Ingen är som dig. [SV]

Titel: Ingen är som dig.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction.
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning: Draco Malfoy börjar sitt femte år på Hogwarts, och allt är som vanligt. Det vill säga, tills han möter Andrea Campbell, en elev han aldrig mött förut men som han blir väldigt nyfiken om henne, men han har ingen aning varför.


Kap. 1.
Draco Malfoy vandrade över gräset, och blickade över gräsmattan som var fylld med skolelever som skrattade, pratade, gjorde läxor eller läste.
Läsa, vem läser på fritiden? Låter som något Granger skulle göra, tänkte han medan han strövade omkring mellan eleverna. Hans bleka ansikte vändes fram och tillbaka för att kunna se vad eleverna på skolan gör när dom inte har lektion.
Han hade inget bättre för sig, han orkade bara inte göra klart sina läxor fast dom låg i stora högar.
Självklart hängde Pansy Parkinson efter, som bara hade ögonen för Draco, allting som Draco gör, gör hon, varenda person Draco förolämpar, förolämpar hon.
Nu hade Draco faktiskt tänkt över hans vänner, som egentligen bara var hans vänner för att alla var i elevhemmet Slytherin, eller kanske för dom hade samma åsikt om åtminstone en sak…. Att Hogwarts inte ska släppa in mugglarfödda barn, eller smutskallar som dom kallas med ett mindre finare ord.
Ingenting på skolgården gjorde så Draco fastnade för något, bara korta, små, jobbiga förstaårselever som sitter och petar på gräset med trollstavarna. Var han verkligen så irriterande när han var förstaårselev? Eller var han redan så fantastisk som han redan är nu?
- Draco, varför gick vi hit ner egentligen? Allting är bara så… tråkigt, suckade Pansy medan hon trampade med flit på en andraårselevs väska för att sen skåda när eleven fint började gråta.
- Jag trodde det fanns något intressant, men hela gräsmattan är ju full av äckliga små förstingar, svarade han medan han började pallra sig uppåt mot slottet, kanske det skulle finnas något mer intressantare i biblioteket. Även om böcker inte är Dracos grej, så kanske det finns mer intressantare personer att prata med, eller kanske håna. Det fanns säkert mer femteårselever som pluggar än förstingar där.
- Har du sett Natalie Mayor nya frisyr? Ser ut som om hon har en städmopp på huvudet med rosa äckliga rosetter, sa Pansy bakom Draco, där hon såg sig runt för att se om det fanns någon hon kunde förolämpa, men idag hade hon ont om förolämpningar.
Draco fnös åt henne, att Pansy la en sån energi på att förolämpa personer hon knappt känner. Vem är Natalie Mayor? Säkert en kort fjärdeårselev eller något sådant.
Pansy tog inte åt sig av Draco’s fnysning, hon trodde säkert att han höll med henne om det.
Draco tog långa steg in till den bokfyllda biblioteket, som han hade väntat sig satt massor av femteårselever, sjätteårselever och sjundeårselever med näsorna i böcker och pergament. Draco’s blick flög över hyllor och bord, då och då syntes några personer han kände igen.
Granger är säkert här och läser någon tråkig bok, tänkte Draco medan hans blick fortfarande flög över hela rummet. Och med ett flin såg han henne med sitt burriga hår, böjde sig över sin läxa medan hon skrev mer rader och rader. Pansy såg vad Draco såg, och båda två med ett flin gick dom fram till henne.
- Nej men, vem sitter här och gör läxor utan sin klantiga pojkvän Weasley och vännen ärrskallen Potter? Sa Draco medan Granger avslutade en mening och tittade argt upp.
- Och vad gör du här då, Malfoy? Har du fått för dig att du är smart nog att läsa en bok? Fräste hon, medan hon packade ihop sina saker, tydligen kunde hon inte koncentrera sig när dom två dök upp. Hon flög upp från bordet när Pansy hävdade ur sig att Weasley och Potter kanske hade fått tillräckligt med förstånd att fatta att dom inte kan vara vän med henne, en äcklig mugglarfödd. Hon klampade ilsket ut, det här var inte hennes bästa dag precis, men innan hon gick ut vände hon sig och fräste:
- Och han är inte min pojkvän! Och sedan försvann genom dörren.
Pansy började faktiskt gapskratta för hennes raseri-utbrott, och började härma när hon klampade iväg. Draco började också skratta när Pansy härmade när hon flög upp från bordet. Pansy skulle en gång till härma när Granger klampade iväg mot dörren, men såg sig inte för, och precis vid dörren brakade hon ihop med en annan elev, och båda föll mot golvet.
- Din fula, jobbiga smutskalle! Se dig för nästa gång, klantskalle! Skrek Pansy gång på gång mot flickan hon hade krockat med, som gnuggade sig för pannan och blängde mot henne.
- Det kan du väl själv göra? Jag går i alla fall inte runt och skriker ’’smutskalle’’ mot varenda person jag ser, Parkinson, sa hon medan hon samlade ihop sina böcker och blängde mot henne. Pansy var tyst en lång stund, men sedan sa hon:
- Hur vet du mitt namn?
- Vem vet inte vem Pansy Parkinson är? Jobbiga, elaka Pansy Parkinson med ansiktet som liknar en mopps, sa flickan kyligt, som nu satt med böckerna i sin famn och tittade lika kyligt mot Pansy som hon pratade. Pansy fräste irriterat mot henne medan hon snabbt ställde sig upp. Flickan hon hade krockat med hade svårare att ställa sig upp, böckerna hon hade i famnen hindrade henne. Draco tog några kliv mot flickan, för att sedan hålla fram hans bleka hand mot henne. Hon tittade förundrat på honom en sekund, för att sedan besluta sig att hon kunde lita på honom så långt och tog tag hans hand, och hävdade sig upp. Flickan hade mörka, bruna ögon, ansiktet hade en blek nyans och hennes hår låg lite vågigt men mest rakt på hennes axlar, och håret slutade ungefär vid bröstkorgen. Hon betraktade Draco, hon höll honom fortfarande i handen, och tittade in i dom gråa, ljusa ögonen, och Draco tittade tillbaka in i dom mörka, bruna ögonen.
- Vem… vem är du? Stammade hon fram medan dom betraktade varandra länge.
- Draco Malfoy, svarade han, med blicken vilande på henne.
- Och.. du är…?
- Andrea Campbell, sa hon svagt medan hon sakta släppte hans hand, och en rödaktig nyans började synas på hennes annars lite bleka kinder. Draco hade inte velat släppa taget egentligen, det hade varit skönt på något sätt. Han kände hur hans kinder också började bli röda, men det orkade han inte bry sig om. Men Andrea verkade bry sig om att hon rodnade, hon tittade ner mot sina fötter en stund, mumlade ett svagt ’’trevligt att råkas’’, vände sig om och försvann.
- Konstig typ, fnös Pansy bakom honom. Såg du inte hur blek hon var? Hon var ju nästan vitare än Blodige Baronen…
Medan Pansy babblade på om Andrea, tänkte Draco på vad som nyss hände. Han hade aldrig lagt märke till någon elev vid det namnet, aldrig sett henne tidigare. Eller, det är klart, han kan ha sett henne de få gångerna han har gått till biblioteket, men då har han alltid pratat med Crabbe eller Goyle. Men varför började dom båda rodna av att bara presentera sig? Varför stammade hon så nervöst framför honom? Skulle han få träffa henne igen?