Kraften (femte året)

Sjukt bra kapitel! Nu längtar jag till nästa kapitel. ♥

Den här är sjukt bra. Alttså SJUKT bra!!!

Seriously. Den här gången har ni överträffat er själva allihop! Hur i hela fridens namn kan man skriva sådana här kommentarer? Satt där framför skärmen, gång på gång helt förstummad. Ni gör min dag. Mitt liv! ♥

Ni tillför olika men precis lika givande perspektiv. Något som också slår mig är att era fyra respektive elevhem lyser fram extra tydligt i de här kommentarerna - bland annat när ni skriver om åskvädret och tankarna det väcker.

Svaren till kommentarerna finns i spoilers:

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Noraaa_5♥♥♥


♥♥♥Devilssnare♥♥♥


Nu tillbaka till högkvarteret.

Kapitel 13 - Högkvarter

Hermione torkade svetten från sin vackert släta panna och strök undan de bångstyriga lockarna, medan hon vände sig mot mig. Vi log åt varandras rufsiga frisyrer och ålderdomliga svarta förkläden med broderade små ormar på.
“Nej, vet du vad, Miriam. Nu har vi slitit i flera timmar för att få det här vardagsrummet festfint”, sa hon. “Jag går och hämtar en välförtjänt energipåfyllning av pumpajuice.”
“Du är en ängel!” sa jag tacksamt. “Min hals känns som sandpapper.”
“Det är bara förnamnet”, instämde Hermione. “De måtte ha glömt bort oss här inne - det är så mycket att stå i nu! Men det är ändå mycket att se fram emot, tycker du inte? Tänk att Harry klarade sig igenom förhöret på ministeriet och får gå kvar på skolan … att jag och Ron blev prefekter … att vi ska ha avslutningsfest ikväll ... och att du ska åka Hogwartsexpressen med oss!”
Det var onekligen mycket som hade hänt och det mesta var, precis som hon sa, goda nyheter. I synnerhet för Ron som oväntat blivit vald till prefekt - alla hade trott att det skulle bli Harry. Alla inklusive Harry själv, hade jag så småningom förstått. Vi hade kommit att prata om det, eftersom jag varit där när de fick sina årliga brev från Hogwarts. I Rons och Hermiones kuvert hade prefektmärkena legat. Harry och jag hade blivit ensamma kvar i rummet, sedan de två vännerna glädjestrålande rusat iväg för att underrätta de närmaste familjemedlemmarna.
“Jaha”, hade Harry sagt, “det var ju verkligen kul … för Ron.” Det hördes att han gjorde allt i sin makt för att låta som om han verkligen menade det, och det gjorde han säkert också, men jag hörde en besvikelse i hans röst.
“Alla verkar ha trott att det skulle bli du”, sa jag erkännsamt och hoppades att det skulle göra honom gott.
“Jag har varit inblandad i för mycket trassel”, konstaterade Harry.
“Dina … äventyr?”
“Ja, och Ron och Hermione var ju med mig under en stor del av dem …”
“Men inte alltid”, sa jag. “Inte på kyrkogården i juni mot Voldemort.”
“Och inte första året, när Voldemort delade kropp med Quirrell och jag till sist fick kämpa ensam mot honom.”
“Quirrell?”
“Professorn i försvar mot svartkonster. Quirrell var läraren, som Voldemort pratade om på kyrkogården i juni, om du minns?”
Jag nickade med en rysning. Harry hade sedan berättat för mig om det bisarra faktum, att deras lärare i magiskt försvar under hela första läsåret varit bebodd av Mörkrets herre och haft dennes ansikte gömt under en stor turban. Han hade naturligtvis varit ute efter Harry, men redan då hade den blott elvaårige pojken kunnat göra motstånd. Vid flera tillfällen nu hade han visat sig kunna stå emot den mäktige onde trollkarlen och det var därför han fortfarande var ett så hett byte, nu i de mörka tiderna. Jag hade känt mig hedrad att Harry berättade det här för mig, eftersom han annars var väldigt tystlåten om allt ovanligt som hänt honom. Han ville egentligen inte sticka ut från mängden. Men något i de svåra tiderna hade fört honom och mig närmare varandra.

