Dracos enda önskan

I det här kapitlet visar Draco verkligen att han har förändrats! Han vill inte skada någon, gömma sig i Vid behov-rummet, hjälper till med diademet, ger Harry trollstaven...och väntar på Luna i slutet. Hur blir deras framtid? Vi får se i epilogen!!!

Tack för så fina kommentarer genom hela min FF, allesammans! ♥ Nu kommer sista kapitlet av min Druna-fanfiction. Hoppas ni har tyckt om den och att jag lyckats omvandla er alla till Druna-shippers

Kapitel 29 19 år senare


Runt ett bord i ett snett hus tjugo minuter från Kråkboet satt Draco, malplacerat. Ron Weasley stod vid spisen och lagade ett familjerecept och Harry och Hermione hjälpte till med att skära grönsaker. Ginny Weasley satt vid bordet med en nyfödd i famnen. 


Han hade haft över det här sällskapet på middag flera gånger, men varje gång kände han det som att han kommit fel. Luna var ute i vardagsrummet och lekte med resten av barnet Weasley- och Potterfamiljen tagit med sig. Vart skulle hon annars vara? Barnen avgudade henne och hennes fantasi.

Det hade inte varit lätt för Draco efter den sista striden. Han hade haft svåra nätter med tillbakablickar till alla döda människor han sett, alla tortyrer han hört om nätterna. Han hade försökt skära av sig Mörkrets Märke flera gånger men alltid misslyckats, bara lämnat kvar fula ärr över det groteska märket.

Luna hade alltid funnits där. Visserligen hade hon några månader efter striden rest världen runt med sin pappa, men hon hade funnits i breven. Draco fick sig alltid ett gott skratt när hon skrev vad hon hade sett runtomkring.

Han hade alltid vetat att han skulle sluta upp med henne. Det var ingen fråga om saken. Så han hade tålmodigt väntat på henne under hennes resa. När hon kommit tillbaka visste hon att Draco väntat på henne.

Tillsammans reste dom världen runt några år efter hon kommit tillbaka. Hon sa att hon glömt det mesta hon sett och Draco sa att han ville få uppleva det med henne. Han minns ingenting annat än hur Luna med stora ögon sög in det som var världen.

Eftersom Ravenclaws diadem förstörts som en av Voldemorts horrokruxer hade Draco betalat mycket pengar för att återskapa en exakt kopia för Luna att ha på deras bröllop. Eller för att vara exakt; han lät skapa två kopior eftersom han själv inte ville stå utan ett på bröllopsdagen.

Draco visste att människorna i köket inte hade sett det framför sig; att dom skulle behöva sitta några kvällar i veckan och dela en måltid med självaste Draco Malfoy, men Luna hade fortsatt att bjuda in och till slut såg även dom, kanske, det trevliga i Draco.

Dom före detta Gryffindor-eleverna pratade på med varandra och försökte bjuda in Draco i konversationen, han skrattade säkert med men önskade att han hade Luna vid sin sida, som fick honom att känna sig rätt vart han än var.

Och så kom hon instaplandes i köket. Hon gick sådär som höggravida kvinnor går, lite vinglande, lite klumpigt. Och när Draco såg henne och hennes stora vackra mage som bar deras tvillingar så reste han sig upp och gav henne sin plats.

”Att se Malfoy resa sig för att en kvinna kommer in i rummet kommer jag aldrig vänja mig vid.” sa Ron Weasley, halvt på skämt halvt på allvar.

Köket bröt ut i ett skratt.

”Jag visste den morgonen Draco fick ett illvrål av sin far att Luna var gjord för honom. Jag minns vilken tortyr det var att behöva se dig sitta där och vilja sjunka till jorden av skam, men jag såg på dig att det var sant det som sades. Att du älskade henne.” sa Hermione mjukt och Draco skämdes.

”Jag visste morgonen innan.” sa Ginny. ”När du ville gå fram till henne men jag stod i vägen för er. Då såg jag det på dig.”

Draco harklade sig generat, skulle aldrig vänja sig vid att prata om känslor och sneglade på Luna, som satt med ett leende på stolen han fortfarande höll ett grepp om.

”När han räddade mitt liv i utbyte mot att jag räddade Lunas.” sa Potter enkelt.

”När hon var den första tjejen som lämnade min säng utan att jag behövde be om det.” sa Draco och tänkte tillbaka på första natten han spenderat med Luna, när dom båda spelat vanliga för en kväll.

Sällskapet tystnade. En stel tystnad. Lite för mycket information, ansåg dom.

”Det var då jag visste.” sa Draco utan att bry sig om den stela tystnaden.

Stämningen bröts av ett skratt. Draco satte sig på en stol bredvid Luna och la en hand på hennes mage. Där inne växte liv och Draco kände en kärlek han aldrig känt förut. En gemenskap han aldrig varit en del av.

Han hade hela sin uppväxt trott att hans högsta önskan var att göra Lucius stolt. Men där och då kände han att önskan hade alltid varit efter det perfekta livet; det han nu fått.

Tack för en väldigt bra ff! Jag shippar definitivt Druna och tycker att du lyckats hitta alla situationer i boken där band hade kunnat knytas mellan dem. Det här sista kapitlet, epilogen, tycker jag är fin och realistisk. Allt är inte perfekt; det kan bli lite stelt när de nya vännerna ska umgås, men till slut skrattar de åt det hela. Superfint!

♥

Tack så jättemycket för ditt stöd och din feedback genom hela denna tid med denna fanfiction! Väldigt kul att du har velat läsa ♥ Tack än en gång