Ett Udda Par [SV]

Titel: Ett Udda Par
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 10
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Efter en sommar i det magiska Europa är Rebecca Good äntligen tillbaka på Hogwarts! Det sista året inleds på ett sätt hon inte alls tycker om, och hon inser själv att detta inte kommer bli ett lugnt år på kärleksfronten.

Då får jag läsa den här också xD Najs!

1. Början
Det röda tåget avgick för många timmar sedan, resan hade hunnit pågå ett tag och de flesta eleverna var rastlösa. Mörkret hade börjat falla, slöt sig om loket och dess vagnar. Men mörkret hindrade inte eleverna från att fortsätta, skratta, le och omslutas av vänners värme.
Trots det var det ändå bråk på gång, i en av kupéerna. Knallkortspartiet var på väg mot sitt slut, Hermione Granger hade förlorat sedan länge, och Harry Potter åkte just ut. Ron Weasley lade ilsket ner sina kort när det visade sig att han inte skulle kunna slå Rebecca Good.
Ett triumferande leende spred sig på hennes läppar medans hon plockade upp korten och lade dem i en hög. Det blonda håret, som varit samlat i en hästsvans till att börja med, hade mist lite av sin glans på grund av resedammet.
Lugnet lade sig i kupén när Rebecca och Hermione öppnade sina böcker, medan Ron tryckte i sig godis som han köpt från vagnen som drogs förbi vid ett-tiden. Harry ögnade igenom en quidditchtidning och det enda som hördes var vändandet av blad och Rons prassel med godispapperna.
Rebecca trivdes med sina kompisar i kupén, men hon hade också saknat Hogwarts något fruktansvärt mycket eftersom Albus Dumbledore hade tvingat henne att resa runt i Europa över sommaren. Hon hade följt med Minerva McGonagall, sin mentor, till Beauxbatons Akademin i Frankrike under en månad och fått uppleva den franska skolans kultur. Det hade varit intressant och hon hade blivit väldigt solbränd, eftersom hon hade fått gå utomhus med elever som visade henne runt.
Sista veckan av sommarlovet hade Minerva släppt av henne vid Skandinaviens Magihögskola och den hade hon fått utforska på egen hand med de skandinaviska eleverna. Hon fick också vara med på deras terminstart, och på några lektioner. Rebecca hade fått en solbränna där också, och den förbättrade den hon hade fått på Beauxbatons.
Kupédörren gled upp, men ingen av personerna som satt där inne lade märke till den blonda, unga mannen som steg in. Bakom honom stod två stora män. Han såg sig om och fick syn på de fyra som satt där inne, och skrattade hånfullt.
"Blodsförädare och smutsskallar tillsammans!" Draco Malfoy blickade kyligt ner på de sittande personerna.
Harry hoppade upp och drog fram sin trollstav, Ron var nästan lika snabb men fumlade med trollstaven. Han hade inte haft den lika tillgänglig som Harry.
"Lämna dom i fred!" sa Harry bestämt, och pekade med trollstaven mot Malfoys bröst.
Ron gjorde detsamma. Ingen av de tre lade märke till att Rebecca smällde ihop sin bok och reste sig upp.
"Malfoy, dags att gå." Kylan i hennes röst gick inte att miste på. Hon tryckte boken mot sin mage, som att få stöd.
När han inte rörde sig och bara fortsatte att hånle mot henne, mörknade hennes blick, och hon upprepade vad hon sagt.
"Tror du att jag skulle göra som en smutsskalle säger åt mig?" Han skrattade åt henne.
"Det tror jag nog att du skulle göra", sa hon lika kyligt som när hon först talat och drog upp sitt eget trollspö ur fickan. Hon pekade den mot honom, och både Harry och Ron, som backat undan, drog efter andan. Av vad de visste hade Rebecca aldrig brutit mot några regler, utom att vara med i D.A. "Jag kan en hel del användbara saker, Malfoy, och jag tvekar inte att använda dem."
Han fnös men vände sig om och lämnade kupén. Crabbe ryckte åt sig några chokladgrodor innan han rusade efter Goyle och Malfoy, rädd att bli förhäxad av Rebecca.
"Skulle du verkligen förhäxat honom, Becca?" undrade Hermione förvånat. Rebecca ryckte på axlarna, hon kunde mycket väl tänka sig att förhäxa Malfoy någon dag.
Ron skakade av skratt. "Ni såg hans fejs, va? Han var totalskraj!"
Det var ganska tydligt att han inte snackade om Malfoy, som bevarat sitt kyliga, arroganta ansiktsuttryck samtalet igenom - och det irriterade Rebecca något så fruktansvärt att hon var nära att springa efter honom och förhäxa honom trots allt. Hon skakade på huvudet och öppnade sin bok igen.
Att läsa var så typiskt Rebecca Good, det hade alla fått lära sig, och hon gick ingenstans utan en bok i väskan. Och som nu, på tåget, hade hon minst tio böcker i kofferten, som hon införskaffat sig på sina sommarresor genom det magiska Europa, som var så väl dolt för mugglarögon.

