The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på Rion. Men Ivan hade köpt henne och dessutom så brände kroppen nästan. Hon kunde inte säga något annat. Det kändes konstigt och hon såg snabbt ner på sin hand. Den hade varit inte utsträkt som att ta emot utan som uppsträkt att säga 'nej' eller 'stop'.
"Snälla ta tillbaka det. Jag kan inte ta emot detta. Jag är en piga.." Sa hon och såg nu besvärad ut.

"Okej.", sa Rion förvånat av Alices reaktion. Han hade bara velat vara snäll. "Vi ses på torget då." Han toppade ner halsbandet i sin byxficka och hoppade in i vagnen för att sedan stänga dörren om sig.
Leo försökte säga något till Rion, men Rion undvek sin väns blick.

Hon klev upp på hästbocken och lade sina händer i knät. hon var så nervös och hon verkade så rädd nu. Hon lekte lite med en slinga och hon sneglade på kusken. Sedan kände hon deras pa0,rfymer, men bara lite och hon svalde.

Vagnen var i rullning. De for över den grusade klippbacken som ledde ner på staden.
Slottet hade en fantastisk utsikt. Det var placerat högt upp på en klippa. En sida om det låg havet och den andra sidan hade det skogen. De andra sidorna hade staden nedanför sig. En kunde känna sig stor och mäktig när en blickade ner på, från slottets håll, en miniatyrstad. Men det såklart, Ivan hade stor makt och inflytande.
Den grusade vägen sammanlänkades med en bred väg från skogen. Den vägen var barrig och gräsig. Men inte alls lika guppig som den grusade.
På skogsvägen var det ofta någon som vandrade på, eller flera i ett sällskap. De som skulle till staden för att besöka den, eller de som lämnade för att fortsätta sin resa någonannanstans.
Idag var det flera som färdades till staden, antingen till fots eller vagn, för att delta på ljusfestivalen som fortfarande firades. Det här var den andra dagen av det tredagarsfirande som planerats. Och Ivan och hans sällskap var några av hedersgästerna.
Kusken styrde hästarna till torget och drog i tyglarna för att få de att stanna upp när de var framme.
"Ah, vi är framme.", sa Ivan i en suck. Han var trött på att underhålla, men det var viktigt för hans rykte att han visade sig.
Kusken hoppade ner från sin plats och landade vid dörren till vagnen. Han utropade att greve Ivan var på plats och öppnade sedan dörren till vagnen så att vampyrerna kunde träda fram.

Utsickten fick Alice att flämta till. Den var något så magnifik och hon hade itne sett sådant här på månader. Det liknade platser hon hade varit på förut men hon fick begrava den känslan tillsammans med allt det andra.
Hon sneglade på kusken då och då men sa inget utan såg snart över vattnet och kunde se vågorna. De slog mot varandra om inte klipporna och något sa henne att en storm var på väg.
Väl i staden klev hon ner från kuskbocken och höll korgen över sin ena arm och neg för Ivan.

En del av folket inne på torget stannade upp för att kasta nyfikna blickar åt sällskapet från vagnen. Det var ju nästan exotiskt att få se någon av de i rika vistas bland de andra. Människorna bugade för dem och flyttade på sig så att de kunde passera förbi. Ivan hade iallafall deras respekt. Han verkade ha gjort något bra för folket.
"Kom med, Alice.", sa Ivan utan att titta åt hennes håll. "Jag vill att du hittar en parfym, ett smycke åt en vän och nytt sidentyg åt mig. Här har du några mynt för betalningen. Det ska vara det finaste- kom ihåg det." Ivan släppte ner tre mynt i hennes korg och gav henne en nedlåtande blick. Han vände sig sedan om för att gå mot folkmassan. Det verkade dra ihop sig för en föreställning längre in mot centrum.

Hon såg sig om och drog sedan sig lite bakåt. Hon kände sig inte alls glad att ha följt med.
När hennes namn sades rycktes hon sina tankar och hon kom fram till Ivan och såg upp i hans ansikte och nickade mot hans order.
"Åt en kvinna eller man sir? Har denna person någon favoritfärg som jag ska tänka på?" Frågade hon och nickade.
"Jag ska inte glömma det." Sa hon och nickade.

Rion, som redan bättrat sitt humör, gick närmare Alice. "Det är åt en kvinna, Alice. Det är alltid det.", fnittrade han och ögnade Alice uppifrån och ner. Han vände sig sedan om för att gå efter Ivan och Leo.

Hon såg på Rion och lade huvudet på sned.
"Är det alltid så?" Frågade hon och började sedan att gå. Så Ivan litade på henne att hon skulle klara sig? Att hon inte skulle rymma och ta sig hem?
Hon sneglade på Rion med skrämd blick.

Rion stannade. Han vände sig långsamt om och vilade händerna i byxfickorna. "Det är alltid så.", bekräftade Rion. Han ryckte på axlarna. "Leo- du kan väl stanna med Alice? Så att någon har ett öga på henne?", frågade Rion sin vän.
Leo var en mörkhårig man. Han var enkelt klädd i skjorta och byxor. Verkade inte lika tjusig som Ivan eller Rion.
Han var inte lika utåt som Rion. Men länge hade han varit vän med de andra vampyrerna. Han hade en vänlig uppsyn. Med bruna ögon.
"Eh, javisst.", sa han lite förvirrat när han plötsligt skulle ändra riktning. Han nickade åt Ivan och gick sedan åt Alices håll. Rion passerade Leo med ett flin på läpparna innan han gjorde Ivan sällskap igen.
"Verkar som att det blir vi två då.", sa Leo vänligt åt Alice.