Mina tankar drogs tillbaka till vardagsrummet och Hermione, som gladdes åt de ljuspunkter som trots allt hägrade inom den närmaste framtiden. Hon slog förtjust ihop de för tillfället smutsiga händerna, gjorde en lätt äcklad grimas och gned sedan av dem så gott hon kunde mot förklädet.
“Ni smutsar ner min matmors ägodelar.” Både jag och Hermione hoppade till vid ljudet av den knarrande rösten och vände oss om. Bakom oss stod Krake, den gamle husalfen, som var kvar i huset sedan tiden då Sirius mor regerade här. Han sneglade illvilligt på oss med sina små sluga ögon, innan han började hasa runt i rummet och plocka i oredan med missbelåten min. Jag visste att det var synd om Krake, men hans elaka tunga gjorde att det ändå var lugnast att försöka undvika honom. Något som inte var det lättaste, eftersom han hade för vana att ständigt dyka upp och motarbeta oss i städningen.
“Ehm, Krake”, började Hermione försiktigt. “Jag ska gå ner till köket och hämta lite förfriskningar, skulle du vilja vara så vänlig att följa med och hjälpa mig?” Hon visste hur illa till mods jag blev av husalfens närvaro.
“Krake måste göra som smutsskallen säger, fast det går emot alla hans älskade matmors principer”, muttrade den lilla varelsen och rynkade bistert den låga, gråaktiga pannan. Hermione, som vurmade för husalfernas rättigheter, låtsades inte om hans förolämpningar utan började gå mot dörren och i förväg ut i korridoren. Krake följde sakta och motvilligt efter, och i dörren vände han sig plötsligt om mot mig, med vidgade näsborrar. Det var som om han kunde vädra mitt obehag.
“Krake vet nog vad du är för något”, väste han och blottade sina glesa, trasiga tänder i ett förvridet grin. “Tänk, att den dagen skulle komma, då en sådan som du satte sin ovärdiga fot i min matmoders hem!”
Jag rös till och stirrade på honom, oförmögen att bemöta orden.
“Krake, jag befaller dig att följa med mig!” hördes Hermiones röst från hallen, betydligt strängare än innan. Förtretat snodde han runt och gnodde iväg ut i den skumma korridoren efter henne. Vad hade han menat med det där? Visste han på något instinktivt eller magiskt sätt om min blodstatus och vad kunde det i så fall få för konsekvenser? Som alf var han bunden till huset, så mycket visste jag, och det var svårt - näst intill omöjligt - för honom att lämna det och än mer att avslöja något av det som sades och gjordes här inne. Det var därför han inte kunde befrias härifrån, och på grund av sin trohet till familjen och huset önskade han det nog inte heller. Jag drog en lättnadens suck över att han för tillfället inte var här och gav mig åter i kast med det centimetertjocka dammlagret på möblerna, medan mina tankar vandrade mot kvällens avslutningsfest.

Det var sista dagen på sommarlovet och de närmaste vännerna i Orden var inbjudna att fira den med oss. Förutom familjen Weasley, Sirius och Tonks var det även Moody, Kingsley Shacklebolt och en trollkarl vid namn Remus Lupin.

Denne Lupin, trogen medlem av Orden och ofta sedd i högkvarteret, var en ny bekantskap för mig. Mitt första intryck av honom var, att han hade de snällaste ögon jag någonsin sett hos en människa. Han var genuint vänlig mot alla, och hade en anspråkslös uppenbarelse med sliten klädnad, i förtid grånat hår och ett trött, delvis ärrat ansikte. Det var en ödets ironi att han, den mest vänliga och lågmälda i sällskapet, drabbats av olyckan att förvandlas till en varulv vid varje fullmåne. Han hade blivit biten som barn. Numera höll han förvandlingen i schack med ett elixir som Snape tillverkade åt honom. Det var mycket sällsynt att vara kapabel till att framställa denna botande dryck, men Snape kunde det naturligtvis.

Det brände till i bröstet när jag tänkte på Snape. Han stod inte ungdomarna så nära och skulle inte komma på festen. Sedan tågresan för flera veckor sedan hade vi inte setts ensamma eller talat med varandra, och elden som brann i botten på hans ögon så fort han såg på mig, vid de förstulna blickar vi gav varandra vid hans snabba besök hos Orden, gjorde längtan nästan outhärdlig. Mina händer började darra när jag tänkte på resan, då vi inte sett något alls av omgivningen. Det tar sin tid att ta igen ett halvt års hett efterlängtade kyssar.

Vid Merlin, jag måste tänka på något annat. Mitt hjärta hamrade och det var nästan svårt att andas. Jag måste fokusera, på något fysiskt och gripbart. Hade vi dammat ordentligt ovanpå skåpen? Beslutsamt lät jag blicken glida uppför en gammal sekretär - som för övrigt då och då skakade till av Gud vet vad, som dolde sig i den - till en fullkomligt vidrig gammal vas, helt i sten och utformad som ett ormhuvud, vilken hade sin plats på det högsta skåpet. Vi hade försökt slänga den ett antal gånger, men Krake hade alltid räddat den ur sopsäcken. Därav dess numera höga placering. Det där ormhuvudet kunde verkligen skrämma livet ur vem som helst. Bäst att passa på att lyfta ner den och göra sig av med den nu, när Krake inte var här. Jag fixerade mina ögon för att förflytta den. Kapsla in känslan.

