~ [Private Roleplay] ~

Christian gör som förut, bara följer med. Men när han ser blåljusen bryter han nästan ihop. Han känner sig helt försvagad, samtidigt som han nekar alltihop. Det måste vara någon annan som blev påkörd, någon som misstog denne som Alex. Christian är först ur taxin dock, han måste se om det är sant. Ambulanspersonal undersöker någon, att de skulle undersöka ett ting skulle vara korkat. Polis är på plats också, många människor för en olycka. Folk som står runtomkring viskar lågmält till varandra. Christian får syn på Alex ansikte dock, han står trots allt närmast ambulanspersonalen och blodet som täcker delar av det får honom att vilja spy. Det ser dödligt ut, men han är ingen läkare. Hon får inte vara död.
"Alex?!" Ropar han plötsligt till henne, inget gensvar.

(I'm so terrible. xD)

(haha nej det är du inte)

Sebastian hann inte reagera innan Christian hade försvunnit ut ur taxin. Han betalade chauffören och rusade efter honom.
"Christian?" ropade han men fann honom inte. Han vände på människor och försökte finna honom. sedan hörde han Christian ropa och han gick mot hans röst. han fann honom längst fram och han kramade om Christian
"Det kommer bli okej" viskade han i hans öra. inte för att Sebastian själv trodde på det

(Ska vi fråga Christian det? Lol.)

Christian bröt ihop, de kanske inte täckte över Alex ansikte när de skyfflade in henne i ambulansen men med de skadorna skulle hon troligen inte överleva. Inte med droger, alkohol och möjligtvis nikotin i kroppen samtidigt. Det rann tårar ur ögonen på honom, vilka han försökte gnugga bort. Det krävs någon som Christian för att ge upp så lätt, men något i honom hoppas fortfarande, men det skulle kvävas av alla Christians analyser. Vilka aldrig verkar sluta poppa upp i huvudet på honom. Han vet inte varför han gör det men han känner sig mycket tryggare när Sebastian kramar om honom, håller han på att tappa förståndet på kuppen?

(haha ja fråga på du xD)

"Shyyyy" sa Sebastian och drog Christian tätare runt sig. han ville trösta honom "Det kommer ordna sig" sa han lågt och vände bort hans blick från Alexs kropp. han såg hur hon försvann i ambulansen. Han övervägde i fall de skulle följa efter men han kom fram till att Christian skulle må sämre om han inte fick säga adjö till Alexs om hon nu skulle dö.
"Kom" sa han och tog med honom till polisen.
"Vi skulle vilja följa med till sjukhuset" sa Sebastian.
"Vilka är ni?" frågade polismannen misstänksamt
"Jag är hennes bror och det här är hennes pojkvän" ljög Sebastian, polisen granskade dem misstänksamt "Tiden rinner ifrån oss" sa han och Polisen nickade och de satte sig i bilen och började köra mot sjukhuset

Christian sväljer gråten. Försöker tänka på det positiva. Problemet är att han inte hittar något positivt att tänka på. Han tänker bara på kremering, kistor och kyrkogårdar. Det drar tillbaka minnen från barnhemmet. Han och Alex begravde en fågel där under sina år.
"Alex, kommer du också att dö?" Hörde han sin egen, ganska mycket ljusare stämma.
"Klart inte, Christie, bästa vänner för alltid gäller ju för alltid." Han visste att det var en lögn, även då. Men nu kändes det som ett rejält svek. Det gjorde ont. Så förbannat ont att tänka på henne, på allt de gick igenom och nu är hon borta.

Sebastian tittade på vägen där de körde fram. husen susade förbi och han undrade vad som skulle hända med Christian nu. han verkade vara så förstörd och Sebastian kände honom inte ens väl för att veta hur han skulle muntra upp honom. Polisbilen bromsade in och de klev ur utanför sjukhuset ingång.
"Kom Christian" sa Sebastian mjukt och ledde in honom. in till de vita korridorerna och människor som stressade runt.
"Vi vill besöka Alex" sa Sebastian enkelt "hon har precis varit med om en olycka" sa han
"hon opereras fortfarande. läget är kritiskt" sa sjuksköterskan bakom disken.
"hur allvarligt?" frågade Sebastian och väntade på svar

"Brutna revben, punkterade lungor, en viktig ven har nästintill kapats, svår skallskada och mjälten fick en hård smäll när bilen träffade. Det ser inte bra ut." Svarar sjuksköterskan med låtsas medlidande blick. Det är åtminstone så Christian uppfattar den. Hon kunde inte bry sig mindre om Alex, hon bara sitter i disken och räknar upp de fatala skadorna som ingenting. Det enda hon faktiskt bryr sig om är att hennes fördömda lön ska komma in till henne varenda förbannad månad. Annars blir det fel. Christian har god lust att säga de sakerna åt henne.
"Du är för bra för att bry dig om sånt småtjafs, Christie." Säger Alex's röst i huvudet på honom. Det får honom att lugna ned sig en aning.

Sebastian grimaserade, det lät onekligen inte bra. han kramade Christians axel
"Kom vi sätter oss ner och väntar" sa han mjukt och tog med honom bort till en maläten soffa och satte sig ner. Sebastian hade aldrig gillat sjukhus, det var för vitt och sedan hans syster dött i tbc när han var liten på ett sjukhus, hade han undvikit dem. men av någon anledning så kunde han stå ut för Christians skull, han förstod att pojken behövde honom, eller i alla fall inte skulle vara ensam

Christian följer bara med, han vill att Alex klarar sig. Men hur stor är chansen? Hennes immunförsvar är försvagat av mängden alkohol hon fått i sig under åren - och den siffran har ökat drastiskt på senaste tiden. Hon har tagit droger, rökt. Allt som man egentligen kan göra som är skadligt för kroppen. Chansen är liten. Extremt liten. Han är ändå glad över att inte vara här ensam. Han skulle inte ens klarat sig halvvägs utan Sebastian. Även om det känns overkligt och att han kommer vakna till Alex som skriker "Christie! Vakna!" i hans öra innan hon ruskar om honom. Men det här är verkligt.

Sebastian funderade på om de skulle åka hem och vänta på att någon skulle ringa, men han antog att de inte skulle hinna hit i tid då. han tog upp en tidning och började läsa, han försökte att inte tänka på sin syster och bara vara där för Christian.
"Hur mår du?" frågade han försiktigt