ler tillbaka men det försvinner så fort som han rätar på sig och ser på Draco. 

De går fram till varandra och håller upp sina stavar framför sina ansikten medan de ser in i varandras ögon.
- "Rädd, Potter?" Draco har ett stramt och snorkigt leende på läpparna,
- "Det önskar du va?" Harry svarar lika kallt och aggressivt tillbaka. Eleverna runt om nickar med sina huvuden och viskar upphetsat till varandra. Harry och Draco gör samma sak som Lockman och Snape gjorde sedan börjar Lockman att räkna ner.
- "Kasta en besvärjelse för att avväpna er motståndare, endast för att avväpna. Vi vill inte ha några olyckor, 3..2..1-"
- "Stupefly!" Harry flyger till bortre delen av bordet och Draco ler kaxigt, men Harry reser sig lika fort och nu med ett bestämt uttryck över sitt ansikte. 
- "Expeliarmus!" Draco flyger tillbaka och landar hårt på sin bakdel, att döma av uttrycket i hans ansikte gjorde det riktigt ont, Jag hoppas att han är okej, bara inte detta går för långt... Ett oroligt uttryck sveper över mitt ansikte, Snape ser nedlåtande på lilla Draco och lyfter sedan aggressivt upp honom i kragen av hans rock och puttar fram honom.

- "Avväpna sa jag!" ropar Lockman ut,
- "Serpent Sorcia!" En orm flyger ut ur Dracos trollstav och ringlar sig fram till Harry. Ormens tunga åker in och ut med sin blick fäst vid Harry, dess kropp ringlar förbi mig men stannar upp, dess stora huvud vänds och mina blå ögon möts av dess svarta ögon. Den blottar sina tänder och höjer övre delen av sin kropp, redo att attackera mig medan jag långsamt backar. (inte riktigt ormspråk för kan inte det så döm mig inte)
- "Saja ha-sieth, (ormen ser intensivare på mig medan Harry pratar på ett språk jag aldrig tidigare hört) Saja ha-sieth, soch a li-ethss, saja ha-sieth!" Ormen slutar stirra på mig och ser istället på Harry som skakar på sitt huvud.
- "Ipera ivaraska." Snape riktar sin stav mot ormen som brinner upp från mitten och ut till toppen av huvudet och slutet av sin långa kropp.

Jag ser upp på Harry med skrämda ögon, mummel bryter ut i rasande takt runt om bordet, jag springer ut ur salen, Varför gjorde han så?! Varför skulle han vilja att ormen skadar mig? Jag har ju aldrig gjort något elakt mot honom.... Tårarna börjar strila ner för mina kinder, jag ser inte vart jag springer, jag bara springer genom korridorerna, mina steg ekar mot det hårda golvet och mina snyftningar studsar mellan de kala väggarna. Helt plötsligt tar det stop, jag springer in i något långt men inte alls hårt på något sätt. 

Bra :-)

Så himla underbart ♥

Hej!
Här kommer nästa kapitel, jag hoppas att ni sak tycka om det ^^
Desto längre in i berättelsen vi kommer desto mer kommer ändras och hända
Så jag hoppas verkligen att ni fortsätter att läsa och kommentera. Jag skriver för era kommentarer och för att ni läser, utan er skulle jag nog ha gett upp nu.



Kapitel 19
~Förvirrande Tankar Och Slytherins Arvtagare~

- "Wow, lugna ner dig Alli, vad har hänt?" Jag ser upp på personen jag sprungit in i och mitt hjärta blir lättat när det är Freds vänliga röst jag hör och hans snälla ögon jag ser in i. Mina armar läggs om honom och jag lutar mitt huvud mot den stabila bröstkorgen medan jag försöker kväva mina snyftningar. 
- "Alli, vad är det som är fel?" Fred lägger i sin tur sina armar om mig och ger mig en stark och lugnande kram. Jag drar med mina fingrar under mina ögon för att torka bort tårarna och ser sedan upp på honom, vi sätter oss på bänken som står bakom honom.

- "Jag va på duellerings klubben och Draco mötte Harry, han skickade en orm mot honom som stirrade på mig och Harry började prata på ett konstigt språk, jag tror att det är ormtunga, det lät som om han eggade på ormen som kom närmre och närmre mig och blottade sina tänder ända tills professor Snape förstörde ormen." Jag släpper ut ett andetag jag hållt inne alldeles för länge och tårarna strilar på nytt ner för mina bleka kinder. 

