Vad gör vi här?

Sebastian reagerade inte när vampyren skrattade, det gjorde honom det samma. han satte in godiset i ugnen i fem minuter och tog sedan ut dem och smakade på dem. de var lika goda som vanligt. Elizabeth hade alltid gillat dem, även om Ciel föredrog chokladtårta. han tog några och började sedan städa undan efter sig. han var rastlös, vid det här laget brukade han ha gått upp och börjat sina dagliga sysslor och snart skulle han egentligen väcka Ciel. han suckade och gav upp, de andra var tråkiga och han tänkte lämna rummet. han plockade upp katten för att bege sig ut på vandring i slottet. han ville veta hur det såg ut

Flickorna nickade och visade återigen upp en ovanlig artighet. Dessvärre gick inte hans retsamma humör hem utan han fick bara ett alldagligt "Du har förstått helt rätt, Sir." vilket irriterade honom lite. Männen hade börjat prata om ointressanta saker så som diet och att han hade en blodsugare i närheten bekymrade honom inte det minsta. I värsta fall skulle de där tänderna få bita i drakfjäll och de tänderna skulle nog inte hålla för den sortens material tänkte han lite roat. En av pojkarna visade upp en arrogantare sida medan butlern var fortsatt artig. Själv visste han inte riktigt hur han skulle känna sig i ett sådant udda sällskap. Alla verkade hålla inne på något och ingen kändes direkt normal. Stämningen var spänd och det gjorde honom trött.Han saknade Natsus eviga strider med Gray, Erza som satte stop på det och Natsus ivriga utmaningar till honom. Det var roligt, bekymmersfritt. Stämningen i det rum han nu satt i var minst sagt tjock och ytterst tråkig. Usch. Han saknade sitt sällskap där hade han i alla fall roligt när han inte jobbade. En liten suck undslapp honom och han drog av sig linnet han hade haft på sig under sin överrock. Musklerna spelade under huden på honom och en synlig tribal-tatuering från armen ut på bröstet på honom syntes tydligt. I sidan på honom, vid revbenen, kunde man se sällskapets speciella tatuering och han begrundade det med en liten saknad i ögonen. Sedan satte han sig på sängkanten och väntade på att något skulle hända.

Natasha hittade 'sin' säng och satte sig på den.
Hon tittade sig snabbt omkring.
Hon undrade vad dom på S.H.I.E.L.D skulle tro nu när hon är så frånvarande.

Art anser slaget vunnet när han inte svarar spydigt eller liknande tillbaka och bestämmer sig för att se över ägorna som var mycket präktigare än hennes fars. Hon lämnar rummet och går för att se till att hon åtminstone vet var hon ska gå för att veta var hon måste gå för att inte dö av tristess.

Trött som han var efter båda resorna, den från hans värld till denna och den med tåget kände han sig utmattad. Trots att han hade fått mat fanns det fortfarande ett behov han behövde täcka - nämligen sömn. Med en gäspning kröp han ned under täcker och kände hur skönt det var med en mjuk säng. Utan ett enda ljud ifrån sig somnade han och hans karaktäristiska snarkningar uppfyllde snart rummet. Laxus sov och under natten skulle han ha förvirrande drömmar vilka handlade om bland annat tidsresor.

(Från och med nu, till jag skriver imorgon sover Laxus. Jag kommer att gå på kurs till tolv och är hemma ett igen. Så jag kommer nog att kunna svara runt ett imorgon förmiddag. Om ni har skrivit mycket får jag läsa ikapp och sedan skriver jag för att få in honom i de händelserna som har uppstått men försök att hålla det på en mer socialiserande nivå är ni gulliga.)

Natashas ögonlock kändes tunga. Hon kröp ned under täcket och snart sov hon.

((syns imorgon ^^ ska sova))

(Sov gott människor. ^w^)

Art tänker inte gå så långt, hon känner sig inte speciellt energisk över utflykten och gissar nästan på att det kommer sluta med att hon tappar bort sig. Hon har ganska bra lokalsinne men det blir inte bättre av att leva på ett skepp. Men hon hittar iallafall en väg ut från det stora slottet och ut i friska luften. Hon återvänder in igen och tar sig tillbaka till rummet utan större problem - hon svängde fel vid ett porträtt. Väl inom rummets gränser lägger hon sig ned i sin säng och försöker sova. Men det är väldigt mjukt för någon som är vanare att sova i en koj än en säng.

Sebastian gick upp till ett av tornen som va fulla med ugglor och han hoppade upp till en av bjälkarna och hängde sig själv upp och ner. Han hade katten i famnen, den hade somnat och han gillade hur varm den var mot hans bröst. Han log lite och tog sedan fram silver kniven och började kasta upp den och sedan fånga den. Han funderade på de andra som han delade rum med. Han litade inte alls på dem. En var vampyr, de andra olika former av krigare. De kunde inte göra honom någon skada då han redan var död och inte tänkte återvända till helvetet fören Ciel släppte honom fri. men de kunde hindra honom från att återvända hem till sin herre. Han hörde att nån var på väg mot hans håll och han väntade undrande på vem de skulle vara. Han såg snart att det var en elev. Hm undrade om de inte skulle sova redan? Eleven skrek till när han fick syn på Sebastian som suckade och hoppade ner
"var vänlig och var tyst" bad Sebastian vänligt och eleven tystnade och Sebastian la handen över brusten och bugade lätt
"tackar" sa han och gick sedan tillbaka till rummet. Han gick in och la sig sedan i sin säng. Katten kurrade ihop sig bredvid honom och han somnade snart. Han fick förvisso tvinga sig själv till det

På ett sätt var det bra att de alla trodde att han endast var en vampyr, på samma gång solm det fick honom att se ut som en vekling. Hvan var den mest fruktade mannen i världen och det här var det som hn fick till bemötning? Det var skrattretande. Men ändå ville hn få dem att känn samma rädsla.so.m människorna i Mystic Falls gjorde, att Klaua var den som man inte kundde döda fast han själv kunde ta deras liv lättare än att knäppa med fingrarna.
Medan de andra sov stirrade han ut genom fönstret. Han hade ju inte sovit ordentligt på 1000 år tack vare Mikael och han skulle inte börja nu heller!

(Jag tänker skriva ett till nu för jag vet inte hur mycket tid jag har i kväll ^^)

Sebastian vaknade efter tjugo minuter, han gav upp. Sömn var verkligen inget för honom och han var rastlös. Det här stället verkade vara mer än tråkigt. Han skulle egentligen ha börjat arbeta för länge sedan.
"Jag kan lika väl gå upp och laga min egna frukost" sa han och reste sig upp. katten hoppade till och han log lite "Morgon fluff" sa han till den och såg sedan på vampyren men sa inget utan bara lämnade rummet och gick ner mot köket. han kände vart det låg men han visste inte hur han skulle komma in i det