What Is Love? [SV]

Titel: What Is Love?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittils: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Lancelot Weasley återvänder till Hogwarts för sitt femte år på Hogwarts. Medan Voldemort försöker rensa undan Fenixorden växer Lances känslor för tre olika tjejer. Vem av dem är den rätta? När han tror sig veta gör han dock en hemsk upptäckt!

OBS: Denna fanfic följer inte helt Harry Potter serien.

Hellu! Observera att det här bara är ett sorts indroduktionskapitel, so be pantient

Lancelot Weasley hade blandade känslor inför avfärden till Hogwarts. Han var full av förväntan inför sitt femte år på Hogwarts, men det var samtidigt svårt att ge sig av. Han var inte helt förtjust i att lämna sin mamma, Natalja, ensam. Han visste att hon säkert skulle kunna försvara sig själv bättre än vad Lance kunde, men om dödsätarna eller Voldemort själv dök upp på verandan skulle nog Nataljas skicklighet inte räcka till. Lance ryste vid tanken att förlora ännu en förälder. Hans pappa, Bruce, hade dödats av Bellatrix Lestrange några dagar innan Voldemorts fall. Bruce hade varit dum nog att tro att han skulle kunna duellera mot tre dödsätare själv. Visserligen hade han dödat en utav dem, och lamslagit den andra, men utsliten och skadad hade Bellatrix varit för mycket. Men med Voldemort tillbaka var ingen säker. Natalja var visserligen en medlem av Fenixorden, men det oroade honom snarare än lugnade honom. Voldemort visste att alla i Fenixorden var Dumbledore trogna, så att försöka värva några av dem till den mörka sidan var omöjligt, vilket gjorde Fenixordens alla medlemmar till de populäraste måltavlorna bland dödsätarna.

”Hur är det, Lance? Du ser orolig ut.” Natalja, som kände sin son så väl visste när något inte stod rätt till.
”Mamma, jag behöver inte å...”
”Var inte fånig. Vi har redan diskuterat det här. Jag klarar mig själv”, sa Natalja och log mot sin Lance. ”Du är säker på Hogwarts, och ärligt talat, om dödsätarna letar upp mig är det lättare för mig att försvara mig själv än om jag måste oroa mig för dig också. Dessutom skulle uppskatta om Bellatrix Lestrange hade tid över att komma och hälsa på.”

Lance visste att Natalja inte skulle låta sig rubbas.

”Kom så går vi genom spärren innan vi drar till oss för mycket uppmärksamhet”, sa Lance, och han och Natalja gick genom spärren och ut perrong 9 och tre kvart. Perrongen var fullpackad med folk, och Lance kände igen många av dem, även om han inte visste namnen på alla.
”Sådär ja”, sa Lance när de släpat på alla hans skolsaker på tåget.
”Hej då älskling”, sa Natalja och kramade Lance hårt. En vanlig dag hade Lance skämts över det, men när han tänkte att han kanske aldrig mer skulle få träffa sin mamma ville han inte släppa henne.
”Hej då, jag älskar dig.” Lance hade en klump i halsen och var tvungen att blinka i ljusets hastighet för att inte gråta. Natalja lät sig dock såklart inte luras.
”Allt kommer bli bra”, sa hon och såg på Lance med ett snett leende. ”Och jag älskar dig också”, tillade hon och kysste Lance på huvudet. ”Gå på tåget nu, innan det åker utan dig.”

Lance gick på tåget samtidigt som konduktörens visselpipa tjöt. Tåget började rulla och Lance stod kvar i dörröppningen och vinkade till sin mamma tills han inte längre kunde se henne. Lance letade efter en kupé där någon utav hans vänner satt, och hittade en tillslut. Han öppnade dörren och Hermione kastade sig i armarna på honom.

”Läget kusin?” Frågade Ron med ett brett leende.
”Bara bra”, svarade Lance samtidigt som han slog sig ner mellan Ron och Hermione. Det var inte en lögn, han mådde bättre nu när han var med sina kompisar. Han hälsade på Harry och Luna som satt på sätet mittemot.
”I år ska vi ta mig fan vinna elevhemspokalen”, sa Ron. ”Jag kan inte fatta att vi kom trea! Och jag kan inte förstå hur Hufflepuff kunde vinna den.”
”Hellre Hufflepuff än Slytherin”, sa Lance.
”Ja, det var ju jäkligt nära att Slytherin vann”, sa Harry.

