Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Hej hej, här kommer nästa kapitel! Jag hoppas att ni tycker om det ^^


Kapitel 16
~En Husalf Och En Hemlighet~

Jag gömmer mig bakom trädet som jag nyss rivit upp mitt bleka skinn på, säker på att jag inte blivit sedd eller hörd. Långsamt smyger jag mig framåt, mot snyftningarna i hopp om att se vem som är ledsen. Jag drar ner en gren och blir chockad när jag får se vem som sitter med tung kropp på samma plats där jag sitter så lätt och mjukt.
- ”Draco..?” Draco flyger upp från stocken han suttit på och innan jag vet ordet av det har han dragit sin trollstav mot mig,
- ”STUPEFLY!” Ett blått sken skjuter ut från Dracos trollstav, det flyger rakt mot mig och träffar mig. Det känns som om jag ska brytas av på mitten när jag flyger bakåt och min kropp slår i en tjock trädstam, jag landar på den hårda marken och allt blir svart...

Han hör ett blåsande ljud, Harry sträcker sig efter sina runda glasögon som vilar på nattduksbordet. När han tagit på dem och vridit sitt huvud så att han ser rakt fram ryggar han tillbaka, hans blick möts av en konstig varelse.
- ”Hejsan.” En liten husalf stirrar med sina stora gråblå ögon rakt in i hans ljusbruna, dess öron lika stora som hans huvud och hans näsa otroligt lång och spetsig. Harry spärrar upp sina ögon ytterligare och ser fundersamt på varelsen som står i hans säng, bara några decimeter från hans ansikte.
- ”Mr Potter borde inte vara här, Mr Potter borde åka hem.” Husalfen ser envetet men vänligt på Harry som skakar sitt huvud av förvirringen.
- ”Vem, vem är ni?”
- ”Dobby, Mr Potter. Mitt namn är Dobby. Dobby har kommit för att varna Mr Potter.” Dobby sträcker ut sina händer passionerad över det han säger till Harry,
- ”Varna mig, för vad?” Dobby ser sig nervöst omkring, drar in sina händer mot sin tunna lilla kropp, som om han är livrädd att någon ska se eller höra.

- ”Dobby kan inte säga, Dobby vill bara att Harry Potter ska vara säker. Harry Potter måste åka hem. Dobby tänkte att om Harry Potter blev rädd för hans dunkare kanske Harry Potter skulle åka hem...”
- ”Var det du? Satte du den där dunkaren efter mig? Dobby, du kunde dödat mig, du kunde fått mig så skadad att jag var tvungen att åka hem!”
- ”Då hade ni åtminstone varit långt härifrån, Mr Potter måste åka hem!” Harry skakar på sitt huvud och ser på husalfen.
- ”Jag kan inte, Hogwarts är mitt hem. Men varför är det inte säkert för mig att vara här längre? Dobby, vet du något om Hemligheternas Kammare?” Harry känner att han blir ivrig över att den här lilla husalfen kanske kan skänka lite ljus över situationen.

Dobby gnuggar nervöst sina händer medan han ser sig omkring,
- ”Dobby, kan, inte, säga.” Husalfens röst är ansträngd och han ser ut att verkligen behöva kämpa med sitt inre för att inte avslöja det han vet för Harry.
- ”Dobby, om du vet något som kan hjälpa oss att stoppa det här måste du berätta! Elever blir skadade!” Harry ryter åt Dobby som hoppar ner från sängen, Harry går efter honom och följer husalfen runt sängen,
- ”Dobby bryr sig bara om att Harry Potter ska vara säker.” De hör båda fotsteg från korridoren utanför, Dobby hoppar upp i sängen så att han kommer i bättre höjd och visar med sin hand att Harry ska komma närmre så att han kan höra.
- ”Lyssna, lyssna, hemska saker kommer snart att hända på Hogwarts. Harry Potter är inte säker, inte nu när historian upprepar sig själv.” Harry ser förvirrat på Dobby,
- ”Nu när historian upprepar sig själv? Menar du att detta har hänt tidigare?! Dobby, vem gjorde det då, vem gör det nu?!” Harry väser åt Dobby som ser mot dörren och skakar på sitt huvud,
- ”Dobby kan inte säga Mr Potter....”
- ”Dobby..?!” Doby ser på Harry och knäpper med sina fingrar, han försvinner och Harry slänger sig ner i sängen när han hör dörren till sjukhusflygeln öppnas.

Fotsteg närmar sig, från flera personer, Harry lyssnar spänt efter röster.
- ”Lägg honom här.” säger Madam Pomfrey, en duns hörs och sedan talar en annan person,
- ”Madam Pomfrey, jag tror att han har blivit förstenad. (Det är McGonagalls röst) Han har sin kamera, kanske han lyckades ta en bild av sin förövare.” Ett klickande och ett högt poff hörs,
- ”Albus, vad betyder det här?”
- ”Jag är rädd, Minerva, att våra elever inte längre är säkra. Det är som vi fruktat, Hemligheternas Kammare har verkligen öppnats, igen.” Harry sväljer klumpen som lagt sig i hans hals, hans ögon stort uppspärrade och hans hjärta dunkar i en otroligt hög fart.

Bra!!

Mä herregud vad bra! Mer annars så stryper jag dig!

Hej alla fina läsare!
Här kommer nästa kapitel!
Jag hoppas att ni ska tycka om det, desto längre in i historien vi kommer desto mer händer och desto mer ändras



Kapitel 17 
~Tårar Och Tvillingar~

Jag kan höra en oklar röst, men det låter som om den har spår av panik och rädsla. Långsamt öppnar jag mina ögon, min blick suddig och mitt huvud bultar våldsamt. Någon står lutad över mig med blont eller kanske till och med vitt hår. 
- "All... Al... All..i? (Rösten blir klarare och klarare, även min syn) Alli är du okej?!" Det är Draco som står lutad över mig, hans ögon är vattniga och hans blick verkar skrämd. Vad i... Varför är jag här? Vad hände..? Just det, Draco grät och jag skrämde honom när jag sa hans namn och han... Han drog sin stav mot mig och... 

