rollspel femte året.

Cassandra stod där och fattade ingenting. Var det ett skämt eller menade hon allvar. Faktum var att Cassandra inte ens visste vad en "liemann" var.
"Eh... Jo, det gjorde du väl....", sa hon osäkert men ändrade sig snabbt när hon såg flickans ansisktsuttryck. "Nej! Jag menar inte! Alltså, nej, du... ehh... såg inte ut som en liemann.... Eller..."
Hon rodnade kraftfullt när hon såg flickans roade blick och tittade ner i golvet.
"Vad heter du?", mumlade hon lite tyst.
(Det är Cassie som mumlar det)

(KK men har hon inte redan presenterat sig? Oh well :3)

"Som sagt heter jag Angel Fox. Om du någonsin pratar med en andraårs elev om mig kommer dem säga att jag är en djävul, inte en ängel. Men mitt namn är ironiskt nog Angel iallafall." Angel står fortfarande lutad mot väggen och tycker det är minst sagt roande att Cassandra rodnar hela tiden. Angel är väldigt nära att säga något om det och självklart av gamla vanor gör hon det.
"Rodnar du? Igen??" Angel betonar ordet igen genom att göra en paus efter det som man gör i dikter.

"Rodnar du? Igen?"
Orden fick Cassandras ansikte att ännu en gång att bli som en tomat och hon lät håret falla så att det inte syntes.
"J-jag... Jag är en expert på att rodna kan man säga", sa hon tyst och dumt nog kände hon tårarna svida i ögonen. Hon försökte tvinga tillbaka de men det gick inte. Försiktigt rann tåren ner för kinden och ner för hakan. Hon snyftade till.

Angel ser tåren fast den är nästintill osynlig.
"Gråter du? Inte behöver du gråta?" Säger Angel sedan när hon hör snyftningen. "Det är inget fel med att rodna, det är faktiskt narutligt. När vi råkar ut för nåt pinsamt och blir generade forsar blodet snabbare ut till hudens blodkärl. Det är hjärnan som skickar ut signaler till blodkärlen och dessa är svåra att påverka själv, så det är helt enkelt naturligt att rodna, inget att skämmas eller gråta för." Angel låter exakt som en faktabok när hon säger det. Hon har alltid kunnat det mesta, ofta saker man inte ens behöver kunna som det där med att rodna.

Cassandra tittar förvånat upp. Det där visste hon också. Men det hon är förvånad över är att Angel faktiskt vill trösta henne.
"T-tack. Jag är... öhh... lite generad bara."
Hon väntar sig att Angel ska säga något spydigt men hon står bara still och väntar.
"Du är inte alls någon djävul! Du är faktiskt en riktig snäll ängel" Cassandra ler.

Angel ler inte , hon var alltså ingen djävul? Angel hjärna jobbar på högvarv. Hela hade hon varit det och nu var hon snäll? Tänk om hennes bror varit här!
"Bara nu, du skulle sett puckona som viskade om mig ett par vagnar bakåt. Dem tycker nog inte samma sak..." Under tiden Angel säger det kan inte låta bli att beundra Cassandras leende, det var genuint och äkta ett sådant som hennes bror ville se på Angels läppar en dag.
"Hur ler du??" Säger Angel plötsligt och hennes grå ögon lyser upp av en slags ivrighet.

"Eh, va?", sa Cassandra och tog chockad ett steg bak.
"Jag ler... Hur jag ler...."
Cassandra tänker efter.
"Jag brukar le när jag blir glad över något. Som dig"
Cassandra ler igen.

"Jag ler inte när jag bllir glad, folk säger att det ser falskt ut när jag ler. Min egen bror tycker jag passar på en begravning eftersom jag aldrig ler glatt eller äkta." Angel blir sorgsen när hon tänker på sin bror, hennes älskade bror...
"Se, nu ler du igen, du ler äkta! När jag ler blir det bara ansträngt och falskt!" Angel kan inte förstå varför hon öppnar upp sig för en total främling, det verkar otänkbart men hon har just gjort det...

"Det är nog för att du aldrig har varit med om något riktigt... lyckligt. Du har antagligen bara levt ett hemskt liv."
Orden flög ur munnen på Cassandra och hon satt handen för munnen.
"Förlåt! Jag menade inte så! Jag..."
Hon tystnade. Vad skulle hon säga.
"Jag ser det på dig", sa Cassandra lågt. "Du är inte en sådan som ser något ljus. Du har alltid famlat i mörker och sedan nöjt dig med det." Hennes ögon tårades. "Men du förtjänar inte det! Du... Du är en god människa! Men som inte vill erkänna det! Snälla... Förstå att du faktiskt är en riktig ängel"
Tiden stod stilla. Ingen sa något.

Angel blir chockad över orden och för en gångs skull har hon inget att säga, hon har ingen bra replik och kan inte riktigt få ut något av situationen. Cassandra har ju rätt...
"Jag brukar förstå det mesta, jag kan analysera en situation på ett par sekunder och min hjärna kan arbeta på högvarv i flera timmar utan att jag får några symptom. Men nu står den still..." Säger Angel med en tom blick. Det bränner i kroppen och det gör ont när hon försöker minnas vad som faktiskt hade hänt förrut, vad hade fått henne såhär? Elak, sorgsen och att hon aldrig ler?
Hon är förvirrad och hon vill helst fly därifrån tillbaka till sitt skyddande mörker och att få vara ifred igen... men samtidigt vill hon inte det alls.