Och då. Precis när jag fått den att långsamt lyfta och sväva ner mot mig, hörde jag tysta steg precis bakom mig. Oförberedd hajade jag till och ögonen tappade greppet om den enorma vasen, som med ett dånande brak rasade ner på den skakande sekretären, fick den att välta och öppnas.
“Åh nej”, viskade jag och knep ihop ögonen för en sekund för att slippa se förödelsen. När jag öppnade dem igen, fylldes jag av en stum fasa, värre än något annat jag känt.

Framför mig på golvet låg Snape, utsträckt med armar och ben i konstiga vinklar. Han var kritvit i ansiktet, med ett blödande sår i pannan och tomt stirrande ögon. Jag hade sett sådana ögon en gång tidigare i mitt liv, hos Cedric Diggory, då han låg bredvid mig på kyrkogården som ett tomt skal. Det kunde bara betyda en sak. I en sådan blick fanns inte längre något liv kvar.



Jag skrek i vild förtvivlan, isande skärande skrik, som ljöd genom husets alla våningar. När fasans förlamning släppte, försökte jag kasta mig ner mot Snape på golvet, men en stark, mjuk arm hindrade mig. Någon höll mig tillbaka och sträckte ut sin trollstav mot Snape. Panikslaget kämpade jag mot den som höll mig fast. I samma stund försvann Snape inför mina förfärade ögon och istället var det Sirius, som låg där livlös på golvet.
“Riddikulus!” hördes en koncentrerad röst bakom mig och med ens försvann Sirius framför mina ögon, upplöstes i en silverskimrande dimma.
“Nej!” kved jag och slog vilt omkring mig. “Var är de? Åh gode gud, var är de?”
“Miriam, lugna dig, det var inte de.” Nu såg jag att det var Lupin som höll fast mig. Jag försökte lugna mig och lyssna på honom. “Det var en boggart, Miriam. Den måste ha sluppit ut, när sekretären öppnades. Den kan anta vilken form som helst och förvandlar sig till det man fruktar mest. Var inte rädd. Det du såg var inte verkligt.”
Jag klängde mig in mot honom, skakande av gråt, och han strök mig lugnande över ryggen. Han doftade svagt av choklad och hade en stickad brun tröja, som blev våt av mina tårar.
“Är det säkert?” viskade jag med ansiktet begravt i den mjuka tröjan. “Var det inte de?”
Lupin skakade lugnt på huvudet, med armen beskyddande runt mig.
“Det är helt säkert”, sa han.
I detsamma slogs dörren upp och flera av de andra kom störtande. Jag såg Hermiones förskräckta ansikte och Krakes hånfulla flin. Bakom dem skymtade mrs Weasley, Ron och Harry. Lupin vände sig mot dem och höll avvärjande upp handen.
“Ingen fara”, sa han. “Boggarten i sekretären kom ut av en olyckshändelse, men nu är den oskadliggjord. Miriam behöver bara lite tid att hämta sig från det hon såg, så om ni är snälla och låter oss vara ett ögonblick …”
De andra backade genast tillbaka ut i hallen. Hermione fattade tag i det sirliga gamla dörrhandtaget och stängde försiktigt efter dem. Nu hördes bara det dämpade ljudet av deras upprörda röster, som långsamt avlägsnade sig.
Lupin och jag såg allvarligt på varandra.
“Mr Lupin … “, började jag.
“Remus. Säg Remus.”
“Remus …" Jag såg in i de vänliga ögonen. “Kan du lova mig att aldrig någonsin berätta för någon vad vi såg idag? Det är ytterst viktigt.”
Remus nickade sakta och stoppade tillbaka trollstaven i den slitna klädnad han bar utanpå den stickade tröjan.
“Jag känner förstås inte till omständigheterna”, sa han med samma lugn som innan, “men om du inte vill det, lovar jag att inte nämna det för någon.” Medkänslan hos honom var tydlig, och jag slogs av vilken tur det var, att just han hade kommit.
“Tack”, sa jag erkännsamt och såg stadigt på honom.
“Kan jag i min tur be dig om samma sak?” undrade han allvarligt, med en hastig blick mot golvet där skepnaden av Sirius legat. Jag nickade tveklöst:
“Ingen behöver veta vad vi såg. Det stannar mellan oss, Remus.”
Han såg på mig med vemod i de lugna bruna ögonen.
“Jag vet hur det är att bära på tunga hemligheter”, sa han mjukt. “Du kan lita på mig.”

Jättebra kapitel as always ♥ Kul att du gillar långa kommentarer och att du också tycker att jag och Ginny är lika. Hoppas du menar bok-Ginny, för gillar inte Ginny i filmerna. Bonnie är ju såklart en jättebra skådespelare men de förstörde hennes karaktär ...

