rollspel femte året.

Cassandra ville gråta. Hon var en hemsk människa. Säkert hade hon sårat Angel. Och hon som trodde att de kunde bli vänner! Men samtidigt såg hon att Angel kämpade, hon kämpade mot sig själv och sina känslor. Utan att tänka sig för gick Cassandra fram och omfamnade Angel. Hon ville inte att Angel skulle vara ledsen, eller något alls. Cassandra såg henne nästan som en lillasyster hon ville ta hand om, fast Angel var säkert fem centimeter längre än henne och några månader äldre.

Får man fortfarande vara med?

(^ vet inte skicka en uggla till Lokix)

Angel blir förvånad över omfamningen, hon brukar inte bli den som blir tröstad hon brukar alltid vara den ensamma. Angel tittar lite förvånat på Cassandra.
"Varför kramar du mig?" Frågar Angel stelt men hon hoppas inte Cassandra släpper, det var skönt... på något sätt, det kändes tröstande.

"Varför kramar du mig?"
Rösten från Angel lät konstig och Cassandra släppte genast taget.
"Förlåt så mycket", sa hon och rodnade. "Du såg bara så bräcklig ut och jag ville att du skulle bli tröstad och..."
Hon tystnar.
"FÖRLÅT!", utbrister hon plötsligt och ser att några tredjeårselever tittar fnissande på dem. "Jag menade inte att kalla dig bräcklig. Jga ville inte att du skulle... skulle så... eh..."
Hon kom av sig och började tugga på naglarna. Det gjorde hon alltid när hon är nervös.

Angel tittar upp och ser tredjeårseleverna.
"Har ni inget bättre för er? Ni kan väl gå och kyssa Draco Malfoys fötter eller nåt, Slytherinare." Säger Angel beskt och slytherinarna blir märkbart mindre fnissiga.
"Vi kysser inte hans fötter!" Säger den längre av dem och lägger armarna i kors.
"Nej förlåt, jag menade att ni avgudar Parkinson för hennes uppblåsta ego! Jag ber så hemskt om ursäkt, blev det bättre nu?" Angel ler ett elakt leende och tredjeårseleverna ger henne en argsint blick innan dem går in i sin egna kupé igen.
"Första gången någon kallat mig bräcklig, du är rätt rättfram för att vara tjej eller hur?" Frågar Angel och tittar på Cassandra efter dem har gått.

"Förlåt, jag menade det inte", mumlade Cassandra och tänker på hur mycket Angel måste hata henne nu.

(Alltså, väldigt kort men har IIINGEN aning om vad som ska hända)

(Korta inlägg räcker ibland )
"Nej det är lugnt, det vara bara en ny upplevelse..." Svarar Angel lugnt och bestämmer sig för att det var ett bra ögonblick när Cassandra kramat henne. Angel ruskar lite på huvudet och drar bort håret ur ansiktet. Hon har ett rätt spetsigt ansikte och ser ut som sin mamma, men har varken hennes mors eller fars personlighet.

Cassandra svalde.
"Vi är nog framme snart, så vi kan väl... eh... förbereda oss?"
De gick tillbaka till sina egna kupéer och tog deras koffertar. Medan Cassandra var i kupén kollade hon sig omkring efter Sara. Hon fanns inte där. Hon var säkert och bytte om. Cassandra släpade med sin koffert in till Angel som hade, med hjälp av magi, tagit ner sin koffert från hyllan. De var klara.
"Ska vi... eh... gå nu?", stammade Cassandra.

"Visst" svarar Angel och får sin koffert sväva bakom henne. Hon var rätt upprymd, hon har en slags vän. När hon kom av tåget så såg hon att det var fullt med människor överallt. Hon vill genast gå undan och gömma sig.
"Ses..." mumlar hon och försvinner bort till närmaste vagn.

Cassandra stod stum kvar och såg på när siluetten gick. Hon kände sig sårad. Men sedan så förstod hon att det hade varit så hela tiden. Angel gillade inte Cassandra. Hon kollade ner i marken. Andra knuffades och skuffade sig förbi henne men Cassandra stod kvar och tvingade tillbaka de ursla tårarna. Hon hämtade sig och började gå mot en vagn. Hon såg just Angel åka iväg, ensam på vagnen. Hon satte sig i vagnen och väntade på några hufflepufftjejer som satt sig mittemot henne i vagnen. De pratade om någon slags växt men Cassandra struntade i dem.
Hon ville hem igen. Kanske sätta sig i soffan och mysa med Oktavia. Hennes oro tog överhanden. Hoppas hon är okej... tänkte Cassandra medan vagnen fortsatte rulla.