Som de unga älskar revolutionen [SV]

Titel: Som de unga älskar revolutionen(Haha, creds till alla som fattar varifrån titeln kommer.)
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Har "stammen" till 16 stycken(=hela berättelsen)
Färdigskriven: Nej, har två färdiga plus prolog.
Rating: PG, svordomar.
Beskrivning: En fin liten romantisk berättelse, haha. Ur Sirius synvinkel, under hans sjätte år på Hogwarts.

Det känns bra att säga att man har en stam till 16 kapitel, men egentligen är det bara "Stor man i dörren -Jag heter Hagrid, du är en trollkarl! -Nä. -Jo. -OK. -HAN ÅKER INTE. -JOHO. -NU ÄR DUDLEY EN GRIS OCKSÅ. -KOM HARRY, NU STICKER VI." (Haha, gissa vilket kapitel det där var...)Känner mig tvungen att säga det, så att ingen får några falska förhoppningar om att det kommer gå hur snabbt som helst.
Annars är det här typ det första jag gör i forumet, så ah. Kommer att slänga ut prologen senare ikväll(orkar inte hämta mitt skrivblock just nu HAHAHA.)That's about it, tror jag. Och nej, ficen är faktiskt inte lika dum i huvudet som allt jag skrivit hittills. Lovar.

AND HERE IT IS!
Prolog
Doften av saltvatten sticker i våra näsor, och vi andas i takt. Vi är högt över molnen, samtidigt som vågorna från havet tar omvägar runt våra kroppar; vi blir sittandes på en liten ö av sten innan vattnet drar sig undan, bara för att sekunder senare skjutas upp mot oss igen. Solen är nere, men det säger oss ingenting, eftersom i mitten av vintern är solen opålitlig, men vi kunde ändå inte bry oss mindre; dag eller natt är överskattat.
"Jag vill ha te."
Ditt konstaterande passar så illa in i bilden, du borde ha sagt att du älskar mig.
"Oh, darling." suckar jag. "It's on you."
Det fungerade inte heller. Jag borde ha kysst dig istället.
"Jag vet."
"Bra."
Du reser dig upp, klappar mig på huvudet innan du försvinner ut i natten. Jag fnissar. När du kommer tillbaka håller du i två stora koppar, den ena med rosa, målade rosor och den andra men texten ADRIAN.
"Välj", säger du.
Jag tar Adrian-koppen ur din hand och dricker. Det smakar sött av jorgubb och vanilj.
"Vem är Adrian?" undrar du.
"Min mammas bror. Han tyckte väldigt mycket om Earl Grey."
"Jaså."
Du tystnar, och dricker så stora klunkar att jag är rädd att din hals ska täppas igen av brännblåsor, men du verkar oberörd. Jag undrar hur du gör det.
När solen färgar utkanten av havet röd reser du dig upp.
"Jag måste gå, ska hinna med ett tåg."
"Jaså, vart ska du?"
"Hem."
Du harklar dig, tar mina händer. Trots mörkret ser jag ett par klara ögon.
"Tack för timmarna. Jag kommer att sakna dig", säger du.
"Tack för teet", svarar jag, "Det var asgott. "
Jag får en känsla av att du ler, en hastig kram, och sedan är du borta. Jag stryker en hårslinga från ansiktet, och lägger den bakom örat.

Haha, jag vet att ingen orkar att läsa text som är skriven sådär hur länge som helst, lovar att det bara är prologen.

okej... inget fel på det som händer, ganska bra... men vem är du och vem är jag? Och varför har "du" sällan "" när han säger något? :s