Tja, Drarry är perfekt, men såklart är det svårt att få med alla ships. Undrar om det kommer hända något mellan Ginny och Harry dock, och kanske Miriam bara råkar få reda på det innan Ron och Hermione (om det inte händer som i böckerna).

Tänker ta med några små favoriter:

Mina händer började darra när jag tänkte på resan, då vi inte sett något alls av omgivningen. Det tar sin tid att ta igen ett halvt års hett efterlängtade kyssar.

Nähä, det säger du inte lilla Miriam? Gillar hur man får typ "läsa mellan raderna" för att fatta vad hon menar med "då vi inte sett något alls av omgivningen". Men när man fattar, ja, då fattar man ...

Han doftade svagt av choklad och hade en stickad brun tröja,

SÅKLART HAN LUKTAR CHOKLAD MIRIAM HAN GÅR ALLTID RUNT MED CHOKLAD OCH SÅKLART ATT HAN HAR EN STICKAD TRÖJA OCH JAG ÄR SÄKER PÅ ATT SIRIUS HAR ANVÄNT DEN NÅGRA GÅNGER FÖRLÅT MEN JAG BARA MÅSTE FÅ SKRIVA AV MIG FÖR JAG ÄLSKAR DEM TVÅ FÖR MYCKET ♥♥♥♥♥♥

“Kan jag i min tur be dig om samma sak?” undrade han allvarligt, med en hastig blick mot golvet där skepnaden av Sirius legat. Jag nickade tveklöst:
“Ingen behöver veta vad vi såg. Det stannar mellan oss, Remus.”
Han såg på mig med vemod i de lugna grå ögonen.
“Jag vet hur det är att bära på tunga hemligheter”, sa han mjukt. “Du kan lita på mig.”

Såklart att Remus älskar honom och det var därför han såg Sirius döda kropp. Men det får ju ingen veta såklart ... suck ... Dock hittar jag en liiiten sak:

Han såg på mig med vemod i de lugna grå ögonen.

Han såg på mig med vemod i de lugna bruna ögonen.

Tror han har bruna ögon. Eller nej, han har chokladbruna ögon, hihi ... Och det är dem Sirius älskar så himla mycket med honom!

Okej, förlåt för att jag fangirlade Wolfstar och Sniriam lite här (mest Wolfstar), but it's so precious AAAAH ♥♥ Längtar hur som helst till nästa kapitel

OJ MAJ GARD VA BRAAA!!

Hmm nja, det kanske inte ser ut som Snape…? Jag googlade lite.

Nu när du säger det så kan jag se en viss likhet till Nadias beskrivande stil! Självklart ska man hämta inspiration från det man läser! Hur ska man annars kunna skriva?..

”Min hals känns som sandpapper” bra liknelse!

Åååh HYPE! Miriam ska åka hogwartsexpressen! Helt ärligt minns jag inte vad som hände femte året på expressen… Ska bli kul att läsa om.

Stackars Harry som inte blir prefekt men vi vet ju varför! Det skulle vara ett för stort ansvar för honom nu när mörka tider är på väg tillbaka! Dessutom hade väl ministeriet varit på Dumbledore för det i och med att han inte uppfört sig exemplariskt utanför skolan med användandet av magi och så.

Harry anförtror sig åt Miriam ♥ ♥ ♥

OH MY GOOOOD !!!!
Tänkte väl att Krake skulle veta detdär om Miriam! DÖÖÖR
Och Hermione måste nästan veta vid det här laget???? Nu när hon hört Krake säga det????
GAAAH

Men varför funderar inte Miriam över vad det har för konsekvenser att Krake vet? Hon bara lugnar ner sig och tänker på annat?

Hummmmm.

Du skriver om Lupin ”Första gången vi sågs hade jag tänkt,” (byt till typ ”;” kanske?) om du inte ändrar till ”Vid första anblick” // ” ”Mitt första intryck”

Förenklat men snyggare!

Hur vet Miriam att Remus Lupin är varulv? Har de andra skvallrat? Kan tänka mig att Lupin inte vill att de ska säga något och de respekterar ju honom så Miriam kanske inte borde veta det? Men jag vet inte. ;P Jag skriver ju inte. ♥

GAAH beskrivningen av hur Snape och Miriam tittar på varandra absolut dödar mig. Precis så ska det kännas. Glöd i blicken och eld i själen! WOOOH
OOJJJJ ”Det tar sin tid att ta igen ett halvt års hett efterlängtade kyssar” AND MOREEEE eller? Man vet aldrig hahaha dööööör
Klarar inte av att tänka på det här jag dööööör. Iiiiiih

V ä n t a l i t e n u!!! EN BOGGART? ELLER? Vad är det som skramlar i skåpet? Det är en boggart va????? Oh my

MEEEN SER REMUS SIRIUS DÖD OMG ???? Wolfstaaaaaar (fast har aldrig varit ett fan av det shippet pga Jessica men ahja its okay det k a n j u v a r a v ä n s k a p l i g t!!!!) Eller så är det inte gemensam kärlek vilket gör mig ännu mer ledsen (((((((( eller så är Sirius polygamist ???



