When Playtime Becomes Reality [SV]
Forum > Fanfiction > When Playtime Becomes Reality [SV]
Användare | Inlägg |
---|---|
DyingToShoutOut
Elev |
TACK! Och :WP: kul med en ny läsare, välkommen! Hoppas du hänger kvar
För andra gången den kvällen klev Chase in genom dubbeldörrarna till biblioteket som nu var öde och mörkt. Den här gången gick han raka vägen förbi utlåningsdisken och bordet vid vilket Axl och resten utav hans studiecirkel hade suttit och fortsatte mot den bortre delen utav biblioteket; den del som endast var upplyst av facklor som tändes när någon var i närheten. Chase kunde inte låta bli att känna sig som om hela världen kretsade kring honom för en gångs skull när han gick mellan de meterhöga hyllorna och facklorna tändes på var sida om honom allt eftersom han gick där. Han hade sett hur ett svagt ljussken stigit upp från mellan hyllorna en bit bort och gissade att det var där som Scarlett befann sig. Vilket var föga förvånande då det var där man för det mesta hittade henne om man var av med henne; i gången för Allt Som Ingen Någonsin Använder Sig Av. Hela vägen dit från fängelsehålorna hade han funderat över olika anledningar till att Scarlett ljugit för honom och det ända vettiga han kommit fram till var att hon, A) var den som låg bakom meddelandena till honom och kanske även röran i deras sovsal eller, B) hade gjort något annat som hon inte ville att Chase skulle veta om, som att hon kanske träffade någon i smyg. Den tanken var nästan värre än själva vetskapen av att hon ljugit honom rakt upp i ansiktet. Fast å andra sidan, varför skulle hon ljuga om vem hon träffade? Det var inte som om de var ett par eller ens var på G. Vilket bara lämnade kvar alternativ A. Chase nådde fram till gången precis innan den som det lös ifrån och kom till ett tillfälligt stopp. Facklan bakom honom släcktes och han stod i ljuset från den precis intill honom. Plötsligt ångrade han att han stormat ut dit då han nu var helt tom på ord. Vad skulle han säga till Scarlett? Han ville inte framstå som någon klängig, svartsjuk typ men samtidigt ville han konfrontera henne för att hon ljugit för honom. ”Chase?” Han hade varit så djupt försjunken i sina egna tankar att han inte hört eller sett Scarlett resa sig från sin plats mellan bokhyllorna och gå ut i korridoren där han stod i det svaga skenet från facklan. Nu hoppade han till och såg upp. Scarlett stod cirka två meter ifrån honom i sitt eget ljussken. Där stod de – alldeles ensamma i den enorma salen som för tillfället var helt öde och dessutom bäckmörk förutom där de stod, en fackla som lös upp Chase och en lite längre ner som lös upp Scarlett. Två ljussken i natten. ”Chase? Vad gör du här?” försökte Scarlett igen. Hennes röst var mjuk, inte alls sådär samlad och distanserad som den brukade vara när hon pratade inför resten utav gänget. Chase harklade sig och blinkade några gånger, insåg att han var tvungen att säga något snart eller också skulle hon tro att någon lagt en tystnadsbesvärjelse på honom. ”Jag... Du ljög innan.” Scarlett rynkade på pannan, tog ett steg mot honom. Facklan som tidigare lyst upp henne släcktes och nästa tändes. Han kunde se henne bättre nu. Det svaga ljuset reflekterades i hennes jadefärgade ögon, samt i hennes blonda hår och fick det att lysa som guld. Han kunde till och med se hur trött hon såg ut, vilket var ovanligt för att vara Scarlett Blair. ”Ljög om vad?” ”Om var du var innan. Du sa att du pluggade runskrift med Blake men hon hoppade av det ämnet förra året, visst gjorde hon?” sade Chase. ”Sa jag runskrift? Jag menade örtlära.” Chase suckade, trött på hela situationen. ”Scar, jag vet att du inte var med Blake och pluggade. Kan du inte bara erkänna om det var du som skrev meddelandena eller inte?” Scarlett slog ner blicken och en suck undslapp hennes röda läppar. ”Okej, jag erkänner.” Chases hjärta sjönk en aning, som om han fortfarande någonstans hoppats att hon skulle kunna förklarar det hela på något sätt, men att hon nu istället suddat ut det sista gnutta