Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Jättebra ♥ Längtar till nästa

Super!

Här kommer ännu ett kapitel. Är så glad att den blev populär!
___________________________________________________________________


Kapitel 18


Följande dag satt Amy och Melanie vid frukostbordet medan deras mamma var i tvättstugan. Allt som hade hänt under gårdagen kändes som en overklig dröm.
”Hur ska du tala om för Kate, Janice och Helen vad som hände?” undrade Melanie. ”Vi får ju inte låta mamma veta vad vi håller på med för då ger hon oss utegångsförbud i flera års tid!”
”Jag säger bara att vi ska låna några böcker av dem”, sa Amy. ”Då kan vi ta med oss bollen.”
Hon avslutade frukosten och drog på sig jeans och en tröja. Hon tog fram örhänget och lade det i sin sportbag tillsammans med bollen. När hon var klar fick hon till sin stora fasa syn på miss Smith som kom gående mot deras hus.
”Åh nej!” viskade Amy förfärat. ”Tänk om hon avslöjar något för mamma!”
Hon rusade ut ur sovrummet i hopp om att hon skulle hinna öppna dörren och försöka få grannen att gå, men oturligt nog hade Amber hunnit före. Amy smet hastigt in i vardagsrummet och bad en tyst bön att hennes mamma inte skulle få veta något. Hon satte sig ner medan klumpen i magen blev större. ”Ja, det är bara roligt att hjälpa er, miss Smith”, sa hennes mamma plötsligt.
Därefter stängdes ytterdörren.
Amy gick med darrande ben fram till Amber och frågade: ”Vad… vad sa miss Smith?”
”Hon ville bara låna en kopp socker”, sa Amber lugnt. ”Hennes systerson kommer på besök och hon skulle baka. Hon bad mig även säga att du är bjuden på te idag. Hon vill att du kommer före två.”
”Har hon bjudit mig?!” Amy trodde inte sina öron.
”Ja, hon sa det. Jag vet att miss Smith kan verka vresig men hon är faktiskt ensam och skulle behöva lite sällskap”, sa Amber. ”Du kan väl hälsa på? Hon vill ju så gärna det”, tillade hon vädjande.
”Okej”, mumlade Amy. ”Jag går dit.” Toppen! Nu måste jag sitta med den gamla surpuppan och bli utskälld! Åh, varför måste jag ha sådan otur?! tänkte hon argt.


