Efter Hogwarts (rollspel)

"Kanske det!", skrattade Eleazar och log hånfullt. Blicken for runt, granskade alla ansikten i sin omgivning. Han drog huvan över ansiktet så att de dolde större delen av hans ansikte. Caras ord sved men han tänkte inte visa det. Men de skulle antagligen se det. På grund av att han nu hade valt att dölja sitt ansikte under den svarta huvan.
Han skulle aldrig ha visat sig där. Inte ha transfererat sig över huvudtaget.
Det skulle innebära konsekvenser.

(Oj, Cara såg inte ditt inlägg. SÖRI (sorry) XD
Men det gick ihop ganska bra fyller bara på lite grand.)

Jag log elakt, jag visste vad som hans familj och var glad över att jag kunde såra honom
"gjorde jag dig ledsen nu? Jag lever bara i den grymma.värld du vill att våra barn ska leva i" så jag hånfullt

Jag såg på honom att Caras ord inte hade gått förbi honom.
Nått med hans familj som han inte gillade.
Och han drog upp huvan som om det ändå inte stod klart och tydligt vad han kände.
Hur tänkte han egentligen?, tänkte jag trött och synade honom.
- Så din familjehistoria är inte särskild trevlig?, gillar ni inte varandra elle?, sa jag och kännde vad jag började bli trött på grabben.

"Det angår inte dig", fräste han till svars. Han mötte Caras blick under huvan. Hur kunde hon? En gång i tiden hade han faktiskt litat på henne. Då hade han bara varit sjutton år, men ändå. Han hade frivilligt berättat om det för henne. Han avbröt tankarna på det förflutna och bet sig i läppen så att blodsmaken spred sig i munnen. Han spottade framför sig och vände sig bort.

Jag log elakt
"du undrar hur jag kunde? Ja jag kan läsa dina tankar. Låt se, du har försökt döda mig, du kommer hit o hotar Draco och våra barn, så vad tror du? Om du spelar oskyst tänker jag med göra det!" Så jag kallt och blängde på honom

- Du börjar i fel bana grabben, sa jag hånfullt och såg på honom.
- Du vet att jag egentligen borde fånga in dej va?, sa jag sen och undrade vad han tänkte göra.

"Gör det då, vad är det som hindrar dig!", frågade Eleazar. "Azkaban skulle bli en befrielse, de kommer bara att ta kål på mig. Jag kommer ruttna i en cell, det är det mitt liv har lett till. Han skakade på huvudet.
Om hon nu skulle gripa honom var de enklare att inte göra någonting alls.
Bara låta det ske.

Jag såg på honom och upptäckte att jag tyckte synd om honom.
Inte så att jag visade det men ändå, han kunde inte haft det så lätt om han bara gjorde sådär.
- Vore det inte enklare att bara ändra ditt liv?, sa jag fundersamt och såg forskande på honom.

Jag suckade åt honom. Att Han bar inte är lite posetiv, egentligen var det synd om honom och om Han inte försökt döda mig o hotat dem andra hade jag hjälpt honom. Men jag sa inget, Han hade gjort sitt val

"Det är ju stor idé nu!", fnös Eleazar bittert. Glädjen hade sedan långt tillbaka tagits ifrån honom. Hur skulle han då få den tillbaka? Just nu såg det ut som om han skulle bli tvungen att sköta sig själv. Vilket innebar att själv överlämna sig och hamna i Azkaban.