Rollspel: A love story (3 pers)

Uppe på sin trave med böcker skummar Professor Flitwicks ögon genom närvarolistan. "Godmorgon, elever", piper han till medan han lägger ner listan på stolpen med böcker vid sidan av honom, medan han gör ett tappert försök att nå sin trollstav. Till slut reser sig Cormac McLaggen och räcker över Flitwicks stav till honom, "tack, McLaggen. Nå, idag ska vi försöka oss på att få saker att stänga sig samt att öppna sig, till exempel dörrar. Någon som vet trollformeln för detta moment?"
Jag slänger en blick mot Hermione, vars hand snabbt som katten flyger upp mot taket, spänd och helt sträckt.
"Miss Granger?"
"Om du vill öppna dörrar, kan du använda Alohomora. Den är till för lås, och funkar på de flesta men inte på de som har kastats besvärjelser över för att kunna stå emot förtrollningen. Om du bara ska öppna en dörr, som inte är låst, ska du använda besvärjelsen Aricotumos. Om du vill stänga en dörr, utan att låsa den, ska du använda Lockitumos." Hermiones svar går så snabbt att jag knappt hinner uppfatta det, och när hon är klar ger hon Professor Flitwick ett strålande leende. Just som jag tittar åt hennes håll kunde jag svurit på att leendet var ämnat åt mig då hon snabbt hade kastat en blick men kollat undan när jag inte besvarat det tillräckligt snabbt.
"Utmärkt, 10 poäng till Gryffindor!"

Jag känner hur Harrys ögon gång på gång söker efter mig efter att jag har fått de där 10 poängen. Jag lägger försiktigt en hårslinga bakom örat - samtidigt som jag försöker fokusera på det Flitwick skriver på tavlan - men det är svårt att koncentrera sig när jag känner Harrys blickar bränna bakom nacken. Inte ett sådan där svidande hetta - utan en hetta som får fjärilarna i magen att väckas upp till liv. Åh, vad gör han med mig egentligen?
"... och jag vill påminna er, kära elever, att det inte finns någon mening med att försöka låsa upp hemliga rum med Alohomora här på slottet. Det kommer inte fungera!" Flitwick fyrar av ett leende, uppenbarligen stolt över att han avslöjade vad en del personer i klassrummet planerade att göra. "Varsågod och ställ er upp!"

Ljudet av stolar som gnisslar fyller mina öron. Vi alla ställer oss bakom våra stolar, med böckerna i prydliga högar på bänkarna.
"Ha en fortsatt trevlig dag och så ses vi imorgon."
Jag lägger märke till hur Harry saktar in när han börjar gå mot utgången och jag kan inte dölja min lycklighet över detta. Jag ler mot honom när han möter min blick, ett leende som gör hela hans ansikte att spricka upp i ett flin. Vi märker inte när Ron ger oss en ilsken blick och fortsätter med raska steg mot Seamus och Dean.

Dagen flyter på som vanligt. Vid lunch känner jag Hermiones fötter snudda vid mina under bordet lite tafatt då och då, samtidigt som vi utbyter små leenden. När hon bryter en bit av sitt bröd och slänger en blick över till Rons håll passar jag på att genomskåda henne. Hennes alldeles för perfekta hy påminner om marmor så vackert blek och slät den är (varför jag har inte tänkt på det förut?), strax nedanför hennes smala axlar avslutas ett smått självfall från hennes chokladbruna, tjocka hår. Hennes ögon utstrålar lycka under de tjocka, mörka ögonfransarna. Plötsligt slår hon tillbaka sin blick och för några sekunder är det bara hon och jag som existerar.
"Om jag inte stör alltför mycket, vad har vi sen, Hermione?" Rons irriterade röst bryter den magiska stämningen.
"Um, just ja..", hon tar plötsligt upp en trave böcker och verkar leta efter något. Till slut hittar hon det, "örtlära.."

"Örtlära.." säger Hermione frånvarande och lägger tillbaka böckerna i en perfekt hög. Jag tar en klunk vatten och ställer ner muggen med en smäll, som får alla att hoppa till.
"Fred, George." säger jag, och deras ansikten vänds direkt mot mig.
"Ja vad är det kära broder?" svarar de med en röst.
"Jo, ehm.." börjar jag och tittar mig vaksamt omkring. "Skulle jag kunna få en av era skolkgodisar?" Fred och George tittar först på varandra, och sedan på mig.
"Visst brorsan, men du måste verka på pass frisk att du kan gå på quidditchträningen i eftermiddag." svarar Fred med ett leende. "Visst, jag åt för mycket mat, skynda på nu!" säger jag och räcker fram handen. "Ge mig en kräkkaramell nu!" säger jag och skakar på henden. George lägger omsorsfullt ner en karamell i min hand.
"Tack!" väser jag och rycker åt mig handen.
"Ska vi börja gå mot örtläran nu?" frågar jag och reser mig upp med blicken fäst vid Harry och Hermione.

