Mitt liv som Gemma

En fanfiction som handlar om Gemma, en flicka i Ravenclaw, som under sitt 5:e år på Hogwarts blir vald till prefekt och därmed lär känna Slytherin prefekten Draco Malfoy. Men deras förhållande är inte alldeles problemlöst, med Dracos förbindelser till dödsätarna.

Har en hel del skriven på papper, men det är lite slarvigt och hoppar en hel del, så få se vad det blir av det här Ratingen är G, kan innehålla en del svordomar, men inget värre.

Jag och Millicent gock längs med Diagongränden. Vi hade just köpt de nya böckerna vi behövde inför det kommande skolåret, tillsammans med en del andra saker och nu var det bara att gå tillbaka hem och packa. I övermorgon skulle det vara dags att bege sig tillbaka till Hogwarts.
"Jag fattar inte ännu heller att Pansy blev vald till prefekt!" klagade Millicent högt, precis som hon gjort säkert tusen gånger tidigare. "Jag menar, Pansy Parkinson! Hon är ungefär lika smart som en fiskmås!"
Jag skrattade. "Du är bara avundsjuk för att hon får patrullera runt med Draco Malfoy!"
"TYST GEMMA!!" ropade Millicent. "Det där var för typ två år sen!"
Jag kom väldigt bra ihåg våra första år på Hogwarts, Millicent och Pansy gjorde knappt nåt annat än tävlade om Dracos uppmärksamhet. Nu hade Millicent trots allt gått vidare och lyckats kolla in några älder elever, men ändå fanns det en viss rivalitet mellan henne och Pansy. Det verkade som om de tävlade om något i stil med titeln "Slytherins största bitch".
"Du får vara tacksam att jag inte sorterades till Slytherin, annars hade han varit min för länge sen!" sa jag och skrattade.
Min första dag på Hogwarts hade varit något av en tragedi. Hela min familj har gått i Slytherin, så jag tog det lite som en självklarhet att även jag skulle sorteras dit. Och efter att Millicent, som varit min bästa vän så länge jag kan minnas, sorterades dit, fanns det liksom ingen annan möjlighet för mig. Så när det sedan plötsligt blev min tur, och hatten ropade 'Raveclaw', Föll hela min värld samman. Jag var säker på att mina föräldrar, och säkert hela resten av släkten också, skulle bli jättebesvikna på mig, och värst av allt var det att jag och Millicent hade skiljts åt. Men vår vänskap överlevde, och min familj tog emot nyheten utan destomera negativa känslor, farbror Russell hade helt enkelt konstaterat att en så smart flicka som jag inte hörde hemma någon annanstans än i Ravenclaw. Så saken ordnade sig snabbt.
"Nå, nu har du chansen att charma honom då ni kommer att träffas på alla era prefekt sammanhang!" sa Millicent och skrattade hon också.
Jag hade alltså blivit vald till en av Ravenclaws prefekter, ytterligare en orsak för Millicent att vara avundsjuk på Pansy. Men som sagt, deras lilla strid var inget nytt.

Jätte bra! En bra story desutom, och ja, du kan bli bättre på att få in beskrivande ord i händelsen i miljön men det är inget man störs av
Du är i alla fall väldigt duktig

Tack Elley Jag vet att jag är lite lat när det gäller att beskriva omgivningen, men ska försöka bli bättre

Sista kvällen före skolan började satt hela min familj samlad och åt middag tillsammans. Vi bor i en radhuslägenhet i utkanten av London, där det bildats lite av ett "trollkarlssamhälle". I grannskapet bor det nämligen fler trollkarlar än mugglare.
Vi satt i matsalen, ett stort rum med mörka väggar och ett avlångt bord i mitten. Mamma hade lätt till tårar, som varje gång för jag skulle åka iväg till skolan. Men det här året var det väl lite värre än vanligt eftersom min syster Heather också skulle börja på Hogwarts. Heather i sin tur var alldeles överentusiastisk och kunde knappt sitta still.
"Jag kommer helt säkert att bli sorterad till Slytherin, eller vad tror ni?" frågade hon för tusende gången.
"Det är ingen skillnad vilket elevhem du blir sorterad till", sa pappa. "Gemma är i Ravenclaw, och vi är lika stolta över henne för det!"
"Men jag kommer nog ändå att hamna i Slytherin" sa Heather.
Och jag trodde att Heather hade rätt. Hon var liksom... Typisk vår släkt.
Efter maten var det dags för det eviga packandet, Heather fick hjälp av mamma, så hon hade inga större svårigheter. Min teknik gick däremot mer ut på att tränga in saker i min koffert med våld, så till slut var jag tvungen att sätta mig på kofferten för att locket skulle gå fast och jag kunde låsa den.