Fred ser på mig med ett oroligt uttryck och torkar bort tårarna med sina mjuka tummar. Han ger mig ett leende,
- "Det är säkert bara ett missförstånd, Harry skulle aldrig skada dig. (Han drar ett djupt andetag) Men underligare saker har hänt..." Det sista mumlar Fred med låg röst, jag ser ner på mina händer som skruvar sig i mitt knä. Snyftningar undkommer mina läppar, tänk om det är ett missförstånd, jag vet ju inte vad han sa till ormen... Jag lutar mig fram, lägger min panna i mina handflator och stödjer mina armar på mina ben. Fred lägger en arm över mina axlar och stryker försiktigt bort en lock av mitt svarta långa hår som fallit ner framför mina ögon med sin andra hand. 
- "Alli, snälla gråt inte... Det ordnar sig ska du se." Jag lutar mig mot Freds mjuka axel och begraver mitt ansikte i hans bröstkorg. Tänk omd e titne ordnar sig, tänk om Harry verkligen försökte få ormen att attackera mig...
- "Que faire si ... Ce putain d'idiot! Pourquoi serait-il une telle secousse?!" Jag mumlar orden med hård röst,
- "Alli? Jag förstår inte franska..." säger Fred och ler ner mot mig, jag ser upp på honom och skakar på mitt huvud,
- "Förlåt, jag sa 'Tänk om ... Vilken jävla idiot! Varför skulle han vara en sådan idiot'... Fred ser ner mot mig och ger mig ett leende,
- "Ditt modersmål är ett vackert språk, trots fula ord, men jag gillar att höra dig prata franska." Mina läppar kröks i ett litet leende trots tårarna som strilar i streck ner för mina kinder.

- "Alli!" Jag ser bort mot slutet av korridoren när jag hör Harry ropa mitt namn och att flera par fötter ekande springer mot oss. Fred håller kvar sin arm om mina axlar på ett beskyddande och lugnande sätt.
- "Alli, jag visste inte att jag kunde prata med ormar, jag trodde ni alla hörde vad jag sa." Harry står flåsandes framför mig, hans blick bedjande och orolig.
- "Vad sa du till ormen då? Du skrämde Alli rejält." Säger Fred och hans röst är inte lika vänlig som den annars alltid är, nu när jag tänker efter har jag aldrig hört honom vara irriterad eller arg på det här sättet...
- "Jag sa till den att inte attackera dig, om jag inte hade gjort det så hade den-"
- "Men det lät som om du eggade på den, som om du sa åt den att attackera mig..." Jag ser med rödgråtna ögon på Harry som nu ser otroligt ledsen och uppgiven ut.

- "Snälla Alli, jag försökte bara hindra ormen från att attackera dig. Jag skulle aldrig skada dig." Jag reser mig upp från bänken och går fram till honom, jag ger honom ett mjukt leende och kramar om honom, han kramar mig tillbaka och jag kan känna genom hans kropp att han ler. Min nyfikenhet tar över och jag kan inte längre vara arg på Harry, jag litar på honom för mycket.
- "Jag tror dig Harry, men vad menar du med att du inte visste att du kan prata ormtunga?" Hermione harklar sig, 
- "Vi kan prata om det när vi är tillbaka i elevhemmet." Jag nickar mot Harry och vänder mig sedan om mot Fred.

Jag hör hur Hermione, Ronald och Harry börjar gå mot elevhemmet, då ser jag upp på Fred med tacksamhet lysande i mina ögon.
- "Tack Fred, för att du tröstade mig och bryr dig om mig." Mina kinder blir lite röda av förlägenhet när jag ser in i hans bruna ögon men han ler bara ner mot mig.
- "Ingen fara Alli, men om någon någonsin gör något dumt mot dig så vill jag att du ska veta att du alltid kan komma till mig. Men nu måste jag gå, George är redan nere vid sjön och väntar på mig. (Han blinkar mot mig, då vet jag att de ska testa uppfinningen som jag hindrade dem från att testa den där kvällen som Draco av misstag attackerade mig) Vi ses Alli." Han ger mig ett leende och blinkar finurligt ännu en gång mot mig innan han vänder sig om och går iväg, jag vänder mig på motsatt håll och springer ikapp mina tre bästa vänner. 