När tåget saktade in på Hogsmeade Stationen på kvällen den första september var det ingen av eleverna som misstänkte att något var fel. De flesta gick mot stället där vagnarna normalt sett var, men där fanns inga vagnar. Istället låg där en stor hög av skolans kvastar.
Rebecca närmade sig kvastarna tillsammans med Hermione, och båda tittade skeptiskt på kvastarna. Ingen av dem tyckte om kvastsport något vidare. Den enda gång Rebecca suttit på en kvast var under kvastflygningen första året, och hon ville helst inte upprepa vad som hänt den gången.
Hagrid hade ännu inte ropat in förstaårseleverna, vilket var lite underligt enligt de flesta av eleverna, utan väntade in flera av de övriga eleverna innan han började prata.
"Jo, de e så här ...", Hagrid harklade sig och började om. "Skolans vagnarnlev förstörda av nåt imorse. Å eftersom man inte hunnit laga dom ...Tredje året å neråt åker med mig i båtarna, resten av får åka på kvastarna."
Det högg till i magen på Rebecca. Hon ville verkligen inte åka på kvastarna. Hon hade knappt lyckats sväva under lektionerna första året och hade aldrig rört en kvast sedan dess.
"De e alldeles för få kvastar för att man ska kunna åka en å en", tillade Hagrid och dämpade genast det upprymda surret av röster.
De yngsta eleverna rusade ändå fram för att få de bästa kvastarna, satte sig till rätta, två och två, eller i vissa fall till och med tre. De for iväg mot skolan i den fart som de nertyngda kvastarna kunde åstadkomma.
Det bildades ett led som slingade sig framåt mot kvasthögen - och för Rebecca, som hon så dramatiskt utryckte det, döden. När hon fick för sig att man kunde gå till skolan, genom skogen, var det ingen som ville göra henne sällskap. Inte ens Hermione, som lyckats para ihop sig med Ron.
"Du kommer ju inte vara ensam", sa Hermione i ett försök att lugna Rebecca. "Det finns säkert många här som kan hantera en kvast. Det löser sig, Becca."
Rebecca var inte så säker. Allt fler personer - därav personer hon var vän med och litade på när det gällde kvasthantering - försvann och ledet blev för kort skrämmande fort. Hon blängde ner på den ensamma, skruttiga kvasten. Hon hörde Hermione ropa något som likande "ses på skolan", men var inte säker.
"Ska du åka eller?" Den släpiga rösten förvånade henne. Hon trodde att hon varit ensam kvar att möte sitt öde.
"Nej, jag tror jag går istället", svarade Rebecca artigt och vände sig mot Malfoy. Avsky vällde upp inom henne när hon såg in i hans ansikte. Det var lika kyligt som på tåget. Han studerade henne noga utan att säga något. Till slut bröt han tystnaden, som hade blivit påträngande.
"Du blir sen. Hoppa upp."
Chocken sköt undan hatet. Rebecca fick kämpa för att hakan inte skulle falla. Sedan när brydde han sig om det? Han hade säkert gillat att Gryffindor skulle få avdrag innan terminen börjat. Trots det såg han väldigt allvarlig ut då han betraktade henne med kyliga, grå ögon.
Tvekande gick hon fram mot hans kvast, fast allt inom henne skrek åt henne att låta bli. Det var dumt, väldigt dumt det hon gjorde, men ändå satte hon sig bakom Malfoy på kvasten och insåg att det var mer än dumt. Det var idiotiskt. Hon borde verkligen strunta i det, men det var som han sa; hon skulle bli sen.
"Du måste hålla i mig." Malfoys röst var inte längre kylig, det var något annat, något Rebecca inte kunde sätta fingret på.
Tveksamt lade hon sina händer vid hans midja, bet sig i läppen för att inte säga något dumt. Han vred på nacken - varför visste Rebecca inte, hon tyckte bara att det såg udda ut - och sparkade ifrån. Plötsligt var de ovanför marken, högt upp. Rebecca tittade ner, fem, sex, sju meter ovanför och Malfoy fortsatte att stiga.
"Sluta!" Skrek Rebecca panikslaget. Hon blundade hårt, ville inte se hur högt upp de var. Hon pressade kinden mot Malfoys rygg. "Sluta", bad hon igen, rösten darrade av rädsla. Tänk om hon trillade ner? Hon skulle bryta nacken direkt, utan tvekan. Hon skulle inte hinna blinka.
"Du är höjdrädd?" frågade Malfoy och skrattade. Denna gången var det defenitivt hånfullt. Hon svarade inte honom, utan lät sitt kroppsspråk tala för sig självt. Han sa inget mer, men han lät kvasten sjunka i höjd samtidigt som det bar iväg mot skolan.

