Bara i tankarna

Du är så GRYM!!!!!!!!!

Wow, jättebra skrivet♥ Har nyss läst igenom hela och det är verkligen så bra!

Kapitel 10.

Zoey

Den följande veckan var hemsk. Helt avskyvärd. Resten av förstaårseleverna hade redan jobbat i en månad och låg långt före Zoey i alla ämnen, praktiskt. Trots att hon visste precis vad hon skulle göra, precis hur hon skulle uttala formler och skapa trolldrycker, kunde hon inte göra det. Hon kunde alltid ge läraren en detaljerad beskrivning om vad som skulle göras men när hon sen skulle utföra det hela, var det som om något inom henne gick i lås. Det var som om hon inte kunde nå sin magi. Om hon bara hade klarat av det praktiska, skulle hon ligga långt före, men istället hamnade hon efter. Dessutom tog alla elever avstånd från henne. Så fort de såg henne tittade de skrämt bort. Och vissa äldre elever gjorde narr av henne, när de såg henne i korridoren föll de teatraliskt ner på golvet och härmade Zoeys skrik. Folk runt omkring skrattade alltid, hängde med. Ingen försvarade henne, och hur skulle hon själv kunna försvara sig?

Två veckor gick utan att hon lyckades känna sig till ro på Hogwarts. Varenda rast tillbringade hon under ett av de största träden framför sjön, och läste. Hon hade fortsatt med den gamla vanan. Det var svårt att kontrollera rösterna i huvudet när det var så många människor runt omkring henne. Hon hade också upptäckt att medvetna tankar som kom med en stark känsla var svårare att stänga ute. Hon var oftast ofokuserad på Dumbledores lektioner och lärde sig inte så mycket av dem. Han var orolig över att hon inte lyckats få några vänner, men Zoey försäkrade honom alltid om att hon trivdes med ensamhet och att den var självvald. Åtminstone så var det första sant. Hon hade försökt få vänner, för att kunna passa in och lättare bli mänsklig igen, fast hon hade misslyckats. Men hon uppskattade verkligen ensamheten. Det gav henne alltid en paus från verkligheten, en chans att vila upp sig från den ansträngning det krävdes att hålla rösterna ute. Ibland brukade hon öva magi i smyg, när ingen såg. Men det spelade ingen roll om någon såg, hon lyckades ändå aldrig.

Just idag var en sådan träddag. Det blåste en hel del ute vilket gjorde det svårt att läsa. Vinden tog alltid tag i sidorna och bläddrade framåt och bakåt. Löven från trädet blåste ner utan avbrott och täckte Zoey själv och marken omkring henne. Hon hade trott att det blåsiga vädret skulle hålla folk inne, men tvärtom var det fler elever än vanligt som sprang runt ute, lät trollstavarna få löven att virvla runt i luften och skapa vackra mönster och skapelser. Ett gäng Hufflepuffare ägnade sig åt mugglarsysselsättningen kasta smörgås, trots de höga vågorna. Inte en enda sten studsade på ytan men de fortsatte lika glatt ändå. Zoey återvände till boken och höll fast de bläddrande sidorna med händerna. Hon hörde steg bakom sig och såg upp från boken samma sekund som någon tryckte ner sin hatt på hennes huvud tills den täckte ögonen. Zoey flämtade till och släppte boken så att den föll till marken. Bakom henne skrek personerna av skratt, och imiterade hennes galenskap under sorteringscermonin. Zoey kämpade för att bli fri från händerna som höll hatten nedtryckt över hennes ögon. Skrik inte Skrik inte Skrik inte. Tänkte hon febrilt till sig själv.
“Levicorpus!”
Plötsligt försvann hatten och händerna, skratten dog ut och ersattes av ett innerligt skri av skräck och chock. Zoey satte sig skakigt och förbryllat upp. Framför henne stod Sirius Black med staven riktad mot Slytherinaren som hållit i hatten. Han hängde upp och ner i luften med armarna fäktande omkring sig. Hans ansikte blev långsamt rödare och rödare när blodet forsade till huvudet.
“ Släpp ner mig din äckliga råtta!” skrek han skräckslaget.
Sirius log snett, utan att släppa ner honom.
Zoey samlade med darrande händer ihop sina saker och sprang därifrån så fort hon bara kunde.

