Josephine Longbottom [SV]

Jag öppnade sakta ögonen och insöp stundens tystnad. Lät solens första strålar leta sig in genom mitt fönster, kittla mitt ansikte och slutligen nå mina ögon. Jag blinkade som för att stänga ute solen ur ögonen. Snart skulle den bli outhärdlig, och jag skulle behöva gå upp. Jag suckade och lät solen ta överhanden och reste mig sakta upp, vilandes på armbågarna. Jag log svagt åt solkatterna som lekte i mitt rum, höll upp en hand och fick dem att försvinna. Tyst som en mus klev jag upp från min säng, som jobbigt nog stod placerat framför fönstret, och klappade Celia på näbben. Hon slog upp dem bärnstens gula ögonen och iaktog mig vaksamt. Jag skrattade tyst och vände mig om, såg in i helkroppsspeglen på garderobsdörren.
"Idag, Celia..." viskade jag och drog lite i kanterna på mitt sidennattlinne.
"Idag, är första dagen på resten av mitt liv..." Jag log bredare och vände mig om.
"Idag, börjar vi Hogwarts!"

Jag klädde på mig ett par blåa jeans och en gul-orange skjorta. Tyst borstade jag mitt guldblonda hår och satte upp det i en enkel hästsvans när jag abröts av ett knackande på mitt fönster. En gråuggla knackade med näbben på min ruta. Bundet runt ena foten hade den ett brev, jag kände genast igen den vackra, kraftiga handstilen och rusade fram till fönstret. Ugglan satte sig bredvid Celia medan jag knöt upp snöret kring brevet, tog en klunk vatten och flög iväg igen.
"Josephine Longbottom" stod det med kraftiga versaler på framsidan av pergamentet. Jag log svagt och vecklade upp det.
"Kära Jo!
Idag är dagen med stort D! Jag längtar verkligen, jag kan inte fatta att vi båda ska börja Hogwarts, idag! Du behöver inte svara på brevet, jag behövde bara skriva av mig lite.
Vi ses på tåget!
Angelica."
Jag log brett, vek ihop brevet och lade det i min bröstficka. Angelica Macmillan, min bästa vän och dessutom dotter till två av mammas och pappas närmaste vänner; Ernie Macmillan och Susan Bones. Celia klapprade otåligt med näbben och jag kastade en blick på klockan, fem i tio. Jag log tacksamt och rusade ner för trappan.

"Är du redo, Josephine?" frågade Katie Bell som satt vid ett bord och tog en klunk honungsöl. Jag log brett till svar och rusade fram till min mor, Hannah Longbottom (född Abbott), och omfamnade henne snabbt. Hon jobbade som omhändertagare på Läckande Kittlen inne i London, det var därför som vi bodde permanent ovanpå puben.

Min mor log brett men hann inte besvara kramen, hon var tvungen att ta upp beställningar. Jag log och satte mig på en pall medan jag väntade på att hon skulle bli klar. Tyst betraktade jag puben och deras gäster. Någon som såg ut som ett väldigt vårtigt troll satt och själpte i sig stora fat med mjöd. Jag fnittrade till och vände bort blicken. Mor kom tillbaka med det innan tomma blocket, nedklottrat av beställningar. Hon såg aningen nedstämd ut.
"Josephine, jag kan inte följa med dig till King's Cross idag." Jag hajade till och såg besviket ner i marken. Alltid var det så här, aldrig kunde mor göra någonting med mig. Puben tog upp all hennes tid.
"Men din far väntar ju på dig vid skolan!" sa mor i ett försök att lätta upp stämningen. Jag log svagt och ryckte på axlarna. Min far, som hade åkt för två veckor sedan, jobbade som lärare i Örtlära på Hogwarts. Neville Longbottom. Han hade dessutom jobbat som en auror, och eftersom han deltog i striden på Hogwarts så hade han en välförtjänt plats på chokladgrodekorten. Jag hade säkert femtio kort med min far på.
"Nattbussen då då", konstaterade jag besviket och reste mig upp.
"Nästa år, gumman... Nästa år..." Jag log uppskattande mot mor och rusade upp till vår lägenhet, hämtade min koffert och Celia och gick nerför trappan igen. Jag log brett mot mor, gav henne en varm avskedskram, vinkade till alla i puben. Dem vinkade tillbaka, eftersom dem flesta hade kännt mig sedan jag gick i blöjor så hade vi ett ganska starkt band till varandra.

Ute på gatan sträckte jag fram min trollstavsarm, vänster, och nattbussen dök upp med ett ljudligt pang!
"King's Cross", sade jag till konduktören och betalade elva siklar. Han log brett och visade mig till ett säte på nedersta våningen.
"Varsågod, Miss Longbottom"

Efter cirka fem minuter så stannade bussen framför King's Cross station. Jag steg av tillsammans med två andra familjer som skulle till Hogwarts, dock så var det bara äldre elever. Ingen i min ålder. Jag suckade ljudlöst och hivade upp min koffert på en bagagevagn, sedan ställde jag Celias bur ovanpå och suckade igen när den vinglade farligt. Jag sköt bagagevagnen framför mig samtidigt som jag ignorerade dem konstiga blickarna som jag fick av mugglarna som passerade. Jag fick syn på spärren mellan perrong nio och tio, ökade steglängden en aning och stannade alldeles framför den. Jag såg snabbt på min klocka, fem i elva. Jag nickade åt Celia och lutade mig mot spärrväggen.

