I tidvändarens värld, Det Digitala Hogwarts

Nej!!! OMG snälla skriv meeeeer nuuuuu!!!! Can't wait!!!!!! ASSÅ DU ÄGER!!!

Nej! Inte till hemligheternas kammare! Den orsakar bara hemskheter!

JÄTTEBRA!!!!! nej, utan supermegafoxyawsome!!!!

Superbra

Vad bra den var

Det äääär SÅÅÅ hiiiiiiimlaaaaa braaaaaaaaaaa!

Skriv meeeeeerrrrrrrr snälla!
Så bra!

Kapitel 12.

Ormen gjorde ett nytt anfall med käftarna vidöppna. Slytherin stod i utkanten av kalabaliken med ett grymt leende på läpparna och väste befallningar åt ormen. Rowena slet flämtande bort Godric från platsen där ormen i nästa sekund skulle ha snärtat till honom med den väldiga svansen om han stått kvar. Tacksamt stapplade han bakåt samtidigt som hans vid det här laget dammiga hatt som fått ett antal revor och hål föll av hans huvud och landade på det fuktiga golvet. Jag sparkade den åt sidan och rörde mig nervöst längs med den söndersprängda stenväggen. Jag skrek till när ormen väsande började slingra mot mig och backade bakåt med ögonen på ormen. Jag flämtade till när jag snavade över Godrics hatt och föll till golvet. Ormen öppnade käftarna och de väldiga tänderna blottades.
- Neej! vrålade Godric och slängde sig framför mig.
- Godric! skrek jag när ormens tänder borrade sig ner i hans bröst. Jag sprang förtvivlat fram till honom. Han blödde kraftigt från stora sår i bröstet. Ormen kastade sig bakåt och jag såg upp på Helga som med blixtrande ögon stod med trollstaven riktad mot ormen och fyrade av ännu en förhäxning.
- Maéla... låt bli... viskade Godric och hejdade mig från att fortsätta försöka stoppa blödningarna med mina bara händer.
- Jag klarar mig, hjälp de andra.
- Aldrig! viskade jag desperat med tårarna rinnandes.
- Maéla, jag älskar dig. Jag såg upp på Godrics bleka ansikte och tårarna tilltog.
Jag nickade stumt och bet mig snyftandes i läppen. Han log svagt mot mig och jag reste mig på darrande ben upp. Bakom mig hörde jag hur Rowena och Helga fortsatte kasta förbannelse efter förbannelse mot ormen. Men det mina ögon plötsligt fått syn på hade övertagit all min uppmärksamhet. I Godrics trasiga hatt glittrade plötsligt Griffindors rubinklädda svärd. Jag skakade chockat och oförstående på huvudet men tänkte inte mer utan lät mina fingrar krampaktigt gripa tag runt rubinerna. Jag vände mig mot Ormens väldiga kropp, halvt förblindad av tårarna pressade jag mig fram genom kloaken, steg för steg. Med darrande armar höjde jag svärdet och slöt ögonen...

Minuten senare var allt över....

Och minuten senare satt jag böjd över Godrics stilla, bleka kropp... Tårarna strömmade ohindrat nerför kinderna på mig och landade på Godrics blodiga kläder.
- Maéla... mummlade Helga.
Jag såg långsamt upp. Hon höll upp svärdet framför ögonen på mig. Häpet såg jag hur bokstav efter bokstav ristades in på den silvriga klingan.

Maéla Griffindor

Jag flämtade till när mitt namn, med Godrics berömda efternamn långsamt ristades in där hans namn om tusen år ärofyllt skulle vara in graverat. chockat la jag handen över munnen och stirrade på efternamnet. Mitt efternamn... Om det var möjligt tilltog mina tårar yttligare och jag vände blicken mot den stilla Godric. Godric...


Jag satte mig flämtande upp i sängen. När jag lyckats återvända till verkligheten begravde jag ansiktet i händerna. Jag var inte längre förvånad över att mina kinder var våta av de salta tårarna när jag vaknade. Jag snyftade till och pressade ansiktet hårdare mot händerna. Det hade gått tre år sedan jag förlorat Godric i Slytherins rekordsnabbskapade underjordiska krypta men trots det återskapades minnet natt efter natt i mina drömmar och varje gång vaknade jag med strömmande tårar och ett hjärta som slets itu av sorg. Jag lät som vanligt smärtan och sorgen skälva genom kroppen i några minuter innan jag torkade tårarna med täcket och steg upp. Just idag var det extra viktigt att jag samlade mig och gick upp. Det var ännu en ny terminsstart och de nya eleverna skulle anlända till kvällen och Rowena och Helga behövde mig för att få allt i ordning tillsammans med de andra lärarna. De behövde mig för att göra allt det som Godric skulle ha gjort...
_______________

Herregud vilket dåligt kapitel... Jag hatar sådana där kärleksförklaringar på dödsbädden trams och alla sådana där scener som jag nyss skrev så... Ja, Varför skrev jag det!!!???

OMR AWESOME!!!!

För att historien behövde en twist?
Nej, jag vet inte. Ibland skriver man om sånt man inte tycker om för att det behövs. Så brukar det iallafall vara för mig.

Fast det var ändå suuupeeerbraaa!!!