Jag kollar med en skeptisk min på Ron när han får en kräkkaramell av tvillingarna, innan han vänder sig emot oss med skarpa ögon och ignorerar min blick.
"Ska vi börja gå mot Örtläran nu?", säger han med en irriterad, låg röst.
Varken jag eller Harry svarar, men båda reser sig automatiskt upp och vi börjar vandra mot lektionen som Professor Sprout håller.

När vi går ut genom de stora portarna slår luften emot mig som ett knytnävsslag; den är kall och de små, fuktiga partiklarna lägger sig emot min bleka hud. Mitt hjärta rusar upp och jag låter mina ögon treva till Ron. Han har pressat ihop sina käkar, ögonen glänser - kanske av sorg, kanske av ilska - och det känns som om mitt hjärta, för ett par sekunder, stannar.

Jag tar ett djupt andetag, sluter ögonen för en hundradelssekund för att sedan öppna dem igen och möta Harrys frågande blick. Jag skakar på huvudet för att visa att det inte är någonting - men det är det. Precis när jag hade tagit mitt första steg över tröskeln, hade känslorna vällt över mig; Ron.

Den kalla vinden sliter i mitt hår, och jag drar kappan närmare kroppen för att inte frysa. Precis innan vi ska gå in i växthuset stoppar jag in den gula halvan av kräkkaramellen i munnen och förbereder mig på en kräkning. Precis när den första eleven tar tag i handtaget till dörren känner jag hur något kommer upp för halsen på mig. Jag skyndar mig en bit bort från alla andra och hukar mig över en buske, för att sedan kräkas två sekunder efter.
"Ush, vad äckligt!" hör jag några bakom mig säga.
"Harry?" anstränger jag mig att säga och kräks en gång till. Harry suckar och går in i växthuset, för att sen komma ut med Professor Sprout.
"Hur är det med dig Weasley?" frågar hon och klappar mig på ryggen.
"Hjg mrr..." får jag fram innan jag åter böjer mig över busken.
"Det är nog bäst att du går till sjukhusflygeln." säger Sprout och vänder blicken mot Harry. "Följer du med Potter?"
"Ja, visst." svarar Harry och räcker över sin väska till Hermione. "Jag kommer snart." säger Harry med ett leende till Hermione och börjar gå med mig upp till slottet.

Jag går tyst brevid Ron medan vi går upp mot sjukhusflygeln. Då och då böjer han sig för att spy, men annars går han vanligt med, något på efterkälken. I korridorerna är det nästan kusligt tyst; bara mina och Rons skor mot golvet som bryter den.
"Vad har vi här då?" Madam Pomphrey öppnar dörren innan jag ens hunnit knacka. "Öh.. Ron här har lite problem.." Börjar jag och när jag tänker efter låter det riktigt dumt, men Ron ser inte ut att protestera eller komma med övriga kommentarer.
Madam Pomphrey muttrar till ("alla dessa kräkfall.." , men tar emot Ron och innan jag vet ordet av är dörren stängd igen.
Något förvånad står jag kvar för ett ögonblick innan jag vänder på klacken och går tillbaka mot örtläran.

"Har jag missat något viktigt?" Är det första jag frågar Hermione när jag tyst smyger in i växthuset. "Hm, nej, det skulle jag inte påstå. Vi har pratat lite om olika giftplantor, men hann inte så långt innan du och Ron gått därför att plötsligt börjar Ernie få makalöst med näsblod. Jag slår vad om att det är Fred och George karameller det med.."

Jag sitter i en av sjukhusflygelns alla nybäddade sängar med en plåthink i knät. När jag kräkts för tjugonde gången suckar Madam Pomfrey högt och vänder sig om och går mot dörren för att ta emot Ernie. Jag smusslar snabbt in den röda halvan av karamellen munnen och sitter med armarna runt hinken.
"Men McMillan, hur gick det här till?" frågar Madam Pomfrey och räcker över en våt trasa till Ernie, för att sedan vända sig mot mig.
"Jaså." säger hon med höjda ögonbryn. "Dina kräkningar har gått över nu?"
"Det verkar så.." svarar jag med huvudet nedböjt i hinken, vilket jag snabbt förstår att jag inte borde ha gjort, för det framkallade min 21:a kräkning för dagen. Jag sitter på sängen och ser på när Madam Pomfrey förgäves försöker stoppa blödningen från Ernies näsa.