Kvart i två gick Amy med raska steg till miss Smith och ringde på. Dörren öppnades och ett par grå ögon såg på henne.
”Så bra att du kommer”, sa miss Smith. ”Stig på.”
Amy lydde medan hon funderade om hon skulle niga, men hon undvek det. Istället följde hon med miss Smith till vardagsrummet där det fanns en stor tårta och lite småkakor. ”Varsågod och slå dig ner”, sa miss Smith och gjorde en gest mot soffan. ”Jag kommer med teet och sen hoppas jag att min systerson anländer.”
Amy satte sig ner medan hon undrade vad det var som pågick. Miss Smith kom in med en tekanna och tre koppar.
”Ja, då är det bara att vänta tills pojken kommer”, sa hon. ”Men innan dess vill jag prata med dig.”
”Jag är ledsen för min kamrat”, sa Amy. ”Det var inte…”
”Lugna dig”, avbröt miss Smith och plötsligt fick hon en vänlig glimt i sina grå ögon. ”Det är jag som ska säga förlåt för att jag lät mitt dåliga humör gå ut över dig igår. Jag skulle inte ha skällt på dig som jag gjorde.”
Amy kände sig förvånad över det milda tonfallet. Miss Smith fortsatte:
”Den där människan som var här igår och på fredagskvällen betedde sig illa men det är inte ditt fel. Det var därför jag bad din mamma skicka hit dig innan min systerson kommer.” Hon log och tillade: ”Du är en fin flicka. Jag har sett dig när du tar hand om din lillasyster och att du hjälper din mamma så gott du kan.”
”Åh miss Smith, jag vet inte vad jag ska säga”, sa Amy. Hennes granne log.
”Till och börja med kan du kalla mig Hazel.” Hon tog Amys hand i sin. ”Jag vill som sagt gottgöra dig”, tillade hon. ”Men jag har ett stressigt jobb och därför blir jag grinig. Så på samma gång har jag gjort mig förtjänt av att betraktas som kvarterets surkart!” Hon fnissade och Amy kunde inte låta bli att stämma in i skrattet.
En signal hördes och Hazel sken upp.
”Nu kommer min systerson!” utropade hon. ”Vet du Amy, jag tror du kommer att gilla honom! Han är en bra pojke. Snäll, omtänksam och modig. Konstigt att han inte har någon flickvän!” Hon gick ut till hallen och sa sedan: ”Där är du! Och du har mintchoklad med dig! Min lille gosse! Jag har en till gäst som väntar på oss i vardagsrummet.”
I näste sekund kom Hazel in och Amy blev häpen när hon såg systersonen.
”Lionel?!” utropade hon och reste sig upp.
”Amy! Det var en överraskning”, sa Lionel glatt.
”Så ni känner varandra?” Hazel tittade nyfiket på dem.
”Ja moster Hazel. Amy och jag går i samma skola och hon är med på ridskolan”, sa Lionel.
”Lionel räddade mig från att bli krossad av höbalen”, sa Amy. ”Tänk vad världen är liten”, skrattade Hazel. ”Jag ska bara hämta mjölk och socker.”
När hon gick ut, viskade Amy:
”Jag visste inte att du och Hazel är släkt.”
”Hon är min mammas storasyster”, svarade Lionel lugnt. ”Hon är faktiskt snäll, även om hon har ett hett temperament.” Han blinkade.


Hazel kom tillbaka.
”Nå då var vi samlade”, sa hon och hällde upp te. ”Får jag höra om det har hänt något mer på London Riding?”
Amy stirrade på den äldre damen.
”Hur känner du till det?” frågade hon.
”Min syster och jag har god kontakt och så fort hon fick höra om stölden, berättade hon för mig vad som hade hänt”, förklarade Hazel lugnt. ”Jag är nämligen polis och jag ingår i gruppen som utreder fallet med sabotagen.”
”Och jag kom hit för att prata om det som hände i fredags”, sa Lionel raskt. Han vände sig till sin moster och tillade: ”Det hände inget särskilt förutom att miss Moyes kom dit.”
Hazel såg genast bekymrad ut.
”Den stackars flickan”, sa hon medlidsamt. ”Hon måste ha det tufft med alla de här otäcka sakerna.”
”Ja, hon verkar må dåligt”, medgav Amy. Hon tvekade men sedan tillade hon: ”Jag känner på mig att personen vill skada mig också.”
Med viss motvilja berättade hon hur hon och Melanie blev vettskrämda när de hade hört ljudet av en motorcykel.
”Det var fruktansvärt. Melanie bara grät och ville att mamma skulle komma. Jag försökte lugna henne även om jag var livrädd”, avslutade hon. När hon var klar, slog Lionel näven hårt i bordet medan han såg rasande ut.
”Om jag ändå hade gett dig mitt telefonnummer!” röt han argt. ”Då hade jag kommit som ett skott och slagit ner det där lilla kräket!” Han drog handen genom håret. ”Du skulle ha ringt till ridskolan och frågat efter mig eller till tjejerna! Inte nog med att den där typen försökte döda dig, nu har hon eller han skrämt din lillasyster! När jag få tag på människan, ska jag se till så att svinet blir liggande på sjukhus i ett år!”
”Snälla Lionel”, bad Amy och innan hon hann tänka sig för lade hon en hand på hans arm. ”Jag vet att jag borde ha ringt till Helen, Kate och Janice men jag ville skydda Melanie.”
”Det du gjorde var helt rätt”, sa Hazel. ”Jag hörde också ljudet men jag såg ingenting så förmodligen försökte personen skrämma er.” Ingen av dem sa något på en stund.
”Jag tror jag måste åka”, mumlade Lionel som fortfarande var röd i ansiktet av vrede. ”Det här blev för mycket!”
”Åk du och lugna ner dig”, sa Hazel. ”Så ska jag ta upp det här med mina kollegor.”
Lionel gav henne en kram innan han vände sig till Amy.
”Vi får prata om det här i morgon på skolan”, sa han. Han tryckte hennes hand innan han gick.
Amy stannade kvar och hjälpte Hazel att plocka undan alla saker. Medan hon diskade undan kopparna var hon rörd över att Lionel brydde sig om henne och hon var extra glad över att han inte hade en flickvän.
”Lionel är en bra pojke”, sa Hazel när allt var bortstökat. ”Han har ett temperament som heter duga och trotsar alla faror.” Amy log men blev sedan orolig.
”Jo Hazel”, sa hon försiktigt. ”Min mamma behöver väl inte veta om det här?”
”Oroa dig inte flicka lilla. Det stannar mellan oss”, sa Hazel bestämt. ”Om Amber frågar, ska du säga att anledningen till att jag bjöd dig var för att jag ville fråga dig om du hade sminktips att ge mig.” Hon blinkade.
”Tack så mycket”, sa Amy lättat.
Hazel gav henne en kram och sa:
”Det är bara roligt att hjälpa dig. Nästa gång den är otäcka människan kommer, kan du komma till mig. Lova mig att du tar med din syster men också dina väninnor. Jag kan behöva lite sällskap av trevliga tjejer när de flesta av mina arbetskompisar är tokiga karlar!” Hon skrockade muntert.


