Den oväntade förälskelsen[SV][PG]

hmf... inte snällt att skriva så men inte lägga utt mer men meeeeeeeeeeeeeeeeer

jag får inte lägga ut mer, det är Malins tur igen

Hehehe !

----

Kapitel 14.

[Remus]

Remus hörde Bea röt åt dem. Han märkte att James också gjort det men dem lyssnade inte. James fortsatte slå så då försvarade Remus sig själv. Det var en väldig brottnings match och dom rullade runt på golvet i entréhallen. Remus var så fullt upp i att försvara sig mot James vrede att han inte märkte att Sirius kom in i entréhallen och skrek, ”TAGGHORN, MÅNTAND, VAD HÅLLER NI PÅ MED KLANTARSLEN”. Både Remus och James hoppade till och stannade upp två sekunder när de hörde Sirius röst. Men sen fortsatte de att slåss. Remus hörde inte Sirius stora suck och sen knappt utan att han märkte det så var Sirius in i fajten. Remus bara slog för att försvara sig, James slog av vrede och Sirius i panik för att sära på sin två vänner. Tillslut så hade Sirius fått slut på slagsmålet lagom för att Professor McGonagall kom in i entréhallen. Professor McGonagall lärare i förvandlingskonst samt överhuvud för Gryffindor elevhemmet. ”Jaha och vad har hänt här då, någon som är vänlig att förklara, Lupin?” hördes McGonagall snäva stränga stämma. Remus reste sig upp och borstade av kläderna lite från dam. ”uhmm, lång historia Professorn” mumlande Remus till svar.
”Trodde du var ett föredöme för dina vänner Lupin, du som är prefekt och allt, ska väl ändå veta bättre att slåss men nävarna mitt i entréhallen” sa McGonagall uppmanade. Remus så skamsätt ner i golvet, ”Ja, Professorn, meen…” protesterade Remus. ”Inga men Lupin, alla tre, ja Black och Potter också får straffkommendering 2 kvällar” sa McGonagall bestämt. Nu var det Sirius tur att klaga, ”meen professorn, jaaag försökte bara…” sen avbröts han av professorn. ”Jag vill inte höra några men Black, straffkommendering var det” sa McGonagall och gick iväg med sina snabba bestämda steg. Remus såg smått tacksamt mot Sirius och sen skyndade han sig där ifrån utan att säga ett ord. Han sprang ut och bort, han sprang ut ur slottet och bort mot den mörka kvällen som skymde. Han såg upp och såg med plågad blick upp mot den snart fullstora månen som lös. Han skyndade sig ännu längre bort under piskande pilträdet genom gången. Sen satte han sig huttrande och skakande ner på golvet i den spökande stugan både av smärta och av kylan.


[Lily]

Lily satt vid brasan och gjorde en av läxorna i förvandlingskonst som hon hade kvar. Hon hoppade att Remus kunnat tala förstånd med Potter, annars så ja det skulle inte precis bli enkelt. För någon av dem, hon kollade på klockan och ut genom fönstret där fullmånen nu lös högt på himlen. Hon hörde en ensam vargs klagande ylningar. Hon rös in till ryggraden och tänkte klagande att hon inte kunde prata med Remus idag. Hon reste sig från fåtöljen och vände sig om för att gå till tjejerna sovsal när hon såg Potter ensam komma genom porträtt hålet. Hon möte Potters blick och insåg att han inte var glad precis. ”Potter, lyssna på mig nu” sa Lily med en ganska bestämd stämma. Hon följde honom med ögonen han fortsatte bara gå utan så mycket som att lägga märke till att hon tilltalat honom. Hon skyndade sig framför honom och blockerade hans väg. ”Potter, nu lägger du ner och lyssnar på mig, jag kan inte rå för att jag inte besvarar det känslor du hyser för mig, var i stället glad för din vän att han hittat den han älskar” sa Lily men Potter verkade fortfarande inte vilja lyssna. Hon såg hur potter stod suckande framför henne ”Evans låt mig va, jag har fattat” hörde hon Potters låga stämma. Lily nickade och gick till flickornas sovsal. Hon tittade lite efter sig och såg potter går in i killarnas sovsal. Hon gick in till sin säng och alla andra i sovsalen sov redan. Hon kammade igenom sitt rödbruna hår och gjorde två flätor. Sen kröp hon ner i sängen och somnade.