Jag såg mig omkring på perrong nio och tre kvart med skräckblandad förtjusning. Framför mig tornade det stora, röda ångloket upp sig och jag svalde. Äntligen skulle jag få börja på tidernas bästa magiskola, men ändå kände jag mig... illa, till mods.
"Ryck upp dig, Jo!" sa jag bestämt till mig själv och försökte lyfte upp kofferten på bagagevagnen. Jag kände hur jag var påväg att tappa greppet, när kofferten plötsligt lyftes upp av en okänd person. Jag vände mig om för att tacka, och stod öga mot öga med;
"Angelica!" utropade jag och kastade mig om halsen på min bästa vän. Hon såg otroligt shockad ut men besvarade kramen med värme.Angelica greppade min hand och vi gick på tåget och började leta efter en tom kupé, samtidigt som vi pratade om våra förväntningar på Hogwarts.
"Jag hoppas verkligen att jag hamnar i Hufflepuff!" utbrast Angelica energiskt. Jag log glatt, men kände ändå en liten känsla av att jag inte skulle höra hemma i Hufflepuff.
"Ursäkta? Hörde jag rätt, sa du Hufflepuff?" påpekade en kort, smal tjej med blont, nästan vitt, hår.
"Ja?" svarade Angelica spydigt och satte händerna i sidorna och nickade så att hennes långa, bruna fläta flög. Tjejen gav ifrån sig ett hånskratt och jag rynkade pannan. Vilken störig, liten, skittjej.
"Vart vill du komma då?" fräste jag.
"Slytherin, så klart!" utbrast tjejen förnärmat. Nu var det min tur att ge ifrån mig ett hånskratt.
"Ursäkta? Vem är ni två då?" frågade flickan med avsmak.
"Angelica Macmillan och Josephine Longbottom!" svarade Angelica snabbt och vi log hånfullt när flickan ryggade tillbaka.
"Longbottom som i 'Neville Longbottom'?" Vi nickade bestämt.
"Vem är du då?" log jag hånfullt.
"Victoria Kingston"

Mer!

Tack!

Jag och Angelica lämnade Victoria i mitt gången innan vi satte oss i en tom kupé, sånär som på två personer. En flicka och en pojke som såg väldigt lika ut, tvillingar antog jag.
"Kan vi sitta här?" frågade Angelica och log brett. Tvillingarna nickade och vi satte oss ner. Jag slog mig ner framför pojken som log brett och avslöjade en tandrad med blänkande vita tänder. Jag log tillbaka och såg ut genom fönstret.
"Penny McFergus", presenterade sig flickan och visade upp en minst lika vacker tandrad som sin bror.
"William", log han och sträckte fram sin hand mot Angelica, som tog den och presenterade sig.
"Josephine Longbottom", svarade jag när han räckte mig handen. Jag blev nästan lite chockad när han och Penny inte reagerade på mitt efternamn. Men sedan slogs jag av det faktum att dem kanske var mugglarfödda.
"Vilket elevhem vill ni komma i?" frågade Angelica och log svagt.
"Vi... Eh, vi är mugglarfödda, så vi har inte så bra koll på det...", viskade Penny och bekräftade mina tankar.

Jag, Angelica, Penny och William hade en jätterolig tid tillsammans i tåget. Jag och Angelica hade en lektion om elevhemmen, hur våra föräldrar hade det när den-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade makten. Och tillslut, om trollkarlsgodis! Vi tjöt av skratt när Penny vågade knapra på en grå böna från ett paket med Bertie Botts Bönor i Alla Smaker, och log strålande när William kommenterade hur modiga våra föräldrar hade varit. Jag rodnade svagt och såg ut genom fönstret. En glad känsla strömmade genom min kropp när jag fick syn på Hogwarts sillhuett bakom bergen.
"Hörni! Jag ser Hogwarts!" tjöt jag av förtjusning och avbröt deras kamp om den sista chokladgrodan.

Man kunde nästan ta på spänningen hos förstaårseleverna när dem steg av tåget. Alla viskade och fnissade förtjust. Jag log bredare och bredare för varje sekund och sträckte på mig för att få syn på Hagrid. Tillslut såg jag den enorma halvjätten som stod med en lyckta och viftade med ena armen.
"Förstaårselever hitåt! Förstaårselever hitåt, tack!" Jag och Angelica greppade Will och Penny och rusade emot honom.
"Hagrid!" utropade vi och studsade förtjust framför mannen vars svarta, toviga hår hade vitnat med åren.
"Jo, Angelica! E allt bra me' er?" Jag nickade energiskt och presenterade Penny och Will för Hagrid.
"Mugglarfödda va?" frågade han när han såg deras vilsna blickar. Hagrid log strålande och vinkade till sig resten av förstaårseleverna mot sjön, och båtarna som vi skulle åka i.

Jag, Angelica, Penny och Will placerade oss i en egen båt. Vi kunde se Victoria Kingston som satt tillsammans med tre killar, som allesammans ignorerade henne. Djupt inom mig kunde jag känna en liten känsla av medlidande.
"Jo?" Will viftade med handen framför mina ögon och jag skrattade tyst.
"Ja?" Jag log snett och vände tillbaka blicken. Jag kunde ana hur Angelicas kinder hettade och hon vände bort huvudet.
"Du verkar lite... borta?" William log trevande och jag log bredare. Tyst skakade jag på huvudet.
"Nä, jag bara tänkte lite..." mumlade jag och mitt leende tunnades ut.

Båtarna skrapade i strandkanten och jag masade mig sakta ur båten. Jag log svagt mot Hagrid som höjde en jätte näve och bankade på huvudporten. Den öppnades med ett knarrande läte och ett ansikte som jag så väl kände igen uppenbarade sig.
"Ja e här me' förstaårseleverna, Professor Longbottom", sa Hagrid och strålade av glädje.
"Tack, Hagrid. Jag tar över härifrån", svarade min far.

Efter det här kommer inläggen bli liiite kortare... Jag har nu kopierat från en hemsida där jag har historien, men nu har jag kopierat allting sååå...
Det kommer bli lite kortare