På kvällen berättade Amy för sin syster om bjudningen.
”Och jag som alltid har betraktat miss Smith som en tjurig tant!” sa Melanie förvånat. ”Men hon är ju hur cool som helst och dessutom släkt med Lionel!”
”Jag vet!” Amy log. ”Vi får gå dit någon gång för hon behöver också vänner.”
Det påminde henne om att hon måste tala om för sina kompisar vad som hade hänt, så hon skickade ett meddelande till var och en av dem för att bestämma en mötesplats så de kunde prata ostört och hon tänkte ta med sig bollen på samma gång. Den natten sov hon bättre än tidigare.
_______________________________________________________________

Ja, det var en oväntat tvist att Lionel är systerson till surpuppan, som för övrigt är en rar gammal kvinna!
Tur att Hazel är polis; nu vet vi att Amy kan berätta om allt skumt som händer.

Lika bra som vanligt

Jättebra! Ny läsare!

Jättebra (men det var ju väntat )

Superbra!

Jättebra!

Tack för era superfina kommentarer! Det värmer i hjärtat! ♥
Eftersom jag var trött igår (jobbade i lördags.) så får ni ett avsnitt idag.

Men snälla gör mig en tjänst: Våga komma med kritik! Var ärliga och tipsa vad jag ska ändra, så att misstaget inte blir liggande i flera veckor. Jag blir så klart för beröm, men lite konstruktiv kritik skadar inte. Jag vill ju utvecklas och göra så att det ser bra ut.
__________________________________________________________________________


