Resan genom tid och rum (Privat rollspel)

"I de caribiska haven, skulle jag gissa", svarade Nik och följde efter Jack upp till styrpanelen eller vad han kunde kalla den.
"Vart ska vi kapten?"frågade Nik av Jack som ryckte på axlarna.
"Jag vill till död mans kista", svarade Jack och stoppade hans kompass i handen på Nik. Genast började pilen fara hit som dit tills den stannade mot norr. "VI HAR EN KURS!"
"Jag tror vi klarat av uppgiften", sade Nik åt Olivia och gav tillbaka kompassen till Jack innan allting blev svart igen.

Olivia vaknar upp i något hon känner igen, en skog. Men det är inte förbjudna skogen utan skogen i hennes område där hon bodde som liten... där helvetet började kan man säga.
"Men vad roligt..." muttrar hon irriterat, om hon har tur kanske hennes lilla jag plötsligt har blont hår och är renblodig.

Nik skrattade torrt och såg sedan på Olivias blick.
"Ljug inte för mig, vart är vi?"frågade han allvarligt och ställde sig upp innan han sträckte fram handen för att hjälpa henne upp.

Olivia tar den inte i ren irritation.
"Inte långt från mitt gamla hus." Svarar Olivia surt och reser sig själv. "Undrar om det är nutid." Tillägger hon innan hon hör ett ljust skrik. "Göm dig!" Utropar hon och knuffar snabbt Niklaus bakom ett antal tätbevuxna buskar. Hon iallafall lyckas gömma sig precis innan en kort fet brunhårig tjej rusar förbi platsen med en blond lång tjej efter sig. Men självklart, hon är självklart i sitt gamla hem och har precis sett sitt forna jag. Hennes egen mardröm.

Nik ser på tjejerna som springer förbi och pekar på den blonda.
"Är det där du?"frågar han och ser på tjejen.

"Uh... ja." Säger Olivia och nickar. "Precis." Hon kanske kan fortsätta ljuga om det, vilken tur hon skulle ha då. Bara ingen av ... barnen sa hennes lilla jags namn eller hennes lilla storasysters namn.

"Varför får jag en konstig känsla av att du inte gillade den här perioden av ditt liv?"frågade Nik och tittade försiktigt på Olivia.

"Åh... vi kan väl säga att jag inte riktigt gillade min barndom över huvud taget." hon betonar de tre sista orden och det är inte ens en lögn hon hatar den fortfarande.

"Varför inte?"frågade Nik, han lät inte påträngande eller nyfiken, endast att hon visste att han kunde lyssna han också.

"Det" Betonar hon med en blängande blick. "behöver inte du bry dig om." Avslutar hon och tittar bort. Hon och hennes himla fasad. Hon bara måste hålla den uppe. Särskilt inte om Niklaus är den som kommer se vem hon egentligen är... varit.