De kom lyckligtvis oskadda fram till skolan. Inte ett ord hade yttrats sedan Malfoys fråga, och ingen hade känt ett behov av att prata. Rebecca var lättad över det faktumet, för hon ville verkligen inte prata. Hon hade antagligen inte kunnat prata heller, därför att hon fokuserat så hårt på att tänka på marken.
Hermione väntade inne i entréhallen och tappade hakan när hon såg att de kom tillsammans. Hon ägnade inte en blick till Malfoy utan fångade Rebeccas bruna ögon. De var inte lika pigga som de brukade vara, och Hermione antog att det var efter flygturen.
Rebecca höll sig för pannan. Hon var yr - och det var defenitivt från flygturen. "Merlin, hela marken gungar." Hon sträckte sig efter Hermiones hand för att få stöd, och vännen var genast där.
"Du behöver bara sitta ner, det försvinner snart." Hermione började leda henne in i stora salen.
Den var lika livfull som varje terminstart , dekorerad i elevhemmens färger och upplyst av flera hundra ljus. Rebecca suckade lyckligt och glömde nästan bort flygturen. Hon var hemma igen. Äntligen. Hon fasade för hur det skulle vara sen, efter våren, då hon skulle lämna skolan för gott.
Alla elever som funnits på tåget befann sig i salen. Man kunde ta på den glada stämmningen i rummet. Det var i alla fall vad Rebecca lyckades inbilla Ron när hon satt sig på Harrys vänstra sida, för han satt sedan och famlade i luften efter spänningen.
Ginny, som satt på Harrys högra sida, fann inte situtaionen lika roande som de andra. Vilket var förklarligt, det var hennes bror som satt och gjorde bort sig.
"Jösses, Ron, skärp dig. Det var bara bildligt."
"Hon har rätt, jag skämtade bara, Ron."
Dumbledore reste sig upp längst fram i salen, och tystnaden lade sig snabbt. Det var tydligt att han hade något att säga, och alla ville veta vad det var. När han talade var det med en respektingivande röst, han såg ut på alla elever med glädje i blicken.
Rebecca fylldes med lugn. Hon behövde ingen zenträdgård, inget vattenfall för att bli lugn. Hon behövde bara se upp i Albus Dumbledores lugna, blå ögon bakom de halvmåne formade glasögonen för att fyllas med ett inre lugn som varade väldigt länge.
"Välkomna till ett nytt år! Jag vet att ni alla är hungriga efter resan, men jag skulle vilja tillkänna ge en sak." Rebecca var inte den enda som blev förväntansfull. "I år tänkte personalen här på skolan belöna er för generationers hårda arbete med en bal."
Rebeccas ögonbryn sköt upp i höjden. En bal? Det var ju trevligt och så, men ändå? Hon var ganska säker på att det var Dumbledores ensamma påhitt, för på ansiktena i personalen var det inte många som var exalterade. Hagrid, givetvis, och även professor Sprout verkade glad. Men de var också de enda.
"Men nu, ska ni få äta. Hugg in!"

Verkar intressant *bevakar*

Hm, fjärde gången jag läser tror jag xD

Det skulle kunna stämma xD

Kommer det mera snart? ^^

Ahah trodde först att vi var samma person Faja xD Om jag bara var i H

Haha ^^ Sånt händer :3

Haha japp Speciellt eftersom "the Phelps" är bäst! ♥