Children of Us [SV] [PG]

Oooh I LOVE IT

Meeer

OMG!!! ÄLSKAR DEN!!! VILL HA MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!! snäälla professorpersson!!

notice till mig sjlv läsa från sidan 7 är i kalmar och får max sitta 3 min.

jättebra vill läsa mer!!

Meeer! Du är bäst!

OMV! Ägigt! Bra! Meeeera!

ohhh, sjukt bra

Vad fint att ni gillar det

Kapitel 8
Getting closer, getting home!
20 juni 1994

Alexis satt där i en av tågets trånga kupéer. Hon satt där med Mandy och snart kom även Terry och Luna för att sätta sig. Alexis var ganska frånvarande, hon tänkte bara på den där kyssen. Fred Weasley hade kysst henne. Hon visste inte riktigt vad hon höll på med kände hon. Hon ville, men ändå var det något som höll henne tillbaka. Det var därför hon bara sprungit iväg. Alexis trodde inte hennes pappa skulle uppskatta en sådan relation med en Gryffindorare men brydde han sig ens nu förtiden? Jo, om sådana saker förstod Alexis att hennes pappa skulle bry sig. Hon hatade honom och alla hans elaka kommentarer och regler. Hon förstod inte varför hennes mamma gift sig med honom överhuvudtaget. Tåget började rulla hemåt den långa vägen mot King Cross station. Alexis kände sig lite illa till mods, tänk om hon stötte på Fred på tåget eller han gick förbi kupén, vad skulle hon säga, vad skulle hon göra?

Adrian satt med sin äldre kusin och skrattade glatt år hur dem hånade den där smutsskallen Granger i Gryffindor.
”Hon lus läser var ända bok för at vara säker på att kunna något, det är ju inget vi renblodiga behöver, vi har det i blodet” sa Draco självsäkert, Adrian nickade.
”Haha, ja så måste det ju vara” han såg upp till sin kusin och hans kusins ord var lag, precis som hans pappas och morbrors.
”Föresten vet ni vem det var som låg bakom attackerna? ” undrade Adrian med ett hånade flin.
”Neej, vet du det?” sa Pansy Parkinson intresserat och lite lurigt, Adrian nickade igen.
”Ja, det vet jag faktiskt” sa han och tänkte att han kunde han imponera på dem och vara cool. Draco såg förvånat med en blick på Adrian som skulle säga att det nog inte var något bra idé att säga. Adrian mötte snabbt sin kusins blick och bet sig smått i läppen.
”Fast det är inget jag kan berätta, jag vill bara undra om ni visste eller inte” sa han och försökte bortförklara det hela.
”Meeeeen, då skulle du inte ha sagt något alls, man vill ju veta” sa Pansy surt. Adrian kollade mot sin kusin som nickade svagt mot honom och sen såg Adrian ut genom fönstret.

”Jag fattar inte varför hon bara stack sådär, tror du det är för att hon inte gillar mig?” undrade Fred lite nere och oroligt.
”Ingen aning det kommer väl fram förr eller senare” sa George lite osäker på vad han skulle säga till sin bror.
”Men, Men, jag borde inte kysst henne eller hur?” sa Fred mer ledsamt. Han kände sig verkligen förvirrad just nu. Han visste verken in eller ut.
”Jag vet inte, men rykten kan ju börja spridas om folk såg” sa Lee med ett stort leende. Lee Jordan är Fred och George bästa vän som alla satt i samma kupé på tåget som rullade mot London. Fred bara muttrade och kollade dystert ut genom fönstret.

När tåget rullat in tog Alexis ett djupt andetag innan hon klev av tåget och gick mot sin morbror, tydligen var det han som skulle hämta dem. Hon såg sin lillebror och kusin går lite längre fram och redan vara vid morbror.
”ALEXIS, SKYNDA DIG, JAG HAR INTE HELA KVÄLLEN PÅ MIG” hörde hon Morbors ilska röst. Hon sa hejdå till Mandy och gick sedan med snabba steg till sin morbror. Hon kände morbrors blick av avsky bränna emot henne. Hon avskydde det, det skulle vara en jobbig sommar det var hon övertygad om.

Genom knappt en blinkning var de borta vid Dolder huset. Morbrorn gick med snabba bestämda steg upp mot huset.
”Kom nu er far väntar på er” sa han med kylig röst. Alexis gick så fort hon kunde och Adrian hängde på. Draco bara hånflinade åt sin jämnåriga kusin och gick i fronten med sin pappa. Grus gången kände som flera mil lång tyckte Alexis och det var tungt att behöva gå upp för den. Det var inte den varma känslan av ”välkommen hem” som det var att återvända till Hogwarts, där viste hon att hon var välkommen och att de tyckte om henne. När de gått in i huset såg Alexis dystert ner i golvet, hon hoppades kunna få vara mycket på sitt rum och med sin mamma. Hennes mamma var rätt snäll när hon ville och det var väl Alexis också?

”Så hur var skolan då Alexis?” frågade hennes far på parselspråket när de två var ensamma i stora samlingsrummet.
”Jo, det var bra, tack som frågar far” sa Alexis artigt på samma språk.
”Bra, något underligt eller något speciellt som hänt på skolan?”, Alexis kom först att tänka på rösten men ville inte berätta inte ens för hennes pappa så hon ruskade bort tanken och sen flög Fred och kyssen upp fram för hennes ögon hon ruskade bort den tanken också.
”Neej, inget sådant har hänt” sa hon lågt på parselspråket.

När natten kom och mörkret hade sedan länge legat tät gick Alexis upp till sitt rum. Hon kröp gäspade ner i sängen, klockan närmade sig midnatt. Alexis gnuggade sig lite i ögonen och hörde den där rösten igen, den hon hört på skolan. Inte förens nu insåg hon vem parselrösten varit.

åå, mer! ♥