hopp han haft. Scarlett slog upp blicken och tog ett sista steg mot honom. Hon såg ångersam ut, ångersam och... skamsen. Chase hade aldrig sett henne så. Hon var alltid så samlad, så in control av sina känslor. ”Men det var inte jag som skickade de där meddelandena, Chase. Jag lovar.” Hon lät desperat. Som om det var jätteviktigt för henne att han inte trodde något ont om henne. Chase såg bort. ”Alltså, det är okej om... om det var du som—” ”Det var inte jag”, avbröt hon honom och han kände hur mjuka händer länkades samman med hans. Han såg upp. Hjärtat slog i hundra nittio. Han kände hur hans händer blev svettiga och han lirkade dem från hennes grepp även om han önskat att han kunde hålla hennes händer för all framtid, ville inte att hon skulle tro att han var en äcklig, svettig kille. ”Vart var du då?” sade han, såg in i hennes ögon. Scarlett slog ner blicken igen, gjorde sig liten. Som om hon ... skämdes. ”Jag var och hälsade på min pappa... i Hogsmeade”, mumlade hon. Chase rynkade på pannan, förvirrad. ”Varför kunde du inte berätta det för mig? Jag hade inte tjallat. Jag hade aldrig gjort så mot dig, Scarlett.” Nu såg hon upp på honom, såg honom djupt i ögonen. ”Det var inte därför jag inte berättade det för dig, Chase. Min pappa jobbar där. I Hogsmeade. Som städare på Svinhuvudet.” Denna nya information fick Chase att haja till. De hade varit på Svinhuvudet hundratals gånger förut och Scarlett hade alltid fixat Eldwhiskey till dem. Nu förstod han hur. Det var hennes pappa som hade hjälpt henne. Och ingen av dem hade ens anat något eller ifrågasatt det. Inte ens han. Han kunde inte ens minnas att han sett någon städare där. De hade säkert alla bara gått rakt förbi honom, utan att ens hälsa. Sett ner på honom på grund av hans yrke. Han fick en klump i magen. ”Varför har du aldrig sagt något?” undrade han. Scarlett skakade på huvudet. ”De andra hade aldrig förstått. De tror alla att jag kommer från en rik, fin bakgrund. Hur skulle de se på mig om de visste att jag är dottern till en städare?” Scarlett såg så liten, så skör ut att han ville lägga armarna om henne och säga att det var okej, att han aldrig skulle se på henne annorlunda, men han vågade inte. Istället sade han, ”Förlåt.” Scarlett såg upp på honom, helt klart förvirrad. ”För vad?” ”För att jag inte litade på dig. Jag skulle inte ha pressat dig att berätta för mig.” Scarlett skakade på huvudet igen, ett sorgset leende på läpparna. ”Du pressade mig inte till något, Chase. Jag är glad att du vet. Jag litar på dig. Du är den enda jag litar på.” Hennes ord var knappt en viskning, men han hade hört henne lika tydligt som om hon skrikit ut det. Såg henne djupt i ögonen. Så genuina, så sårbara. Han hade aldrig sett den här sidan av henne och på något sätt fick det honom att tycka om henne ännu mer; att veta att hon inte var helt perfekt. Att hon hade sina hemligheter och sina svårigheter precis som alla andra. Scarlett lyfte sin hand och lät den kupa hans ansikte, strök med tummen över hans korta stubb. Varenda nerv i Chases kropp stod på ända av hennes beröring och hans hjärta slog så hårt i bröstet på honom att han knappt kunde andas. Om han vaknade upp nu och det hela visade sig vara en dröm skulle han aldrig förlåta Gud... Men han vaknade inte och plötsligt började Scarlett luta sig in mot honom. Just som Chase skulle till att möta henne och göra det som han drömt om att göra så många gånger, det vill säga kyssa Scarlett, hörde han hur en bok föll i golvet någonstans bakom dem. De ryckte båda till och Chase vände sig om, såg hur det lös i raden bakom dem. Han fattade Scarletts hand och rundade snabbt bokhyllan just som det släcktes i gången. Sekunden senare hörde han snabba steg till vänster om dem och facklor som tändes och släcktes; det var någon annan än dem där. Någon eller några som uppenbarligen inte ville bli upptäckta. Han såg på Scarlett. ”Hallå?” ropade hon. De fick inget svar. When Playtime Becomes Reality [SV] 16 nov, 2014 21:50 |
:WP:
Elev |
omg så sjukt bra!!