OOOOH JAG DÖÖÖR BLIR SÅ KÄNSLOSAM </3 Blev alldeles tårögd av slutet. SÅÅ FINT ♥
OCH STACKARS REMUS


GAAAH MER

Underbart kapitel som vanligt! Ja, nu blev det spännande med boggarten.
Roligt att hon lär känna Remus! Han är en av mina absoluta favoriter! ♥♥

Angående spoilern:


Ja, nu ska vi se hur det går.

“Remus” … Jag såg in i de vänliga ögonen.

Flytta in punkterna innanför citationstecknen.

“Remus...” Jag såg in i de vänliga ögonen.

I övrigt är jag glad att du gillar teorin jag hade.

Spoiler från femman och sexan:

Bästa alla hjärtans dag presenten! Jag är helt kär i din ff! Sjukt bra♥

Hatar teknologi ibland. Skrev en kommentar igår kväll som aldrig laddades upp?? =(
Haha, kanske var det bara jag som råkade trycka väck sidan innan jag hade postat. Hade fått stark medicin igår på akuten... så det kanske var bäst så ändå, haha...
Oavsett... fantastiskt bra som vanligt. Men det tåls alltid att säga om igen. För delad glädje är dubbelglädje. Jag slås om igen över hur mycket jag gillar sättet du skriver på och hur du målar upp karaktärerna. Det är inget lätt jobb att måla upp en ny bild av en som är så fast gjuten i läsarnas huvud. Det vill säga bilden av Snape. Men det lyckas du med fenomenalt. Nu var ju Snape förvisso inte med i detta kapitel men det tåls att sägas.

Jag har som vanligt citerat några av mina favoritcitat/beskrivningar;

ålderdomliga svarta förkläden med broderade små ormar på.

Kunde inte låta bli att fundera på detta en liten stund. Därför att de måste utan tvekan har funnits i hushållet under en längre tid eftersom du väljer att beskriva dem som ålderdomliga... och eftersom de då tillhör familjen Black så vet vi ju också att deras tjänstefolk bestod utav husalfer och inte utav trollkarlar och häxor. De själva skulle aldrig lägga sig och skura golven precis, haha... Därför kunde jag inte låta bli och föreställa mig Krake i det...

“Min hals känns som sandpapper.”

Nu säger ju Miriam detta förvisso till Hermione som är mugglarfödd. Men jag insåg att sandpapper förmodligen inte existerar i trollkarlsvärlden... och egentligen är det högst ointressant men jag gillar att Miriam använder beskrivande ord som inte "hör till" trollkarlsvärlden.

“Och inte första året, när Voldemort delade kropp med Quirrell och jag till sist fick kämpa ensam mot honom.”

Men Harry... jag tycker mig minnas att det var en viss kompis som hjälpte dig ta dig förbi schackspelet och en viss annan kompis som hjälpte dig med trolldryckerna...
Förstår dock att han syftar på själva mötet med Voldemort i det sista rummet, men kunde inte låta bli att tänka på de andra...

Men något i de svåra tiderna hade fört honom och mig närmare varandra.

Jag måste ändå säga att jag tycker det är fint att Harry anförtror sig till Miriam. Kanske för att hon var med på kyrkogården men också kanske för att hon inte tillhört deras gäng så länge att hon har några fördomar eller stämplar på honom...

“Krake måste göra som smutsskallen säger, fast det går emot alla hans älskade matmors principer”

Usch, jag har väldigt svårt för Krake... som du kanske förstått utifrån min tolkning av honom. Visserligen har han blivit fostrad under förtryck och vet kanske inte bättre. Men det är något obehagligt runt honom... han hyser en obehaglig kärlek till Walburga Black och hennes ''principer''.

“Krake vet nog vad du är för något”, väste han

Det här tyckte jag var intressant. För hur vet Krake att Miriam är en mugglare? Har de någon sensor eller så... haha. Eller har porträttet av Walburga Black i hallen någon allvetande kunskap om folks blodstatus och på så vis skvallrat om det till honom... oavsett så blev jag väldigt intresserad av att veta hur Krake vet det när det hålls hemligt.

Det var mycket sällsynt att vara kapabel till att framställa denna botande dryck, men Snape kunde det naturligtvis.

Det är något så fint med det här ordet ''naturligtvis''. Att Miriam i sin tanke menar att det är alldeles självklart att Snape kan brygga elixiret. Att han naturligtvis kan det som nästan ingen annan kan. Att hon har så mycket tillförlit till honom och tror att han klarar nästan precis vad som helst. Ah, jag tyckte bara det var genuint.