De diskuterade allt från hur den nya Försvar mot Svartkonster-läraren skulle vara till vilka förhäxningar de skulle använda på Crabbe när ingen lärare såg. Tiden sprang iväg och rätt som det var uppmanades alla att sätta på sig sina Hogwartsklädnader.
Tåget stannade och av klev alla elever. Lance och Harry vinkade till Hagrid, som stod och väntade på förstaårseleverna. Lance, Harry, Hermione, Ron och Luna satte sig i en utav vagnarna som skulle föra dem upp till slottet. De skrattade alla åt ett skämt Ron drog samtidigt som vagnen började röra sig. Snart kunde de se Hogwarts tona upp sig framför dem. De lös i stora salen som verkade varm och inbjudande från den kalla vagnen de satt i. Lance kunde inte låta bli att le vid synen. Han var hemma.

Eleverna gick genom den stora porten som ledde in till entréhallen och vidare in i stora salen. Alla satte sig vid sina elevhemsbord och väntade på förstaårselevernas ankomst. Lance hälsade på alla välbekanta människor. Roger Davies, jagare och kapten för Raveclaws quidditchlag, skakade hand med Lance.

Efter tio minuters konstant handskakande anlände äntligen förstaårseleverna. De radade upp sig framför lärarbordet och ropades upp i namnordning. Alison Anderson var först ut att bli sorterad. Professor McGonagall placerade sorteringshatten på hennes huvud, och efter några sekunders tänkande ropade den ut: ”Ravenclaw”! Alison satte sig vid Ravenclawbordet, påtagligt nöjd med sin placering. Sorteringen fortsatte, och då och då ropades bekanta efternamn upp. En Abott och en Bones var bland de bekanta. När ceremonin var slut så ställde sig Dumbledore upp.

”God afton, kära elever, och välkomna till ett nytt, spännande år på Hogwarts!” Lance märkte hur Dumbledore log brett mot Harry. ”Som vanligt har det skett lite förändringar i lärarstaben. Ny lärare i Försvar mot svartkonster är professor Kingsley Shacklebolt!” Kingsley reste sig och eleverna applåderade. Lance, Ron, Ginny, Hermione, Harry, Fred och George kände redan Kingsley, som var en medlem av Fenixorden. ”Dessutom har vi beslutat att dela upp Trolldryckskonsten mellan professor Snape och vår nya lärare, professor Aurora Diggory!” Diggory ställde sig upp och vinkade samtidigt som eleverna apploderade. Diggory var en kvinna som inte såg mycket äldre ut än Lances mamma, som var 33. Hon hade svart hår, gröna ögon och en mörkgrön klädnad som matchade ögonen. Lance misstänkte starkt att hon hade tillhört Slytherin en gång i tiden. ”Vilka elever som kommer ha vilken professor meddelar era elevhemsföreståndare imorgon.”
”Äntligen slipper vi Snape!” Sa Ron överlyckligt.
”Vi vet inte att vi hamnar med professor Diggory än”, påminde Hermione honom.
”Och nu till de mindre glada nyheterna”, fortsatte Dumbledore. ”Jag måste påminna er om att vara på eran vakt. Bekanta er inte med personer ni inte kan lita på. Ha alltid trollstaven nära till hands när ni ger er ut från ert uppehållsrum. I dessa tider går ingen säker, inte ens på Hogwarts. Men låt oss nu förtränga det nu i någon timme och njut av måltiden istället.” På de gyllene faten dök all sorts mat upp. Lance tog för sig och njöt av Hogwarts husalfers goda kokkonst. Folk pratade både glatt och ängsligt. Lance hörde Fred och George ivrigt diskutera de bästa sätten att smuggla in saker från Hogsmeade utan att vaktmästaren Filch fick reda på något, medan Dean Thomas och Seamus Finnigan oroligt pratade om Dumbledores uppmaning om att inte ha med sig trollsatven.

Så småningom var både middagen och efterrätten uppätna. Mätta och belåtna väntade eleverna på att få gå upp till sina sovsalar för en god natts sömn. Men Dumbledore verkade ha mer att berätta.

”Jag sparade de bästa nyheterna till sist”, sa han strålande. ”I år kommer vi få besök av en del elever från Durmstrang. Vi kommer även att ha några av oss som åker ända upp till norra Ryssland för att besöka Durmstrang. Syftet med det hela är att lära er lite om varandras kulturer och stifta bekantskaper - bra sådana, med folk vi kan lita på - eftersom både jag och Durmstrangs rektor Igor Karkaroff finner det oerhört nödvändigt i mörka tider. De elever som får åka till Durmstrang är de fyrtio elever som inskaffat flest elevhemspoäng. Durmstang kommer hit om tre veckor och stannar här i två veckor. Vi åker över till dem i slutet av november, så plugga hårt om ni vill följa med. Nu önskar jag er alla en god natts sömn, och hoppas att ni längtar till er första lektion imorgon.”