Kapitel 19


Amy skyndade sig till skolan där hon mötte Kate, Helen och Janice bakom gympasalen som de hade kommit överens om. Hon berättade snabbt vad som hade hänt i stallet och om besöket hos Hazel.
”Det är ju kul att hon bor i närheten”, sa Helen uppmuntrande. ”Så kan du gå förbi och hälsa på Lionel när han är där.”
”Precis. Och det bästa är att han är singel!” sa Kate ivrigt.
”Jag vet.” Amy suckade drömmande. ”Hoppas att jag blir hans första och enda flickvän!” Hon log för sig själv.
”Det låter bra”, sa Janice. ”Men vi har fortfarande inte fått fram vem som är vandalen”, tillade hon och såg genast allvarlig ut. ”Något som gör mig förbryllad är att om miss Moyes har så svåra sömnproblem, borde hon ha köpt en ny medicin för längesedan. Jag kan inte förstå varför hon åkte till stallet.” Hon bet sig i läppen.
”Jag håller med”, sa Amy. ”Jag tycker även att mrs Dubois är underlig, för innan jag har hunnit tala om vad som har hänt, nämner hon dem och sedan säger hon att mrs Berry har ringt och berättat det för henne. Det märkliga är att hon verkar veta hur miss Moyes pojkvän är.”
”Jag visste inte ens att hon har en kille.” Kate kliade sig i huvudet. ”Fast hennes privatliv rör ju inte oss”, tillade hon.
”Det stämmer, men det hindrar mig inte från att tycka att det känns skumt”, sa Helen bestämt. ”Vi har känt miss Moyes länge och hon har bra hand med hästarna och oss elever. Hon är mer som en äldre syster till oss än som en lärare och ändå får vi höra att hon har andra hemska sidor! För att inte tala om hästarna och höbalen.”
”Jag måste tala om vad som hände i lördags”, sa Amy. ”Det var riktigt otäckt.” Med viss motvilja beskrev hon den obehagliga händelsen samtidigt som hon drog fram påsen med örhänget.
”Gud! Så himla obehagligt!” utbrast Janice förskräckt. ”Och lilla Melanie! Jag hoppas den där grisen får sig en fet smäll!” ”Lionel var lika upprörd”, försäkrade Amy.
”Det var därför som Hazel bjöd mig, för att gottgöra mig eftersom hon förstod att det inte var mitt fel att den oinbjudna gästen störde friden.”
”Hon verkar störtskön!” Helen log. ”Jag har precis som du och Melanie tyckt att hon ser ut att vara en riktigt arg gammal hagga och så visar det sig att hon jobbar som polis, vilket gör så man blir stressad. Tur att hon har hand om fallet, för hon har då skinn på näsan.”
Amy småskrattade för hon hade sett sin granne med nya ögon. ”Hon tyckte i alla fall att vi gjorde rätt som låste dörrarna. Om hon inte hade berättat om den där besökaren, hade jag aldrig fått veta att jag har en chans på Lionel.” Hon höll upp påsen. ”Vi måste fråga miss Moyes om hon känner igen dessa saker. Sen ska jag nog prata med mrs Dubois igen.”


När det var lunch gick Amy med raska steg till Patricia för att ge henne artikeln.
”Det ser jättebra ut”, sa Patricia när hon bläddrade igenom alla papper. ”Du och Lionel har varit jätteduktiga!” ”Tack!”
Amy kände sig stolt.
”Kommer artikeln att tryckas redan idag?” ”Självklart”, sa Patricia. ”Det blir första sidan. Vi får hoppas att den där typen åker fast.”
Hon gav Amy en klapp på axeln innan hon gick iväg. Amy styrde stegen mot matsalen där hennes vänner väntade på henne.
”Skoltidningen kommer att gå åt som smör i solsken”, sa Kate ivrigt.
"Det bästa är om vandalen blir så skrämd at han eller hon lämnar över sig till polisen”, sa Helen. ”Då får jag tillbaka Arthur!”
”Och förhoppningsvis ruttnar människan i fängelse!” skrattade Janice och höjde sitt juiceglas. ”Det skålar vi för!”
Amy log för hon kände att de hade kommit ett steg närmare.


Så fort de hade ätit klart gick de ut på skolgården för att njuta av solen. Amy såg sig om efter Lionel men till hennes stora besvikelse var han inte där.
”Titta där borta, tjejer!” utropade Helen och pekade mot grinden. ”Där står miss Moyes och hon ser bekymrad ut.” ”Undrar vad som har hänt”, sa Amy och började gå dit.
”Så bra att jag fick tag på er”, sa miss Moyes. ”Jag måste tyvärr meddela att det har hänt några gräsliga saker. Pengar från kassan har blivit stulna och dessutom har en massa redskap försvunnit.” Hon drog efter andan och tillade: ”Om sabotören inte lägger av snart, måste skolan stängas!”
_____________________________________________________

Himmel och pannkaka! Nu är London Ridning illa ute! Hur ska det gå?

Superbra!