Hungergames-rollspel!

Lamslå: Nej, det ska vara rättvist mellan alla så det är inte okej!

Är Malvina en karriärist? :O Ovanligt att vanliga personer i distrikt ens kan hantera vapen iallafall, ovanligt med pilbåge och knivar :O

Miyuki
Konstigt, för dom andra tog sina vapen vid ymnighetstornet, knivarna fanns inte ens där

Lamslå: Som jag angav i första inlägget så fanns det vapen att välja på vid ymnighetshornet (som jag skrivit ut, endast de fick man ta) de tog slut snabbt då många tog de, du kom in sent och det betyder att det finns mindre vapen att välja på och du kom även in tätt inpå dragningen av sponsorgåvorna och då togs det som ingen hade tagit in igen, så nästa gång får du vara snabb och vara i tid helt enkelt, sedan så lottas ju sponsorgåvor ut varje dag

Alex slängde sig ner mot marken, lätt andfådd, och slängde fram väskan. Hon var långt inne i skogen, och hon ångrade sig en aning att hon inte hade sökt efter vatten på en gång då hon har sett folk torka ut på Hungerspelen tidigare. I Distrikt 12 var inte torka största problemet, det var en vardag att minst en människa svälter ihjäl en gång i veckan. Alex bodde i en fattig familj, men hon hade alltid haft tur med maten då hennes mor alltid varit trevlig mot alla i distriktet och fått mat i gengäld. Alex öppnade snabbt väskan, och så fort hon fick syn på vattenflaskan tog hon upp den. Tom. Självklart, spelledarna skulle aldrig fylla på dem själva, det är meningen att spelarna ska träffas vid vattenhålan. Det fick hon ta i tur senare.
Det hade inte tagit lång tid innan hon hade dödat sin första människa, hon visste inte ens om människans historia. Men han skulle dödat henne annars, det är det som spelen går ut på.
Alex satte sig längre in i busken, och tänkte vidare.

Jaha, känndes bara att han inte hade ett vapen

Jag får väl vänta tills imorgon ..


Han visste att han skulle få det svårt att fånga mat utan vapen, och kannibalism lockade honom inte alls. Han sökte sig ner mot vattnet nära hans läger för att hitta lite fisk. Han kollade ner i det grunda gröna vattnet efter fiskar. Han såg ett flertal fiskar och var tvungen att göra ett spjut. Han hämtade en lämplig pinne och började tälja mot en vass stenkant. Han kämpade ner mot vattnet igen för att försöka fånga en fisk. Efter ett flertal misslyckade försök så träffade han en fisk i fenan. Han drog upp fisken och gick med den till sitt läger. Det var inte en jättestor fisk, men han var nöjd att han lyckades få i sig lite näring. Han satte sig bakom vindskyddet och gjorde upp en liten eld, han försökte att grilla fisken så fort han kunde för att andra spelare inte skulle hinna se röken. Han åt sin fisk och la sig mätt i sin sovsäck. Han kunde inte somna, han trodde att någon hade sett röken och han var tvungen att va på sin vakt.

Steve kryper långsamt fram från sitt gömmställe en bit bort från ymningshornet. Han ser att det fortfarande ligger ett svärd kvar! Han kollar runt sig ser ingen i närheten, inte som är synlig i alla fall. Han chansar på det bästa och tar sats och springer det fortaste han kan och tar upp det tunga svärdet i farten och springer med det i handen till trygghet. Efter ca 5 min så stannar han och flåsar. Han ser några tät vuxna träd och sätter sig gömd mellan de täta gernarna.



Steve kryper långsamt fram från sitt gömmställe en bit bort från ymningshornet. Han ser att alla saker var borta vid ymningshornet och det var lugnt att korsa. Han så igen i närheten, inte som var synlig i alla fall. Han sprang snabbt förbi och sprang det fortsate han kunde tills han såg ett bar tät vuxna träd och satte sig mellan de täta grenarna för skydd.

Alice...: Jag hade redan tagit svärdet

aha, men det stod ju inte första inlägget :O

EDIT; ok, nu försvann det! jag skriver om

Förlåt att jag inte har skrivit innan... Men nu kommer min mall!
Namn: Rose Moonlight
Ålder: 16
Starka sidor: Snabb, atletisk, bra på att klara sig i skogen och bra på att klättra
Utseende: 1,70 lång, smal, blont hår till axlarna, blå ögon
Personlighet: Blyg, snäll

Jag sprang inte mot ymnighetstornet som alla andra när tiden tiden hade räknats ner. Jag sprang direkt mot skogen. In bland träden och sprang, sprang, sprang. Jag hade aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Jag saktade ner farten, jag började få håll. Det var först nu jag kunde tänka. Jag behövde vatten. Jag behövde ett gömställe. Jag behövde överleva.

Då var det dags för nationalsången och det är även dags att presentera vilka som dog under kvällen:

*spelar nationalsången ut över arenan*

Idag dog killarna från Distrikt 3 och Distrikt 6.

Nu är det bara 22 kvar.