Lance och de andra eleverna reste sig upp och började gå mot sina uppehållsrum. Han ville åka med till Ryssland, han hade aldrig varit utanför Storbritannien. Hermione verkade - såklart - också sugen på att åka med. Hon behövde förstås inte oroa sig för att inte få åka med, hon var överlägset bäst i deras årskurs. De kom fram till uppehållsrummet, Hermione sa lösenordet, och den Tjocka Damens porträtt som vaktade ingången till uppehållsrummet svängde åt sidan. Lance sa god natt till Ginny och Hermione och gick upp i killarnas sovsal. Väl där låg han, Harry, Ron, Neville Longbottom, Dean och Seamus och pratade en lång stund innan de sakta somnade, en efter en.

Bra! Keep writing!
Pottergeek du är min nya idol när det gäller fanfics...
Tack ♥

Tack själv, väldigt fin kommentar ♥ Den har inte kommit igång riktigt än bara, den blir bättre. Jag kan dock inte lova att den blir bättre än Ofelia och Johanna

Ofelia och Johanna håller helt klart inte samma klass som din, bland annat eftersom jag började skriva när jag inte var så utvecklad i mitt skrivande, men det ska jag försöka ändra på nu!
Vill ha ett nytt kapitel av dig nu, hehe (a)

Jag tycker ändå din är bättre Ett nytt kapitel kommer ikväll eller imorgon

Wiho! Jag ser verkligen fram emot det

Nu kommer det! Det blev väldigt långt, och jag var tvungen att avsluta kapitlet innan jag hunnit skriva det jag ville. Det får komma i nästa istället. Anyway, här kör vi:

Lancelot vaknade tidigt följande morgon. De andra i sovsalen sov fortfarande. Lance kunde inte somna om, så han bestämde sig för att gå ner i uppehållsrummet. De enda som var där Fred, George, Angelina Johnson och Katie Bell. De hoppade alla till när de hörde Lance komma.

”Hej Lance”, sa George med ett darrande skratt.
”Läget?” Frågade Fred, som rodnade. Det var inte likt Fred och George att bli generade. Katie och Angelina sa ingenting, men de ilskna blickarna de gav Lance förklarade allt. Lance, som inte ville förstöra deras intima stund tillsammans, gick ut ur uppehållsrummet. Lance visste inte riktigt vad han skulle göra ensam i det stora slottet, så han bestämde sig för att gå ner till Stora salen. Men vid foten av trappan såg han en flicka böjd över sin väska med sina skolböcker utspridda omkring henne. Lance tog upp en av böckerna och gav den till flickan, som tittade upp. Det var en slytherinflicka, sjätteårselev, som han bara hade sett lite då och då på avstånd i korridorer och i Stora salen. Lance kunde inte förneka att hon var väldigt söt. Flickan tvekade innan hon ryckte boken ur händerna på Lance.
”Tack”, sa hon, stoppade i boken i väskan och skyndade sig sedan uppför trappan. Lance stod kvar ett tag och tittade efter henne. Han hade en konstig känsla. Det var väldigt ovanligt av slytherinelever att tacka en gryffindorelev. Han ville prata med flickan, och han funderade på att springa efter henne, men han blev avbruten i sina tankar av Neville.
”Åh! Hej Lance”, sa Neville.
”Hej Neville.”
”Tur att jag träffade dig”, fortsatte Neville. ”Jag ville inte stanna i uppehållsrummet när Fred, George, Angelina och Katie satt där. Vart är du på väg, förresten?”
”Mm.”
”Hallå!” Sa Neville och vinkade framför ögonen på Lance.
”Va?”
”Vart är du på väg, frågade jag”, sa Neville.
”Stora salen”, svarade Lance frånvarande. Neville skakade på huvudet och gjorde Lance sällskap in i salen. Där satt redan Dumbledore och Hagrid och skrattade.
”Värst vad ni var morgonpigga, pojkar”, sa Dumbledore. ”Åh, god morgon miss Lovegood.”
Lance och Neville vände sig om och såg Luna glatt skutta in i salen. Hon satte sig vid Ravenclawbordet och vinkade till Lance och Neville.

