Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom och log. Glatt. Hon hade lust att säga, du också men lät bli men fick ändå anstränga sig för att hålla inne skrattet.
Han lyssnade noga och nickade sakta. "Jag förstår." Sa han lugnt och hon såg på det rosa plåstret och pillade lätt på det för att sedan fnissa till. "Gör så. Jag hoppas det låter bra." Viskade hon och såg på dem båda. "Kan jag få lyssna också? Höra hur det låter?" Sa hon hoppfullt och såg på stetoskopet. Hon ville lyssna på sitt eget hjärta.

Han skrattade och satte på henne stetoskopet och förde metalbiten mot hennes hjärta.
"Vi hör att det låter bra. Men lyssna du." Sa han mjukt och såg på sin kollega. Det gick ju bättre.
Han log sedan.
"Som du hör är du hellugn." Han lade huvudet på sned.
"Vi ska behöva ta din vikt vännen." Han såg sedan på kollegan.
"kan du gå en stund? Det kanske blir jobbigt?"

Hon lyssnade noggrant på sitt eget hjärta och sken upp. "Ska det låta såhär?" Log hon hoppfullt och fnissade. "Det låter exakt som det ska. Ditt hjärta är starkt." Log han mot henne och nickade. "Självklart." Sa han och vände och lämnade rummet. Men han var orolig. Hade hans kollega bildat ett för starkt band till henne? Hon tog av sig stetoskopet och reste sig upp och gick mot vågen. "Behöver jag ta av kläderna?" Frågade hon förvirrat och såg på den stora vågen. "Vad väger du?" Frågade hon nyfiket och såg på honom.

Han såg på henne och tog emot stetoskåpet.
"Ja ta av dig kläderna. Jag bad min kollega gå ut så du slapp känna dig obekväm." Han såg på henne och skakade på huvudet.
"För mycket." sa han och gick och tryckte på några knappar.
"Du ser frisk ut." sa han mjukt.

Hon såg på honom och svalde hårt. "Lova att inte skratta." Mumlade hon innan hon började att klä av sig. Hon ville inte visa upp sig. Men hon ville framförallt inte visa sina ärr över ryggen. Hon lät sitt långa hår falla ned över hennes rygg innan hon klev upp på vågen och väntade.

"Varför skulle jag skratta?" Frågade han och såg sedan på hennes rygg.
"Jag ska ta bort dem där. Varför sa du inget?" Han såg sedan på brickan.
"Du väger så bra. Nu ärren sen dina minnen." Sa han lågt. Han såg på klockan. En timme kvar.


"Vakna nu." Sköterskan öppnade dörren och hon gnydde tyst.
"Du ska duscha och byta om. Doktorn har en överraskning till dig."

Hon svalde hårt. "Jag har inte gjort dem." Viskade hon tyst. "Och jag minns dem inte alltid. Jag vet bara att jag inte ska visa dem." Fortsatte hon viskande. "Låt mig minnas när jag lyssnade på mitt hjärta." Bad hon och vände sig mot honom och log svagt.

Han såg på henne och nickade.
"Det är lätt ordnat."
Han böjde sig fram och helade hennes rygg och sedan lade han händerna över hennes ögon. Skingrade och förde undan alla minnen från innan idag utom de att han varit snäll och hjärtat.
Han log.
"Så vi är klara. vill du vara snäll och klä på dig igen?"

Hon klev av vågen och blinkade några gånger. Vände sig mot honom och log. "Allt är okej?" Frågade hon och tog på sin sina kläder och började lugnt gå mot dörren. Hon visste inte riktigt vart hon var men hon visste att han var snäll. "Vart ska jag?" Sa hon leendes och drog händerna igenom håret.

"Åh du kan gå och duscha." Sa han och reste sig.
"Vi ses sedan." Han gick ut och såg sin kollega.
"Det är klart. Hon minns inget från idag. Bara enstaka saker vi kom överens om. Hon var verkligen en trasig själ."