Det tar sin tid att ta igen ett halvt års hett efterlängtade kyssar.

Ah, hade kunnat citera hela den paragrafen men... hehe kanske är dumt att göra. Jag blev så uppspelt över alla känslor och all längtan och trängtan mellan de två. Kärlek är fantastiskt!
Att jag valde att citera det allra sista var för att trycka på att de gärna få ta igen ett halvt års hett efterlängtade kyssar. Fast mitt blödiga hjärta knappt tagit igen sig sedan den första kyssen...

Jag skrek i vild förtvivlan, isande skärande skrik, som ljöd genom husets alla våningar.

Fy så hemskt! Jag lider verkligen med Miriam och känner nästan de förtvivlade skriken ringa i öronen. Fast att jag förstod direkt att det rör sig om en boggart måste det vara hjärtskärande att inte veta och tro att ens älskade ligger död på marken i någon förvriden ställning. Mitt hjärta hoppade nästan till, det kändes som man stod där och betraktade händelsen. Rädslan och fasan.

Nu såg jag att det var Lupin som höll fast mig. Jag försökte lugna mig och lyssna på honom.

Tur att Remus kom och räddade upp situationen och hjälpte henne omtänksamt att lugna ner sig. Precis som han hjälpte Molly i den faktiska boken.
Det fattades bara att han skulle ge henne lite choklad haha


“Jag vet hur det är att bära på tunga hemligheter”, sa han mjukt. “Du kan lita på mig.”

Aw, självklart skulle Remus aldrig avslöja hemligheter när han själv vet hur det kan gå. Med tanke på vad som hände när hans egen hemlighet blev avslöjad...

Det blir mer och mer komplicerat med handlingen. Därför behöver jag er kunniga hjälp - mer än någonsin! Överväger allt ni förmedlar i era fantastiska kommentarer. Är så ödmjukt tacksam att ni lägger tid på mina fantasier klädda i ord.

♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Noraaa_5♥♥♥



♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Många i landet återvänder nu till skolan efter sportlov. I denna story återvänder man efter sommarlov - vilket innebär att ta ett väldigt speciellt tåg.



Kapitel 14 - Tåg

Taggar Choixpeau, eftersom jag till detta kapitel hämtat inspiration från Häxan med vagnen, vilken jag starkt kan rekommendera.

Långsamt, i takt med att tåget så sakta började dra sig framåt, blev de mindre och mindre. I rad stod de där på perrong nio och tre kvart: Mr och mrs Weasley, han lugn och mild, hon hysteriskt viftande med en stor näsduk, Tonks, glatt hoppande och tjoande, Moody, stödd på en stor bagagevagn och misstänksamt plirande omkring sig, Lupin, med en hand lugnt höjd till avsked, medan den andra handen lekfullt smekande rufsade om i pälsen på en vilt skällande och hoppande hund - Sirius.

Han hade följt med, trots den stora risken med att visa sig ute. Voldemort kände förmodligen till hans förklädnad vid det här laget. Men det märktes, att Sirius ville ta maximalt vara på tiden med Harry. De var starkt fästa vid varandra.

Dessa sex personer, som nu vinkade av oss, hade utgjort vår vakt på väg till stationen. När det gällde Harry och mig togs inga risker, och i mitt fall ville man inte utsätta mig för transferens om det inte var absolut nödvändigt. Det innebar att jag nu skulle få uppleva det äventyr, som det innebar att åka med Hogwartsexpressen.

Hermione och Ginny hade insisterat på att inte berätta något om den för mig.
“Du får se”, hade de sagt. “Det är ett mycket speciellt tåg.” Så jag kände mig upprymt förväntansfull, där jag stod inträngd tillsammans med dem och alla våra koffertar i den smala korridoren, som glänste av blankpolerat trä.

Nu såg Hermione emellertid ganska besvärad ut.
“Alltså, Ron och jag …”, sa hon dröjande, “vi ska ju, liksom, åka i prefektvagnen. Egentligen.”
“Eh, ja, just det”, sa Harry och såg minst lika obekväm ut. Det var tydligt att hans frånvaro av prefektmärke fortfarande sved, fast han för Rons skull gjorde allt för att inte låtsas om det.
“Vi behöver säkert bara vara där någon timme”, sa Hermione. “För instruktioner. Sedan kan vi komma och sitta hos er.”
“Håll några platser till oss, va!” bad Ron. “Jag tycker det ska bli så lagom roligt i prefektvagnen. Till skillnad från en viss Percy!” Percy var Rons bror, som förutom att han på sin tid varit en mycket nitisk prefekt, nu höll på att göra karriär inom trolldomsministeriet. Det hade dock hänt något mycket tragiskt: Han hade i och med sitt arbete tagit avstånd från hela sin familj, och han hörde till dem som inte trodde på Harrys och mitt vittnesmål om Voldemorts återkomst.
“Kom nu!” avbröt Ginny mina tankar och tittade uppfordrande på både mig och Harry. “Om vi skyndar oss och får tag i en kupé, kan vi hålla platser till dem.”
Det visade sig dock mycket svårt att få tag på platser. Till slut hamnade vi dock i en trång, men mysig liten kupé, tillsammans med Neville och en Ravenclawflicka från Ginnys årskurs. Jag försökte låta bli att titta på den stora paddan, som Neville höll i ett fast grepp. Den verkade rymningsbenägen, och jag hade ännu inte vant mig vid den typen av keldjur.