Stora salen fylldes allt eftersom, och Hermione, Harry och Ron kom och satte sig bredvid Lance och Neville. Harry och Ron såg ut att vara på riktigt dåligt humör medan Hermione strålade.
”Vad är det med er?” Frågade Lance.
”Skojar du?” Sa Ron surt.
”Läste du inte på anslagstavlan innan du gick ur uppehållsrummet?” Frågade Hermione. ”Trolldrycksgrupperna är klara! Harry och Ron hamnade med Snape, medan vi fick Diggory!” Fortsatte Hermione överlyckligt.
”I vilken grupp hamnade jag?” Frågade Neville.
”Eh...” började Hermione, men Nevilles låga stön förklarade att han förstod.
”Men hur vet du att Diggory är bättre än Snape?” Frågade Lance.
”Hon kan ju inte vara värre än Snape i alla fall”, sa Hermione, men Lance hade tappat hörseln. Flickan som han hade träffat tidigare gick och satte sig vid Slytherinbordet. Lance följde henne med blicken.
”... och hon kan ju knappast vara så elak att...”
”Hermione”, avbröt Lance, ”vem är det där?” Han nickade mot Slytherinbordet.
”Vem?” Frågade Hermione.
”Flickan bredvid den långa kille med det svarta håret.”
”Jaså, hon. Det är Sabrina någonting, varför undrar du?” Frågade Hermione misstänktsamt.
”Ingen anledning”, svarade Lance lite för fort. Hermione lät ämnet falla.
”Vi borde gå ner till fängelsehålorna om vi vill komma i tid till vår första lektion med Diggory”, sa Hermione. ”Vi borde försöka ge henne ett bra första intryck.”
”Du har rätt, som vanligt”, sa Lance och Hermione log. ”Kom så går vi.”

Att hitta den nya trolldryckssalen tog längre tid än väntat, men tillslut hittade de. Resten av klassen var redan där. Det var inte längre bara Slytherin- och Gryffindorelever, det var även några från Hufflepuff och Ravenclaw.

”Åh, precis i tid”, sa professor Diggory och log mot Lance och Hermione. Lance onda aningar om Diggory försvann och han och Hermione slog sig ner vid den enda lediga bänken. ”Nu när alla är här kan vi börja lektionen. Jag är professor Aurora Diggory, som ni redan vet, och jag skulle föredra att bli kallad professor Aurora istället för professor Diggory. Jag tillhörde Slytherin när jag gick på Hogwarts och jag är en jäkligt bra trolldryckstillverkare.” Eleverna skrattade. Lance tittade omkring sig. Varken Malfoy, Crabbe eller Goyle var där. Pansy Parkinson var det dock. Hon stod bredvid Blaise Zabini. Dean Thomas var den ende ur Lances sovsal som var i Auroras klass. ”Idag ska ni göra – försöka att göra – ett Veritaserum. Vet någon här hur Veritaserumet fungerar?” Frågade Aurora. Det såg ut som Hermione försökte slå sönder taket. ”Yes?” Sa Aurora och tittade på Hermione.
”Det tvingar någon att berätta sanningen. Det fungerar dock inte alltid. Om någon vet att de kommer få Veritaserumet är de mycket mindre sårbara än om en inget ont anande person får det,” sa Hermione så fort att bara några få i rummet han uppfatta vad hon sa.
”Mycket bra”, sa Aurora. ”Fem poäng till Gryffindor! Vad är ditt namn, min kära?”
”Hermione Granger, professorn”, sa Hermione. Självklart visste även Lance hur ett Veritaserum fungerade – hur många gånger hade han inte sett sin mamma tillverka massa trolldrycker – men han var van att låta Hermione svara.
”Det finns elevhemspoäng i potten idag”, förklarade professor Aurora. ”Hur många poäng ni får beror på hur bra ert Veritaserum är. Ni jobbar tillsammans med den andre personen vid er bänk. Ni kan starta nu.”
Lance och Hermione satte igång direkt. Lance var säker på att deras Veritaserum skulle vara det i särklass bästa eftersom han och Hermione spelade i en egen liga när det gällde vissa ämnen. Efter femtio minuter sa Aurora till dem att sluta. Hon gick runt och inspekterade allas kittlar. Till Lances stora överraskning och besvikelse fick Pansy och Zabinis dryck tio poäng. Ingen annan lyckades få mer än tio poäng förren Aurora kom fram till Lance och Hermione.
”Utmärkt!” Sa hon högt. ”Jag kunde inte ha gjort det mycket bättre själv, trettio poäng till Gryffindor!” Alla Gryffindor, Hufflepuff- och Ravenclawelever applåderade, men Slytherinarna gav Lance och Hermione arga blickar.
”Jag hatar den där äckliga smutsskallen.” Pansy viskade, men hela klassen hade hört henne. Först var det dödstyst, sen tog alla Gryffindorelever utom Hermione fram sina trollstavar och riktade sina dem mot Pansy. Slytherineleverna reagerade på samma sätt och riktade sina trollstavar tillbaka mot Gryffindorarna, vilket fick några elever ur både Hufflepuff och Ravenclaw att dra fram sina.
”Alla sänker sina trollstavar nu!” ropade Aurora. ”Där rök dina tio poäng, miss Parkinson, och du får straffkommendering också. Och om någon utav er någonsin säger det där ordet i mitt klassrum igen blir det det sista ni gör på den här skolan! Ni kan gå nu, klassen är slut.”

Riktigt bra! Jag tycker att du kunde tagit med det du ville skriva i det här kapitlet... för.. jag är... nyfiken