AWESOME!

Go Sirius! Go Sirius!

Den är jättejättejättejätteJättebra!

Jag älskar att Sirius kommer!

Älskar det!

Bra Sirius!!!!!!!!!!!!!!

Så bra!

Kapitel 11.

Sirius

“Peter, du har läst dem där sidorna i evigheter, vi kan det där nu vi är redo! Okej?” James såg skeptiskt på Peter som satt på golvet med boken i knät. Han var den enda av oss som var verkligt orolig inför förvandlingen till animagus och läste gång på gång om böcker med det innehållet. James beordrade en löpare att flytta sig tre steg åt sidan och log triumferande mot Sirius.
“Schack!”
“ Man kan inte bli för förberedd, tänk bara på vad som hände med Sirius den där gången när…”
“ Peter, sluta nojja. Det där var veckor sen, vi kan detta okej?”
Sirius viftade avfärdande med handen åt Peter och koncentrerade sig på schackspelet. Under sommaren hade James lärt sig nya knep och det blev svårare och svårare att slå honom.
“ Men nästa steg är riskabelt, jag tycker fortfarande att ni borde be Mcgonagall om hjälp. “
Remus sänkte boken och såg allvarligt på dem.
“ Rem, om vi ber kissekatten att utföra, ja vad det nu hette…”
“ En simpel variant av animagusförtrollningen används, med hjälp utav mentorn, för en mycket tillfällig förvandling till elevens inre djur. Detta för att aspiranten ska veta vilket djur denna kommer att bli, så att studierna kan fokuseras runt det. “ Läste Peter innantil i boken.
Sirus gav honom en blick innan han fortsatte.
“ Ja, hon kommer ju fatta direkt om vi ber henne, hon har ju för sjutton gjort det själv!”
“ Någon annan lärare då? Kanske Flitwick vill ställa upp om ni säger att…” Remus tystnade tvärt och började oskyldigt läsa igen när porträttet öppnades och någon kom in. Sirius återgick till spelet och överdrev tänkandet. De alla väntade spänt på att personen skulle försvinna upp till sovsalarna men inga steg över golvet hördes. Sirus höjde blicken och fick syn på den tankeläsande tjejen, Zoey någonting, som stod kvar vid ingången med blicken fäst på honom.
När hon såg hans blick rynkade hon pannan men pressade sen fram ett leende. Lånhsamt kom hon fram till honom och fingrade på böckerna hon hade i handen.
“ Hej “ Sirius log mot henne, glad över att hon ville prata med honom.
“ Hej… Jag ville bara” Hons sneglade på James, Peter och Remus och rynkade pannan.
“ Tack för det du gjorde igår, alla andra skulle bara ha låtit dem… Vara.”
“ Åh, äcsh det var inget. Idioter som dem där borde sättas på plats oftare.”
Zoey log snett.
“ Jag heter Zoey förresten, fast det visste du kanske redan…” Hon kastade plötsligt en förvånad blick på Peter och såg sedan med stora ögon på resten av dem.
“ Ska ni förvandla er till animagusar? “
James rätade snabbt på sig och flackade med blicken mellan Sirius och Zoey.
“ Eh… Nej...Eller. Hur visste du det!?”
“ Oj… Jag menar… Eh...” Zoey insåg sitt misstag och såg osäkert på James och sedan på Sirius.
“ Jag… Jag måste nog gå… Tack igen, Sirius…”
Hon vände sig om och sprang uppför trappan mot tjejernas sovsal.
“ Vänta!” Sirius reste sig och skyndade efter henne.

Superbra! Hoppas hon kommer ner till marodörerna igen!