Äntligen, äntligen kom den första september och jag stod tillsammans med min familj på perrong 9 3/4. Mamma grät som vanligt floder, och pappa uppmanade mig att bete mig bra och hålla ett öga på Heather, som i sin tur såg alldeles skräckslagen ut.
"Ta det lugnt", sa jag. "Allt kommer att gå fint, jag skriver regelbundet och håller reda på Heather!"
Efter de sista kramarna tog jag Heather i handen och började leda henne mot det stora röda tåget som drogs av ett ånglok. Heather höll ett fast grepp om min hand och såg livrädd omkring sig.
"Jag trodde du ville börja på Hogwarts" retade jag henne och hon räkte ut tungan mot mig. Framme vid tåget träffade vi Millicent som hade fått syn på oss kom springande och hjälpte oss att få ombord våra koffertar.
"Natalie gick längre bak i tåget om du söker efter henne", sa Millicent till Heather. Natalie var min kusin, och jämnårig med Heather, så Heather släpade iväg sin koffert dit Millicent pekat.
"Hon har också blivit så stor..." suckade Millicent. "Man börjar ju känna sig gammal!"
"Du menar," muttarde jag. "Hej skulle du villa söka efter en tom kupé åt oss medan jag går till prefektvagnen. Jag måste patrullera runt en stund, men det kan knappast ta så länge."
"Just det, du din lilla nörd har ju dina prefektuppgifteratt sköta", sa Millicent och jag märkte tydligt att hon inte tyckte om tanken att spendera början av resan ensam. Men hon sa inte emot, så vi skiljdes åt.
"Hälsa Pansy från mig!" ropade hon när jag börjat gå mot prefektvagnen.
"Visst!" ropade jag och skrattade.
Prefektvagnen fanns längst fram i tåget. Jag klämde mig nervöst förbi klungor av elever på väg ditåt. Faktum var att jag inte hade nån aning om vilka förutom jag, Draco och Pansy som blivit valda till prefekter. Jag visste inte ens vem Ravenclaws andra prefekt var! Nå, det skulle jag väl snart få reda på.
Jag kom snabbt fram till dörren till prefektvagnen, öppnade den och steg in. Istället för att vara fylld med kupéer, som de andra vagnarna, hade prefektvagnen två rader med bänkar på var sida av mittgången. Kupén var fylld med människor som stod och pratade med varandra.
Jag fick snabbt syn på de övriga nya prefekterna, Anthony från Ravenclaw, Ernie MacMillan och Hannah Abbott från Hufflepuff, och så Pansy, resten hade vä inte dykt upp ännu. Jag hälsade på alla, lite kyligare kanske på Pansy, och sedan ställde jag mig bredvid Anthony och utböt sommarlovs berättelser. Efter en liten stund dök Gryffindor prefekterna upp, Ron Weasley och Hermione Granger. Jag var lite förvånad över att inte få syn på Harry Potter, han var ju lite som en kändis. Men å andra sidan hade the Daily Prophet hela sommaren målat upp honom som en uppmärksamhetssökande lögnare som inte hade allt helt rätt ställt mentalt. Så han behövde väl knappast mera ansvar än nödvändigt.
Till sist dök också Draco upp med sitt lite arroganta leende, som jag så ofta sett honom ha. Pansy förrändrades direkt. Hon började fnissa mer och hängde helatiden i helarna på Draco. Hur stod han ut med henne?
"Var är Potter?" frågade Draco av Gryffindorarna. "Ligger han typ på Sanct Mungos psykiatriska avdelning eller...?"
"Håll käft!" fräste Ron medan Pansy fnissade hejdlöst.
Draco öppnade just munnen för att säga något mer, men en äldre prefekt dök plötsligt upp och uppmanade oss alla att vara tysta medan hon gav oss vidare instruktioner om hur vad vi skulle göra nu. När hon var klar schasade hon ut oss i korridoren. Ron såg ut som om han varit klar att slå till Draco, men Hermione tog honom i armen och drog honom vidare längre bort i tåget. Pansy fnissade fortfarande vilket alla verkade tycka var lite konstigt, Draco gav också henne en oförstående blick före han vände sig mot mig.
"Du är ju Millicents kompis", sa han och sträckte fram handen. "Draco Malfoy."
"Gemma Rose" sa jag och skakade hand med honom.
"Jag minns första året", fortsatte Draco, "Millicent var helt förkrossad över att ni hamnat i olika elevhem, hon grät typ hela kvällen."
"Jag var också", sa jag coh skrattade vid minnet. "Vi hade varit säkra på att vi båda skulle bli sorterade till Slytherin, hela min familj har gått där, och så plötsligt gick jag och hamnade i Ravenclaw!"
Vi började gå längs med korridoren vidare i tåget, och Pansy stod som fastfrusen och stirrade på oss med uppspärrade ögon. 'HA!' tänkte jag skadeglatt och log. Där fick hon! Millicent skulle skratta ihjäl sig när jag imiterade Pansys patetiska min!

åh, gillar storyn!