[Remus]

Höga klagande ylanden hördes från den spökande stugan. Där satt inte längre den unga tonårs pojken Remus Lupin. Där satt en klagande ylande fullstor varulv. En rufsig svart hund kom in rusande in i den spökande stugan. Varulven märkte genast att han hade sällskap. Den svarta hunden kom in i rummet där varulven än så läge lugn satt. Hunden och Varulven stirrade in i varandras ögon innan de begav sig ut ur stugan och ut i skogen på äventyr.

hehe :'D

Haha jag får se till att jag inte blandar ihop den här med Marres nu! Bra kapitel!

hihi mer kap kommer nu! :'D

-------------------------------------------------

Kapitel 15

[Bea]

De lyssnade inte på vad hon sa, vilket irriterade henne rejält. Men hon hoppade inte emellan, utan vände sig om och såg till att inte någon såg vad de höll på med. När hon såg att Sirius kom drog hon sig undan. Bea drog sig bak till ett mörkt hörn, Sirius behövde inte veta att hon var där. Till sitt förtret började Sirius också slåss, men han var lite bättre ändå han försökte sära på dem. Bea smög sig runt till korridoren mittemot gömstället, så hon kunde smita obemärkt. Sakta gick Bea genom korridoren och så fick hon syn på Professor McGonagall som kom gåendes emot henne. Men det som bekymrade henne inte, det som bekymrade henne var det faktum att hon var på väg mot killarna! Snabbt sökte hon i huvudet efter en undanmanöver.
När hon kom, precis innan ramlade hon det var meningen att det skulle vara fejkat men det blev riktigt hemskt. Benet och foten värkte och Bea hoppades att McGonagall skulle bli så upptagen med henne så hon skippade killarna. Men när professorn gick förbi kastade hon inte en blick åt sidan och där fick Bea ligga medan McGonagall gick och skällde ut killarna. Hon kunde riktigt höra McGonagalls sköra stämma prata med dem. Tårarna började rinna ned för Beas kinder och värken växte snabbt. Hon samlade kraft och försökte ställa sig upp. Med nästan hela kroppsvikten lutad på väggen och högerbenet ställde hon sig upp. Tårarna forsade ned och hon undrade hur hon skulle ta sig till Pomfrey.

[Regulus]

Regulus gick med resten av gänget i korridorerna. Det brukar de göra bara för att jävlas med lärarna. Men det brukar bli lite dueller mellan de andra elevhemmen också. Av just den anledningen önskade han att Bea inte var ute nu, inte själv i alla fall. Efter 10 minuter av gående började oron att lätta. Inget kommer hända idag tänkte Regulus lättat.
Samma uppfattning hade dock inte resten av gänget. Snape muttrade med Evan Rosier och Bella muttrade surt för sig själv.
”Nå vad tycker vi om det här då, inte enda människa så långt ögat kan nå. Inte en ända att skrämma ihjäl, inte något kul!” muttrade Bella och kastade irriterade blickar runt om i gruppen, inklusive Regulus.
Ingen svarade, oftast så brukade man säga något som Bella tyckte var fel. Då såg vi en gestalt stå rätt upp och ned med ett ben åt fel vinkel. Benet såg ut att vara brutet. De gick närmare med stora bestämda steg. Efter ett par steg såg Regulus långt hår. Det var en tjej. Ju närmare de kom ju mer ledsen blev Regulus. Det var Bea som stod där.

[Bea]

Tårarna rann ned för Beas kinder. I säkert 2 timmar hade hon ståt där utan förmågan att röra sig. Benet gjorde så ont att hon inte ens kunde röra sig lite. Andas och gråta var allt som hon kunde göra. Bea hörde fotsteg och kunde se en grupp människor komma gående mot henne. Först fylldes hon av hopp, kanske kunde de hjälpa henne. Men med fotstegen av dem sänktes hoppet som ett ljus som snabbt blev ut blåst. Rädslan började växa istället, hon var inte rädd för dem i vanliga fall, men när hon knapp kunde gå…

[Regulus]

Tårarna rann ned för Beas små söta kinder. Regulus hade stor lust att gå fram till henne och kyssa henne och torka bort tårarna, men det skulle bara förstöra allt.
”Nej men vad har vi här, är det inte den irriterande lilla systern här då?” frågade Dolohovs med mycket hat i rösten.
Regulus hade stor lust att gå fram och slå honom men med stor ansträngning lyckades han att inte göra det.
”Hej storebror” svarade Bea med gråt i rösten.

