Ginny och Lunas äventyr

Verkligen!

Håller med!!!!!

Tack så jättejättejättejättejättejättemycket ni som kommenterat! Nästa kapitel:

Ginny och Xenophilius hade äntligen åkt hem från Diagongränden. Ginny hade spelat sin roll bra, hon hade gått, pratat, uppfört sig och agerat precis som Luna skulle ha gjort. Hon hade för länge sedan lärt sig att reagera när han kallade henne "min skatt" eller "min pärla" eller något liknande. Man skulle kanske tro att Xenophilius var lätt och lura, på grun av sin virrighet, men Ginny hade märkt att han var väldigt fäst vid sin dotter och kände henne mycket bra. Det var nästan som Fred och George, som... hon själv och Luna...
Hon hade fortfarande ingen aning om hur förvandlingen gått till och ville verkligen hitta Luna. Hur dom skulle göra sedan visste hon inte. Hon ville inte få panik i onödan som någon lipsill, men det började ändå bli rätt illa nu... Hon hade varit Luna i nästan en dag. Hon förstod inte hur det hade gått till. Luna och hon hade blivit retade av Smith, Luna hade sprungit hem, Ginny hade blivit arg på sin familj... och önskat att hon varit någon annan! Ginny hade kunnat slå sig själv hårt! Att hon inte kom att tänka på det här förrens nu! Det var så det hade gått till. Otroligt, men sant!
-Jag tänkte att vi skulle ha en hemmadag idag! mumlade Xenophilius och avbröt därmed hennes tankar. Bara vi!
-Jag skall träffa Ginny! sa Ginny. Vi bestämde det igår, pappa, hon är väldigt snäll!
Ginny höll tummarna på att han skulle säga ja. Hon måste berätta för Luna om sin teori!
-Okej, om det gör dig lycklig! sa Xenophilius snopet. Han var alldeles lång i ansiktet och såg väldigt besviken ut.
-Eller så blir vi här och planterar ner din underbara blomma i rabatten! sa Ginny snabbt, självklart med Lunas drömmande klang. Bara vi!
Xenophilius sken upp, medan Ginny bannade sig själv.
-Att jag alltid skall vara så attans snäll! muttrade hon när Xenophilius sprungit iväg efter den konstiga krukväxten.

Luna och Muriel satt vid varsin sida om det bruna lilla slitna köksbordet. Muriel betraktade henne bistert.
-Jag vet vem kvinnan var! sa hon. Pandora Lovegood! Så det måste betyda...
-Ja... sa Luna nervöst.
Muriel suckade otåligt.
-Nå, hur gjorde ni? fräste hon. Ett litet experiment med polyjuicelixiret för att lura stackars gamla Muriel va? Jag kan berätta att när jag var ung försökte den gamle åsnan Billy förvandla sig till sin biffige kusin och han hamnade på Sankt Mungos som hälften människa hälften bisonoxe! Hur det gick till lyckades ingen komma på!
Lyna fnissade, men Muriel var gravallvarlig
-Jag har faktiskt ingen aning om hur vi gjorde! mumlade Luna glatt. Fast... hon spärrade upp ögonen. Det kan ha och göra med en sak som jag önskade i går kväll...

Under tiden höll Ginny och Xenophilius på att plantera konsiga växter i familjen Lovegoods besynnerliga rabatt. Ginny ville inte erkänna det, men hon hade det riktigt... riktigt trevligt!
-Detta är en gråbensört! sa Xenophilius.
-Verkligen! log Ginny ivrigt.
-Och detta är en Ginevrafranseska, min Luna!
Ginny skrattade. Om han bara visste!
-En Ginevra-franseska? log hon. Vad häftigt, finns det mer roliga växter?
-Paraplyharmonika! sa Xenophilius lyckligt och visade upp en blålila enorm skapelse med flera hundra vilda böljande kronblad.
-Wow! sa Ginny och glömde alldeles bort att hon skulle vara den lugna gåtfulla Luna.
-Inte sant? sa Xenophilius.
Ginny längtade inte hem en enda gång den eftermiddagen och märkte inte ens den mystiska figuren som spanade på henne från den taggiga busken.

Superbra kapitel.

Jättebra!!!!!

Jättebra

ÅÅå, den här är så söt! Är så glad att jag äntligen hittat en ny Ginny-Luna-historia. Och är så glad att du inte slutade skriva på den!!

Tack allihopa! Kul att du börjat läsa min ff lunalala
Förlåt för slö uppdatering, det blir mer snart!!

Så himla bra!!!!!

vad bra du skriver