Flickan från Ravenclaw betraktade oss glosögt över kanten på en uppochnervänd skvallertidning.
“Det här är Luna Lovegood”, berättade Ginny beskäftigt. “Har du haft det bra i sommar, Luna?”
“Åh. Javisst.” Flickan tycktes erinra sig sommaren med lätt förundran. Hon hade långt, blont hår som skulle varit ännu vackrare om det varit kammat och nytvättat. Hennes ögon gled drömmande över oss och stannade på mig.
“Du är den där mystiska flickan”, sa hon lugnt konstaterande. “Den svenska överraskningen från trekampen.”
Jag övervägde, om det var så klokt att börja någon diskussion om trekampen och de följande händelserna överhuvudtaget. Tveksamt såg jag på Harry.
“Pappa funderade på att skriva om dig i Hört och sett”, fortsatte Luna tankfullt, och nu såg vi att det var ett exemplar av den hon läste. Alltså var det hennes pappa som ägde tidningen? Det klack till i mig; efter allt som Rita Skeeter orsakat i våras behövde vi inte fler skvallerjournalister efter oss. Men Luna fortsatte med ett frånvarande leende: “Fast han valde att skriva om Gorgelmorfernas släktfejd istället.”
“Det var säkert mycket intressantare”, sa jag och försökte låta överslätande.
“Ja, förmodligen.” Det fanns inte ett spår av ironi i Lunas röst. “De höll ju på att alldeles äta upp varandra, och den där mossan som växer på dem måste smaka väldigt speciellt.”
“Apropå det, tror ni matvagnen kommer snart?” undrade Harry i ett desperat försök att skämtsamt byta till ett trevligare ämne. I detsamma hördes faktiskt ett skramlande utanför kupéfönstret, och en rund liten häxa stack in huvudet genom dörrarna.
“Ska det vara någonting från vagnen, mina vänner?” frågade hon vänligt. “Jag har massor av nybakade pumpapastejer!” En ljuvlig doft svepte in i kupén, och vi var inte sena att börja handla för glatta livet av alla de godsaker som fanns lastade på vagnen. Bertie Botts bönor i alla smaker kände jag igen från i julas, men här fanns också andra härligheter som till exempel kittelkakor och chokladgrodor. Harry handlade för oss alla med trollkarlsvalutan galleoner och silversiklar, och vägrade låta oss ersätta honom.
“En sådan beställning!” pustade den lilla häxan och ruskade på huvudet så att de grå lockarna darrade. “Sanna mina ord, ni får var sin pumpapastej på köpet!”
“Åh, tack så mycket, mrs … ?” började jag; vi hade ju ingen aning om vad damen hette.
“Oh, never mind, dear.” Hon fick plötsligt bråttom att packa ihop de få varor som fanns kvar och baxa ut den lilla vingliga vagnen genom trädörrarna igen.
“Vi var nog den sista kupén, som tur är”, mumsade Neville med munnen full av pumpapastej. “Lugna dig, Trevor!” Paddan hade gjort ännu ett utbrytningsförsök.

Stämningen steg i kupén och sällan hade jag haft så trevligt. Ännu bättre blev det, när Ron och Hermione anlände och alla vänner var samlade igen. Vädret där ute lyste också upp, med försiktiga solstrålar som bröt sig igenom de bulliga regnmolnen. Vi var på väg till Hogwarts!
“Den här resan gör alltid, att man faktiskt tycker det är roligt att börja plugget”, konstaterade Ron och bet njutningsfullt huvudet av en chokladgroda.
Till och med Neville höll med om det.
“Vänta, så ska jag visa en växt som jag fick i födelsedagspresent!” utbrast han ivrigt. “Jag kan inte vänta tills jag får visa den för professor Sprout på örtläran! Här, håll Trevor.”
Plötsligt satt jag med den fruktade paddan i famnen och kände dess knottriga, skrovliga skinn mot handflatorna. Jag gav till ett tjut, och den såg omedelbart sin chans att nå den efterlängtade friheten. Med ett oväntat graciöst skutt gled Trevor ur mitt grepp och landade på golvet, för att med en ännu mer överraskande hastighet kravla sig mot kupédörrarna.
“Ta honom!” ropade Neville, men innan någon hann reagera drogs dörrarna upp, och en obehaglig, välbekant gestalt trädde in. Lojt lutade han sig mot ena dörrkarmen. Draco Malfoy hade gjort entré.