Men en liten känsla av fjärilar vilar i gropen av min mage, jag kan inte riktigt placera känslan men den är inte obehaglig. Jag kommer ikapp Harry, Hermione och Ronald efter att jag rundat hörnet. Ronald ger mig en konstig blick men verkar sedan skaka av sig det. Vi går in i elevhemmet och ser oss omkring, det är tomt, inga andra Gryffindorare syns till. 
- "Vad menade du nu med att du inte visste att du talade ett annat språk?" frågar jag Harry med en undrande blick medan vi sätter oss ner i soffgruppen framför brasan som glöder inbjudande i eldstaden.
- "Jag vet inte riktigt men jag visste inte att jag pratade ett annat språk..."
- "Men det lät verkligen som om du kunde tala det helt flytande, det är ju en väldigt ovanlig gåva att ha..."
- "Jag råkade visserligen skicka en boa på min kusin Dudley en gång, men det var en olyckshändelse. Men jag förstår inte hur jag kan tala ett språk som jag inte vet att jag kan."
- "Det finns något som är värre... (Hermione ser på Harry med orolig blick) Harry, det finns en anledning till att Slytherins emblem har en orm, Salazar Slytherin var en ormviskare med, han kunde också tala med ormar och nu-"
- "Kommer alla att tro att jag är Slytherins arvtagare... (Harry reser sig hastigt från fåtöljen som han satt sig i bara några sekunder tidigare) Men det kan jag inte vara, (Han vänder sig om mot oss med en nervös blick) eller?"
- "Han levde för över 1000 år sedan, för allt vi vet, så kan du vara det..." Hermione ser med orolig blick på Harry, en blixt slår ner utanför fönstret och regnet börjar ösa ner i kaskader som får allt att se suddigt och disigt ut. Brasan sprakar vidare i eldstaden och en rysning kilar upp för min rygg och sprider gåshud vart än den drar fram.

Vet du vad, jag älskar det här.

Men guu, tack

Älskar det ALFOMEGA♥ Sluta inte skriva!

Hej!
Här kommer nästa kapitel, förlåt att det tagit sådan tid men försöker alltid att vänta tills någon lägger upp en kommentar så att jag kan ha varje kapitel i ett separat inlägg. Men till slut gav jag upp och raderade mitt senaste inlägg.
Jag hoppas att ni kommer tycka om detta kapitlet!

(Jag ska åka utomlands den 18/6 och kommer inte vara tillbaka i Sverige fören den 26/6 så det kommer inte komma upp något kapitel under den tiden, men jag hoppas på att kunna ge er ett kapitel till innan jag åker)



Kapitel 20
~Förstenat Spöke Och Spindlar~

Harry ser sig omkring, alla elever i studiesalen stirrar på honom men ser bort när han ser på dem. Hermione ger honom ett framtryckt leende och jag ser på honom med mjuka ögon. Till och med Ginny stirrar på Harry med ogillande ögon. Jag ser runt omkring mig, jag samlar ihop mina böcker och ser menande på Harry som gör samma sak. Vi lämnar tillsammans studiesalen med blickar och viskningar som följer oss hela vägen ut i korridoren, tills dörren bakom oss stängs. 

- "Harry, bry dig inte om dem, de har ingen aning vad de pratar om. Vi vet alla fyra att det inte är du som är Slytherins arvtagare och att du aldrig skulle öppna Hemligheternas Kammare." Jag lägger en tröstande hand på Harrys rygg där vi sitter i den röda soffan framför brasan i Gryffindors allrum, men Harry reser sig hastigt upp och går bort till fönstret.
- "Det spelar ingen roll, vart jag än går så stirrar folk på mig och oavsett vad så är det ingen som tror på att jag inte är den som öppnat kammaren. De fokuserar på mig när de borde fokusera på att hitta den som verkligen gör allt..." Jag går fram till Harry med lugna steg och kramar mjukt hans axel med min hand medan jag ger honom ett snällt leende. Hans er tillbaka mot mig med en uppgiven blick och fortsätter sedan att stirra ut genom fönstret. Vi står där, tyst stirrandes ut genom fönstret, över sjön som speglar den mörka himlen och vidare bort mot de höga bergstopparna i fjärran.