Jag känner mig ensam när Ron inte är med oss; även om jag har Harry; det är som någonting saknas (och det gör det ju). Jag lyssnar halvhjärtat på Professor Sprouts ord; de är som ett svagt mumlande för mig; och jag studerar den gröna växten som står på bordet.
"Hermione!" Jag hör en pojkaktig röst nämna mitt namn, men det hörs som ett svagt ljud. "Hermione!
Jag känner en hand på min överarm och jag ser hur Harry skakar försiktigt på mig. Handen förflyttar sig och platsen den precis varit på bränns av beröringen. Åh. Jag kollar fåraktigt på honom och han ger mig ett snett leende, innan han pekar på Professor Sprout. Till min stora förvåning är alla i växthuset tysta och deras blickar är vända mot mig.
"Miss Granger, flicka lilla, hur mår du?" Hennes ögon är oroliga - och främst av allt, vänliga - men hennes mun är pressat till ett smalt streck.
"Er, jag mår bra, eller... va?"
"Du är lite borta idag", mumlar Harry i mitt öra. Att han är så nära mig ger mig gåshud - jag känner hans bröstkorg emot min ryggtavla - och jag skakar på huvudet samtidigt som jag fäster blicken i läraren längst fram.
"Nej, det är okej, Professor Sprout."
"Nej, det tror jag inte min kära vän. Upp till sjukhusflygeln!", säger hon och jag bryr mig inte för att protestera. Jag ska precis börja gå till rummet där Ron befinner sig innan hon pratar igen. "Harry, följer du med ännu en gång? Du kan stanna där med tanke på att lektionen snart är slut."
En del elever suckar högljutt och klagar, uppenbarligen blir de sura över att Harry fick stanna kvar den restrerande tiden av lektionen. Innan vi stänger dörren bakom oss hör vi hur Professor Sprout lugnar eleverna;
"Seså seså! Tysta nu. I vilket fall som helst, de här växterna är otroligt svåra att få tag i..."

Harry skrattar lågmält när vi börjar gå mot slottet.
"Vadå?"
Den där ensamma känslan av att Ron är borta försvinner på direkten och det enda jag fokuserar på är Harry.
"Du skulle sett Draco Malfoys min."
Jag ger honom ett leende samtidigt som jag höjer på ett ögonbryn. "Jaså."
Det känns underligt att ännu en gång vara ensam med pojken som jag kysste för ett par dagar sen. Jag betraktar honom; de gröna ögonen som syns strax efter den svarta, ostyrda luggen, den bleka hyn och solstrålarna som dansar i hans ansikte.
Det slår mig för tusende gången hur vacker han är - han kan verkligen inte vara mänsklig.

Jag kollar runt omkring mig - inte en enda elev syns - och det är konstigt, med tanke på det fina vädret. Träden ser stolta ut med den mängd snö de bär i deras kronor, fåglarna som har bosatt sig där kvittrar och solen hamnar på allting, likt ett paradis av kristall. Jag tar hans hand och stannar upp honom, för att senare ta tag i hans hals och kolla honom rakt in i ögonen. Jag räknar till tre, sluter ögonen, ställer mig på tå och ger honom min andra kyss.

Det ringer ut för sista gången idag, och jag hör sorlet från elevskaror som går förbi. Jag ställer ner hinken bredvid sängen. Jag harklar mig och Madam Pomfrey tittar med pigga ögon mot mig.
"Euhm, jag mår ju bättre nu, så skulle jag kunna få gå upp till mitt uppehållsrum?" frågar jag med en hoppfull röst. Hon suckar, rycker på axlarna och säger: "Ja, gör det då." Hon ger mig ett leende när jag försvinner ut genom dörren, och ut i korridorerna.

När jag kommit upp till porträttet av Den tjocka Damen mumlar jag lösenordet lite svagt och tittar mig omkring i väntan på att porträttet ska väja undan. Efter vad som känns som en evighet får jag äntligen gå in. Jag skyndar mig snabbt fram till min favoritfotölj precis bredvid brasan. Det börjar komma in lite elever efter ett tag, och allra sist kommer Harry och Hermione, alldeles röda om kinderna. Så kallt är det väl ändå inte utomhus? Tänker jag och betraktar dem när de sätter sig i en soffa en bit bort.
"Harry!" ropar jag, och han tittar med ett övrraskat ansikte på mig.
"Jo, det är träning om tio minuter. Så jag tänkte.." säger jag och ställer mig upp.
"Ja, det är väl dags att gå nu." säger han och ställer sig också upp. "Kommer du och tittar på Hermione?" frågar han och räcker ut handen mot henne i en gest att hon ska komma med.
"Okej då." svarar hon och tar hans hand.

Väl uppe på kvasten känner jag hur skönt det verkligen är att spela quidditch. Två sekunder efter att alla kommit upp i luften blåser Angelina i sin visselpipa, och spelet är igång. Jag ser hur George slungar iväg en dunkare upp mot slottet. Men helt plötsligt byter den riktning, och susar i full fart mot mig. Fred försöker träffa den, men misslyckas. Den fortsätter åt mitt håll, jag väjer undan, men den har visst bestämt sig för att träffa mig. Och helt plötsligt känner jag en brinnande smärta i ryggen, och jag faller av kvasten. Efter flera skräckslagna skrik slår jag i marken med en duns. Jag hör och ser hur nästan alla som är vid quidditchplanen springer fram till mig.

Sen blir allt svart.

((Ron kommer att ligga i koma i 2-3 dar, men jag kommer att skriva om saker han uppfattar.))