[Bea]

Hon såg ledsamt på sin storebror. Hon ville inte vara nära honom, han var alltid så dum mot henne. Hon ville tills sin varma sovsal, eller till Regulus trygga famn eller åtminstone till sina kompisar. Men det sista skulle nog bli ganska svår med tanke på att de var sura på varandra. Tårarna rann i floder ner för hennes kinder och Bea kunde bara inte stoppa dem.
”Vad gör du här utan dina beskyddare och utan din älskade vän smuttsskallen?” frågade Antonin och såg med hat på sin syster.
”Jag går väl vart jag vill med vem jag vill! Och om jag vill gå själv får jag det!” fnös Bea.
Regulus och de andra började skratta. Förmodligen för att hon låtit så egoistisk.
”Liten uppnosig sak va?! Du skall få på nöten!” skrattade Bellatrix och höjde staven.
”Nej Bella, jag tar hand om henne!” sa Antonin irriterat.
”Nej det är min tur!” sa Bellatrix minst lika irriterat.
”Hon är min syrra, du får väl gör en gång istället för mig också då!” suckade Antonin.

[Regulus]

Bella ställde sig motvilligt tillbaka bredvid Lastrange.
Regulus såg på Bea med nonchalans men innerst inne var han jätte orolig.
”Ta fram din stav syrran!” befallde Dolohov.
Sakta och skakande drog Bea fram sin stav medan hon med stadig blick i hans ögon.
Regulus kämpade för att inte göra uppror, för att inte visa sin oro, ilska och för att inte skaka.

[Bea]

Med staven i ett stadigt grepp höll Bea den som hon blivit tillsagd. Men hon skakade, hela hon skakade, av rädsla och smärta.
”Nu syrran skall vi se vem som kan, som är bäst på trolldom, du eller jag!” sa Antonin med len och hatisk röst.
”Snälla Anti, jag kan gärna duellera med dig men inte idag, jag kan knappt stå riktigt. Om jag få gå till Pomfrey och få benet fixat så lovar jag att duellera mot dig!” bad Bea och såg ledset på sin bror.
”För det första vet du mycket väl att du inte får kalla mig Anti! För det andra”… med en blick som visade att han inte brydde sig ett dugg och att han var arg… ”Så får du inte fixa dit ben, du kommer bara att skvallra eller hämta dina små beskyddare!”
Sedan viftade han med handen och Evian Rosier sa ”LÅT DUELLEN BÖRJA!” och sedan avfyrade de formler mot varandra. Bea avfyrade mest bara försvars formler. Men precis innan hon han avfyra en ny kom en formel som fick henne att ramla. Hon föll i golvet och hon hörde ett krasch från benet och hon skrek av smärta. Om hon bara kunde hämta killarna hon kunde behöva dem. Lily, gud vad hon saknade henne, Lily visste alltid vad man skulle göra.
”Ställ dig upp syrran, visa oss nu då att du är lika envis som vår far en gång var!” skrattade Antonin.
Bea kunde inte ställa sig upp, men hon satte sig upp istället och kollade frågande på sin bror.
”En gång va? Vad menar du med det?” frågade hon.
”Våra föräldrar dog i helgen, lilla du, otroligt nog av något konstigt vid namn FlogPlani eller något sådant som mugglarna har skapat.”

Bea blev paff, nog för att hon hatade sina föräldrar, men att de dog var inte bra. En sak var det väl att bo med dom, men hon slog vad om att hon skulle bli tvungen att bo hos Antonin nu och han var värre! Sorgen växte snabbt inom henne och hon såg tårögd på Antonin. Darrande öppnade hon munnen och sa:
”Jag… Jag vill inte bo hos dig i så fall!”
Alla slytherinarna började skratta.
”Klart du ska!” skrattade Antonin.
Det blev för mycket han skulle faktiskt tvinga henne att bo hos honom. Allt blev svart i huvudet och det sista hon kunde höra var ”Och vad pågår här” och det sista som gick genom hennes huvud var, varför försökte inte Regulus hjälpa henne?!

Hihi. Nice! Men vad heter det. Jag lägger inte ut något nytt nu, för jag tänkte fler ska läsa ikapp först^^

gör så!! :'D

jätte bra fanfic! bevakar

Tack!!! :'D det värmer i hjärtat!