James, jag kommer aldrig att glömma dig

Fanfiction
Den handlar om: Lara Crowne som går på Hogwarts samma år som James Potter. Hon kan inte hjälpa att hon på något vis blir kär i honom.

Skriv!

Ska bli kul att läsa, lägg upp!

Tack så mycket!

Jag kunde inte tro det, jag hade fått ett brev, äntligen! Det var det första brev jag fått i mitt elvaåriga liv. Jag hade bott i ett ruckel till hus och det jag hoppades på var att få veta att Jake och Rosalie inte var mina riktiga föräldrar, att mina riktiga föräldrar äntligen skulle ge sig tillkänna. När jag öppnade brevet fann jag ett tjockt pergament med en text på skriven med något som såg ut som grönt bläck. Till Lara Crowne Little Fanthom Street 10 Det Minsta Rummet på andra våningen. Du är inskriven på Hogwarts skola för Trolldom och Häxkraft. Svara senast den 31 Juli, du kommer att få en handledare som pratar med dina föräldrar och som sedan kommer att förklara allt för Dig. "Lara, kan du komma", ropade Jake. "Ja, kommer pappa", ropade jag. Sedan tog jag brevet och gick upp till pappa. "Kan du förklara för mig varför du inte har lagt mat", röt han rakt upp i mitt ansikte. Jag drog ett djupt andetag och log.

Det var bra skrivet, men dock lite tråkigt med en så kort del!

Förlåt, ska skriva mer.

"Jag kan inte tro det, mumlade pappa, Rosalie, kom hit". Mamma stegade in i rummet och kastade en snabb blick på brevet. "Jag trodde att vi hade gjort klart för dem att vi inte ville att vår dotter ska gå på en skola för.. speciella barn.", sade mamma. "Vi måste ". Längre hann hon inte förrän någon knackade ljudligt på dörren. - Hallå, är någon hemma? Mamma gick fram till dörren och gläntade lite försiktigt på den. - Vem är det? - Det är jag, Rubeus Hagrid, och jag skulle vilja prata lite med en viss Lara, känner ni någon sådan, sade Hagrid och såg fundersam ut. - Ja, kom in, sade mamma med stressad röst.- Vill ni ha te eller kaffe?, sade mamma undrande medan hon torkade av sig på förklädet. - Te tack, mullrade han.

Hinner tyvärr inte mer, jag måste gå.

Bra!

- Jaha, så du är Lara, jag måste säga att jag förväntade mig någon lite större, sade Hagrid när han hade satt sig på stolen som mamma hade dragit fram. - Men du duger fint, lade han till. Nu hade han fått sitt te och satt och smuttade lite försiktigt på det. Sedan sänkte sig en tystnad över rummet. Jag satt bara och väntade på att någon skulle säga något, men till slut insåg jag att det var jag som var tvungen att säga något. - Men, jag har ingen aning om vad jag ska någonstans, jag har faktiskt ingen aning om hur skolan ser ut eller, mer hann jag inte säga förrän mamma avbröt mig. - Lara, var inte ohyfsad, du kan ju inte säga att du inte vet något, vi har ju berättat en del om skolan, intesant, sade mamma medan hon gav mig ett snabbt nyp i armen. - Ja,ja visst mamma, svarade jag henne. Jag hade aldrig direkt gillat mina föräldrar, de hade en viss åsikt om hur ett barn ska uppfostras och de hade alltid använt de hårda metoderna. - Men Lara, jag tror att vi skulle kunna ge oss av nu, sade Hagrid medan han ställde ifrån sig tekoppen och rätade på ryggen, tack så mycket för teet. Hagrid föste ut mig genom dörren och när vi kommit utom hörhåll för mina föräldrar utbrast Hagrid: Det var de mest hemska föräldrar jag någonsin har sett, värre än min egen mamma,ja jag säger då det. - Men nu ska vi inte tänka på det,sade han medan vi gick mot tunnelbanan.

Bra! Älskar namnet Lara ♥

bra älskar oxå det namnet