16 nov, 2014 21:56 |
AuroraAlexius
Elev |
Oh my Rowling... *now you die*
(Den här ff:en är awsome, och du skriver så bra att jag kommer få mardrömmar) ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 16 nov, 2014 21:59 |
Barbiegirl
Elev |
Ny läsare.
Sjukt bra handling och bra detaljerad. Längtar tills nästa kapitel. "We've all got both light and dark inside of us. What matters is the part we choose to act on, that's who we really are" 17 nov, 2014 00:34 |
appelquist
Elev |
Hur kommer du ens på alla dina underbara historier? Vill bara ha mer av denna!
17 nov, 2014 00:50 |
Borttagen
|
Mermermermermermermermermermermermermemermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermer NUU!!
Så sjukt bra och spännande! 17 nov, 2014 16:28 |
Minihäst
Elev |
Denna är fan perfekt.
another day, another slay 17 nov, 2014 18:44 |
DyingToShoutOut
Elev |
Ni gör min dag tusen gånger om med era fina kommentarer, tack!!! Och så kul med ännu en ny läsare, välkommen Barbiegirl
--- ”Hallå?” ropade hon. De fick inget svar. Scarlett vände sig tillbaka till Chase och ryckte på axlarna. ”Äh, det var säkert bara något creep som spionerade på oss genom böckerna i hopp om att få se lite action”, sade hon och viftade bort det hela med handen. Chase var inte lika övertygad. Plötsligt tändes det i raden bakom dem och han som stod mittemot hann precis skymta en mörk figur iklädd en lång, svart kappa och huva som sprang förbi. Chase kände hur allt blod rann av honom och en kall kår ilade ner för hans ryggrad. ”Vad?” undrade Scarlett och vred på huvudet för att se det han sett. ”Någon med svart kappa och huva sprang just förbi i korridoren där.” ”Du skämtar!” utbrast Scarlett upprymt och flinade. Chase skakade på huvudet och såg hur facklorna släcktes och tändes, som om personen var på väg bort ifrån dem. Så plötsligt slocknade dem helt. Han såg på Scarlett. ”Om facklan har släckts betyder det att han är borta, visst?” Scarlett ryckte på axlarna, fortfarande med ett roat leende på läpparna. ”Eller också står han bara väldigt still.” Hon såg bort för en sekund, och sedan, som om hon fått en idé, vände hon sig mot Chase och fattade hans hand. ”Kom så tar vi honom på bar gärning”, viskade hon och hennes ögon lös av iver. Chase var så chockad över hennes hand i sin att han bara snubblade efter när hon började gå mot där facklan sist släckts. ”Vem tror du det är?” viskade han när han återfått talförmågan. ”Antagligen någon vi känner. Vem annars skulle ha vetat att vi var här?” De närmade sig gången där facklan släckts och Scarlett vände sig mot honom, höll upp ett finger för att visa att han skulle vara tyst. Sedan formade hon ljudlöst med munnen; ett... två... tre. De rundade hörnet, facklan tändes och Chase som halvt förväntat sig se den riktiga mördaren där, hajade till. Gången var tom. De såg sig omkring. Scarlett såg fundersam ut. Plötsligt lös det upp i andra änden av salen. Chase rynkade på pannan. ”Hur i helvete kom han dit bort så snabbt?” väste han. Facklorna i huvudkorridoren tändes och släktes, en efter en. ”Han är på väg hitåt.” Scarlett såg bort mot korridoren, sedan vände hon sig mot honom, lade händerna på hans bröst och ställde sig så nära att han kunde känna doften av hennes parfym. Chase slutade andas. ”Okej, rör dig inte. Står vi tillräckligt stilla kommer facklan att släckas och vi kan överrumpla honom.” Han nickade stumt och sekunden senare släcktes ljuset. I mörkret kunde han bara skymta konturerna av Scarletts