Jag ser upp på Draco och tårar strilar ner för mina kinder, från smärtan i mitt huvud och mina sårade känslor.
- "Alli, Alli är du okej?!" Draco verkar vara riktigt orolig för mig, jag sätter mig upp och ser på honom medan jag lyfter min hand. Jag känner på baksidan av mitt huvud där trädet möt min skalle. Jag rycker till från smärtan och ser på min hand, den är röd av blod. 
- "Va-varför gjorde du så Draco?" Mina ögon är sorgsna, jag kan se osäkerhet i Dracos, men han har åter fått tillbaka sitt snorkiga leende. 
- "Skyll dig själv. Du smög på mig och jag reagerade." Han reser sig upp från sin hukade ställning och ser ner på mig där jag sitter på marken som är fuktig av höstens regn. 

Jag reser mig upp med världen snurrandes runt mig, jag lutar mig mot trädet för att återfå någon form av balans. 
- "Draco... Varför grät du..?" Jag frågar honom med genuint orolig röst och ser på honom.
- "Jag grät inte! Hur vågar du påstå något sådant, din blodsförrädare!" Draco börjar gå sin väg i hiskelig fart,
- "Draco, vänta!" Jag springer efter honom men mitt huvud snurrar så fruktansvärt att jag tappar balansen och faller till marken. Varför vågar han inte erkänna att han gråter? Och varför hjälper han mig inte till sjukflygeln? Vad var det? Jag ser mig omkring, Draco är borta men jag hör två röster, det tar inte lång tid innan jag känner igen dem.

Jag drar ett djupt andetag, 
- "Fred! George!" Jag ropar så högt jag kan, min röst svag och darrig, 
- "Alli?!" Det tar inte många sekunder innan de är framme vid mig. Fred hukar sig hastigt och lägger sin hand på min axel där jag halvt ligger och halvt sitter på den fuktiga marken. 
- "Alli, är du okej? Varför sitter du här ute så här sent?" Fred ser med oroliga ögon på mig och George hukar sig också vid min sida. 
- "Jag var bara ute och gick, men jag snubblade och ramlade. Kan ni hjälpa mig till sjukhusflygeln? Jag slog i huvudet och det blöder rätt mycket." Jag ser på Fred och George, osäker på om jag kan hålla borta sorgen från mina ögon och ännu mer osäker på om de tror på min lögn. Men jag kan inte säga som det verkligen är, jag kan inte göra så mot Draco för jag vet att det inte var hans fel. 
- "Sitt still så kan vi fixa det på en gång." George drar fram sin stav och går runt så att han står bakom mig, Fred sitter på huk och håller i min hand medan han ger mig ett snällt leende. 

- "Episkey!" Jag klämmer Freds hand när smärtan från att min hud snabbt läker ihop kryper genom min kropp och tvingar fram ytterligare några tårar genom mina hårt ihop knipna ögon. 
- "Så, det borde vara bättre nu." Fred hjälper mig upp och till min förvåning har snurrandet slutat och mitt huvud känns mycket bättre även om det fortfarande är ömt.
- "Tack, men vad gör ni två här ute?" frågar jag tvillingarna medan vi börjar vandra tillbaka mot skolan.
- "Vi tänkte testa en ny uppfinning men vi kan göra det imorgon istället." säger tvillingarna med en röst och ler mot varandra. Jag fnittrar lite åt deras uppspelta ansikten, vinden tar tag i mitt hår och det blåser i vackra vågor om mitt ansikte. 

- "Tack för att ni hjälpte mig, men jag ska gå upp till min sovsal nu. Hitta inte på några hyss medan vi andra sover." Jag blinkar skämtsamt åt dem och de blinkar skämtsamt tillbaka innan jag vänder mig om och går upp för trappan till min sovsal. Det är mörkt ute och jag undrar vad Harry gör just nu, jag vet att han lider av mardrömmar och att han ofta har svårt för att somna, precis som jag... 

- "Harry! Ron! Kom fort, jag vet inte vem som har gjort det men ni måste komma!" Neville springer fram till oss där vi sitter i Stora Salen och äter lunch. Jag ser på Neville med en undrande blick, sedan ser vi fyra på varandra innan vi följer efter Neville som springer hela vägen tillbaka till elevhemmet. När vi kommer in i Harry och Ronalds sovsal är allt ett enda kaos. Papper täcker golvet, kuddar och täcken är sönderrivna, böcker och kläder ligger överallt. Harry börjar frenetiskt att leta runt bland allt i rummet. 

- "De måste ha letat efter något." Jag ser på Hermione som nickar och svarar mig,
- "Det måste varit någon från Gryffindor, ingen annan kan lösenordet... Men vad letade de efter, det måste varit något speciellt ju..." Harry reser sig upp från sin hukade ställning,
- "De hittade det också, Tom Dolders dagbok är borta..." 

Spännande! Inget annat än spännande! Och möjligtvis alfomegabra...

Tack så hemskt mycket!



Haha, tack nu har du fått mer ^^



Hihi, tack så hemskt mycket!

Håller med! ALFomega är ett bra "ord" för detta...! Det äger!

Jagg kan bara säga "Brässt på orde" förjj detta är bäst!"

Harry-Potter-Bokslukaren och PPP, ni är ju bara för söta!
Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer!

Elzyii, vad tycker du om de senaste kapitlen?

Jajj, detta stämmer mycketj väl!