Liksom Harry hade han vuxit mycket under sommaren, dragits ut på längden som en tanig planta i skuggan. Ansiktet var om möjligt ännu mer blekt och spetsigt, och dess drag kring munnen hade hårdnat. Vagt mindes jag vad Snape sagt om att Malfoy hade en stark press på sig hemifrån, som skulle bli starkare när mörkret återvände.

Hans min var dock otvivelaktigt hånfull, då han gjorde ett befallande kast med huvudet åt Goyle, som dök upp bakom honom med Trevor i sin stora näve. Den stackars Trevor liknade en liten groda, där han vred sig inuti de enorma fingrarnas grepp.
“Ditt keldjur är på rymmen, Longbottom. Ska du ha honom tillbaka, eller tycker du vi ska donera honom till professor Snape? Han behöver nya tillsatser till trolldryckerna nu vid terminsstarten.” Malfoy flinade elakt, och jag kände hur hans ord fick det att vända sig i magen.
“Ge honom till Neville!” Jag fokuserade blicken på Goyle, som om det skulle gå att fjärrstyra honom, och mycket riktigt tog han några kliv in och kastade lojt Trevor i Nevilles darrande knä.
“Ser man på, vilken samling.” Malfoy gled triumferande med blicken över kupén, där godispapper låg lite här och där, bland annat i håret på Luna och i knäet på Ron.
“Var det något speciellt du ville, mr Malfoy?” Jag försökte låta lugn och saklig, men han hånflinade bara, då han som hastigast ägnade mig en blick:
“Ni behöver alltså sällskap av lärare i den här kupén”, konstaterade han nöjt. “Så långt har det alltså gått. Då behöver jag kanske inte ge er straffkommendering allihop, för att ni låter era djur kräla omkring fritt på tåget … Jag är ju prefekt nu, som ni säkert vet.” Ron och Hermione blängde bekräftande. “Fast, lärare är väl lite att ta i …” Han log utmanande mot mig. “Vad var det egentligen ni hade för funktion … jag menar, förutom att hacka ingredienser på lektionerna … och att sabba trekampen?”
Harry hade ursinnigt rest sig upp ur sätet, med trollstaven beredd.
“Det var Voldemort som sabbade trekampen, Malfoy”, sa han med rösten drypande av förakt, “men det vet du väl säkert allt om redan, från din kära familj.”
“Tja, min familj har i alla fall valt rätt sida. Vi umgås inte med smutsskallar och …” han gav mig ett nytt likgiltigt ögonkast …”med tjänare.”
“Håll mun, Malfoy!” fräste Hermione ilsket.
“Javisst”, log han. “Jag tänker inte slösa bort min tid på att stå här och käfta med er losers, men jag varnar er - håll era sällskapsdjur i kupén. Inte värt att släppa ut dem i friheten, om du förstår vad jag menar, Potter. Inte ens den stora hunden.”
Och med den slutrepliken drog han igen dörrarna och lämnade oss. Förfärat stirrade vi på varandra, men kunde inte nämna något om Sirius inför Neville och Luna. Hade Lucius Malfoy känt igen honom i hans hundskepnad och förstått att han höll sig gömd hos Fenixorden?

Vi var alla ganska dämpade, när vi iförda våra klädnader tog oss ut på den mörka perrongen i Hogsmeade. Ett kyligt duggregn föll över oss och de spöklika hästarna, vilka stod spända för alla de svarta vagnar, som skulle ta oss till skolan. Trion spanade bekymrat efter Hagrid, som inte traditionsenligt fanns på plats för att ta emot förstaårseleverna.
“Vad är det för hästar som drar vagnarna?” undrade Harry förvånat. “De brukar ju inte ha några dragare.”
“Vadå hästar? Vad snackar du om?” Ron såg sig om i det regnglittrande mörkret. “Kom nu, innan vi blir dränkta.”
“Hästarna som drar vagnarna, förstås”, inföll jag, medan jag hjälpte till att lyfta in en av de hala koffertarna.
Ron, Hermione och Ginny såg förvirrat på varandra.
“Det finns inga dragare till vagnarna, vet ni väl”, sa Hermione frågande. “Inga som syns i alla fall.” Hon försvann in i vagnen. Jag och Harry stod kvar utanför med förbryllade miner. Små regndroppar glänste i hans rufsiga hår, men ingen av oss brydde oss om vätan.
“Oroa er inte”, hördes en mild röst bakom oss. Det var Luna, tämligen genomvåt men vid gott mod. “Jag kan också se dem. Ni är precis lika normala som jag.”
Och med dessa ord skred hon sakta mellan oss och kröp in i vagnen.