- "Vart är Harry? Har ni sett honom?" Jag ser på Hermione och Ronald som båda sitter inne i Stora Salen och äter när jag kommer dit. Ronald skakar på sitt huvud med en kyckling klubba i munnen och Hermione ser oroligt på mig,
- "Nej, jag trodde att han var med dig?"
- "Nej, han gick iväg för en timme sedan, han sa att han skulle gå ner till Hagrid men när jag gick dit var han inte där." Jag sätter mig bredvid Hermione och en tallrik med soppa gjorde på sparris, pumpa, honung, kyckling och morötter dyker upp framför mig. 
- "Jag undrar vart han kan vara någonstans..." Han kanske har gått en promenad eller något, han kan ju ha träffat någon kompis också. Hmm, kanske att han är tillbaka i elevhemmet eller så kanske han är på väg hit just nu..?

 Jag ser inte en skymt av Harry när vi går tillbaka till elevhemmet efter att ha ätit upp vår middag, min soppa hade smakat ljuvligt, som alltid. När vi kommer in sitter Harry och stirrar tomt in i brasan. Med mjuka steg går jag fram till honom, det höga taket får mina steg att låta ihåliga och brasans sprakande värme studsar mellan väggarna, golvet och taket. 

- "Harry, Harry vad har hänt? Är du okej?" Harry skakar på sitt huvud, jag sätter mig i soffan bredvid honom. Hermione och Ronald sätter sig i varsin av de två fåtöljerna.
- "Jag hittade Justin och Sir Nicholas, förstenade... Filch såg mig och Dumbledore sa att han inte tror att det är jag som gör allt det här. Men, jag såg något underligt när jag var vid Justins kropp. (Hermione ser undrande på honom och jag tar Harrys hand för att visa mitt stöd, han ger mig ett leende) Spindlar so-"
- "Jag hatar spindlar!" utbrister Ronald med ett ogillande uttryck över sitt ansikte.
- "Vad var det med spindlarna?" Harry ser på mig och hans ansikte är tomt på känslor, som om hans sinnen är långt borta från allrummet.
- "De kröp ut genom en spricka i fönstret, på led, som om de flydde från slottet av rädsla."
- "Jag hatar spindlar... Bara bra om de försvinner." muttrar Ronald surt med armarna i kors över sitt bröst.
- "Sch! Detta kanske kan hjälpa oss att lista ut vad det är som verkligen händer i skolan just nu." Min hjärna arbetar på högvarv men hur mycket jag än funderar så blir det bara blankt. 

- "Haha, skojar du Hermione?" Hermione och jag sitter i min säng uppe i vår sovsal. Det ligger böcker, block och godispapper på golvet och i sängen, det står tomma muggar på nattduksbordet som för någon timme sedan varit fyllda med te och vissa med honungsvatten.
- "Nej, han tittade på mig som jag var tokig! Hahaha!" Jag ser med ett roat skratt på Hermione medan hon berättar om första gången hon sa till en kille att hon tyckte att han var en idiot som inte uppskattade böcker eller läste böcker på sin fritid. Klockan från det höga tornet på skolan klingar högt och jag ser ut genom ett av de två fönstren i rummet,
- "Oj, det är nog dags att sova, det är ju quidditch imorgon." 
- "Jag ska nog inte gå, jag har en del saker jag vill kolla upp i biblioteket. Men ja, vi borde sova." Vi plockar ihop allt som vi under kvällen haft och kryper ner i våra respektive sängar. 

Men jag kan inte somna, jag väljer att plocka fram mitt brevpapper, min fjäderpenna och mitt bläck. Jag börjar skriva på ett brev,
Kära Célia, 
Jag har blivit så himla bra vän med Hermione,
Ronald och Harry har också blivit riktigt bra 
vänner till mig.

Men det händer mycket konstiga saker på 
Hogwarts, jag vet inte riktigt hur jag ska 
kunna förklara men jag och mina vänner mår 
bra i alla fall. 

Men snart är det jul, jag vet inte riktigt hur 
jag ska kunna hantera det. Jag saknar mitt 
hem, min familj, mina vänner. Jag saknar 
dig Célia, du är fortfarande min bästa vän.

Förlåt att jag inte skrivit till dig på två veckor, 
men det har varit så mycket med skolan och 
allt annat. Jag hoppas att du kan förlåta mig?
Många kramar, din bästa vän!  

Jag kallar på Roux som kommer flygandes och sätter sig på fönsterblecket, jag hänger brevet runt hans hals och stryker honom mjukt över bröstet innan han flyger iväg, tillbaka mot Frankrike, mitt hemland.