ansikte, men minnet av henne i hans hjärna fyllde i resten. Han såg bort ner i gången istället, kunde se hur ljuset kom närmre dem; en fackla i taget. Allt han kunde höra var hans och Scarletts andehämtning och plötsligt var den mystiska personen så nära att facklan i korridoren precis innan tändes och skänkte ett svagt ljus över deras ansikten. Scarlett såg på honom. Sedan tändes facklan precis bredvid dem och- ”Mr Ayres! Stoppa genast undan den där staven!” Den gamla bibliotekarien stod i gången med en förskräckt min. Både Scarlett och Chase blinkade till och Chase stoppade blixtsnabbt ner staven som han utav ren reflex dragit i sista sekund. Han harklade sig och tog ett steg tillbaka från Scarlett. ”Förlåt så hemskt mycket Mrs Moore. Vi visste inte att det var ni”, ursäktade han sig skamset. Mrs Moore skakade bara på huvudet och fortsatte ner i gången förbi dem medan hon muttrade något ohörbart för sig själv. Chase och Scarlett såg på varandra under tystnad, sedan började det rycka i Chases ena mungipa och sekunden senare bröt de ut i skratt samtidigt som de snubblandes halvsprang ut ur biblioteket för att inte stöta på bibliotekarien ännu en gång. Väl ute i korridoren igen hämtade de andan. När de samlat sig började de gå i riktning mot sällskapsrummet, fortfarande hand i hand. Det kändes förvånansvärt bra. Synd bara att ingen var ute och kunde se honom gå hand i hand med skolans snyggaste tjej, tänkte han men hjärnan letade sig genast tillbaka till allt som hänt de senaste timmarna. ”Jag förstår det inte”, sade han högt efter ett tag. Scarlett såg på honom. ”Vad?” ”Vem det är som försöker skrämma oss.” ”Jag vet att det låter löjligt men det mest uppenbara svaret är oftast det rätta”, sade Scarlett och de kom till ett stopp precis framför ingången till sällskapsrummet. De två facklorna på varsin sida om stenväggen som dolde den hemliga porten lös upp deras ansikten i den annars mörklagda källarkorridoren. Chase såg på henne, tvekade då han inte ville låta mesig, men sade sedan, ”När jag först fick meddelandet fick jag känslan av att det var den riktiga mördaren som skrev till mig.” Scarlett log och skakade lite på huvudet. ”Jag sa det mest uppenbara, inte det löjligaste.” ”Fast varför inte? Någon måste ju ha mördat Melanie. Tänk om vi retade upp den riktiga mördaren när vi skrev den där artikeln och han nu är ute efter hämnd?” ”Eller också är det bara någon som försöker få dig att tro just det. Jag menar, kom igen, Chase. Vi vet alla att du gärna vill vara hjälten, som när du skulle rädda mig när du trodde att jag skadat mig vid sjön eller när du var nära att förhäxa bibliotekarien precis; du ser fara där den inte finns.” Chase skulle just till att svara när stenväggen upplöstes och Nate klev ut ur passagen. ”Amen jävlar, där är du ju. Jag undrade just var du tagit vägen”, sade han och såg på Chase. Sedan lade han märke till Scarlett som stod snett bakom Chase och han flinade brett. ”Avbröt jag något eller?” Scarlett himlade med ögonen och gick förbi honom in i sällskapsrummet utan ett ord. "Vad tog det åt henne?" undrade han och såg på Chase. Chase skakade på huvudet och gick in han med, samtidigt som han kunde höra Nates röst bakom sig, "Sa jag något fel eller?" följt av hans låga skrockande. When Playtime Becomes Reality [SV] 23 nov, 2014 18:12 |
:WP:
Elev |
Shit! Så sjukt bra!!!
23 nov, 2014 19:28 |
Borttagen
|
Supersupersupersuper bra!!
23 nov, 2014 19:57 |
Du får inte svara på den här tråden.