Lupple & Countess [PRS]

Privat rollspel mellan Lupple  och countess

Mall:
Namn
Ålder:
Utseende/bild:
Övrigt:



Namn: Vidar Agnarsson
Ålder: 21 år
Utseende: Vidars hår är mörkblont, rakat på sidorna och flätat. Ögonen har en klarblå färg. Han är lång, men kortare än många andra nordmän. Den vältränade överkroppen pryds av tatueringar.
Övrigt: Yngste sonen till den mäktiga jarlen Agnar Erlandsson och sköldmön Signý Jónsdótter. Han har två äldre bröder, Eirik och Sigurd, och de är alla skickliga krigare som fått rykten om att vara fruktade och kallblodiga vikingar genom sina framgångsrika, och ibland förödande, räder.

Namn: John Smith

Ålder: 20 år

Utseende/bild:
Han har mörkt, välklippt hår. Ögonen är gröna och leendet är alltid vänligt. Han är i god form.



Övrigt: John är uppvuxen med en mycket kyrklig man (kanske präst) som far och en godhjärtat mor. Han är den äldste sonen och tänkt att ta över sin fars plikter. Han har två yngre systrar som han älskar högt. John är inte särskilt intresserad att ta över sin fars ställning. Han har alltid haft en fascination att se världen...

Det var upprymdhet som fyllde honom när den första smällen kom – ett välriktat slag som träffade Vidar i hakan och som fick hans huvud att slungas bakåt. Det andra slaget var riktat mot magen, och fick honom att falla på knä i långskeppet. En hård spark träffade Vidar därefter i sidan, vilket faktiskt fick honom att kvida till.
”Det här är vansinne…”, grymtade Eirik för varje spark och slag som han gav sin yngre bror som nu låg blodig framför honom. Vidar kände hur munnen splittrades, en bedövande smärta for genom honom och han drog instinktivt händerna över huvudet medan han tog emot spark efter spark på resten av kroppen. Men plötsligt upphörde allt, och när Vidar väl öppnade ögonen igen satt mannen som just slagit honom sönder och samman vid hans sida.
”Nu räcker det…”, sa Eirik samtidigt som han andades häftigt. ”Hur vet vi ens att din plan kommer fungera? Vi kan lika väl ha dömt dig till döden”.
Trots smärtan drog sig Vidar upp till sittande och hela kroppen protesterade när han började resa sig upp på fötter igen.
”Då ses vi i Valhall...”, svarade han med ett blodigt leende, och bröderna slog armarna om varandra. Dröjde kvar så ett tag, tills den äldsta brodern knuffade honom överbord med all sin kraft. Ner i det iskalla vattnet. De kraftiga strömmarna slet tag i Vidar som hjälplöst rycktes med. Bruset ökade och förvandlades till ett öronbedövande dån. Strömvirvlarna kastade runt honom och han slogs gång på gång mot stenarna i den vilda forsen. Ett hårt slag mot huvudet fick honom att tuppa av, och när han återfick sitt medvetande befann han sig inte längre i strömmen – utan på en stenig strand. Alla kroppsdelar var tunga och stela, och han var rakt igenom nedkyld av det kalla vattnet. Med den sista styrkan han hade kvar lyfte Vidar långsamt på huvudet. Ett svagt, men nöjt, leende spred sig över hans läppar när han såg de höga murarna framför sig, och det var det sista han såg innan allt blev svart igen.

John skulle beskriva sitt liv som vanligt, oerhört vanligt och därmed oerhört tråkigt. Vanligt var kanske lite och ta i, han var mer välbärgad än de flesta. Hans far hade jobbat hårt för att ge hans mor det perfekta livet. Huset var gudomligt, barnen var respektabla och hade en ljus framtid framför sig. John var äldst och förväntningarna på honom var skyhöga. Han skulle precis som sin far välja en fru och göra henne lika lycklig. Han visste att hans systrar skulle ha sina krav, snart nog. Men hans klocka tickade snabbare för stunden och John var säker på att sina föräldrars liv inte passade honom. På mer än ett plan. Det var däremot inget man pratade om eftersom det var ohyfsat och otacksamt att välja en annan väg än sina föräldrars väg. Snarare den vägen de så noggrant lagt ut för sina barn. John hade på något plan accepterat att han behövde följa vägen. Det som gjorde det möjligt att acceptera vägen var att fortfarande hålla dörren öppen till drömmen- världen. Han spenderade många timmar med att vandra runt i hamnen eller utanför murarna utefter havet. Han samlade på värdsliga saker som flöt i land. Denna eftermiddag hade han inte hittat något av intresse ännu och han behövde ta sig innanför murarna snart. Men han hann gå lite till. Bara lite till. Bakom en större sten skymtade han något mörkt och stort. Han tog längre och snabbare steg och när han kom nära nog såg han något han aldrig tidigare sett på denna strand.


Det var en man, en riktig man. John stod och studerade honom gick försiktigt fram. “Hej, ursäkta sir?” Frågade han osäkert. Inget svar. Var han kanske död? Det vore hemskt. Han var oerhört blodig. Försiktigt tog John upp en pinne och petade med den på mannen. När ingen reaktion skedde så smög han sig närmare och försökte lyssna efter mannens andning. Den fanns där, men den var ansträngd. Han behövde vård. Allt med den här mannen var intressant, från håret till hur han hade hamnat här. Kanske kom han från ett land långt borta? John sken upp av möjligheten och i det skedet beslutade han att han behövde hjälpa denna man. Hur skulle han få in honom innanför portarna och hem till sig?

Bullret från en kärra hördes i fjärran, ett ljud som steg och till slut avslöjade en vagn som drogs framåt av en brun gammal märr. Det satt två män längst fram vid tyglarna. En äldre och en yngre. Bak på vagnen satt en kvinna och en liten flicka som inte kunde vara äldre än fem år. Alla såg undrande på den unge herren som satt hukad över någonting på stranden.
”Är något på tok, Mr. Smith?”, ropade den äldre av männen. Här kände de flesta till familjen Smith - en välbärgad och mycket respektabel familj som var omtyckt bland stadens invånare. Nyfiket steg mannen ner från sin plats på vagnen och gick mot stranden, men stannade tvärt när han såg kroppen som spolats i land. ”Gud hjälpe mig...”.
Kvinnan var inte långt efter honom, men till skillnad från sin make var hon snabb med sätta sig på huk bredvid John. ”Han behöver vård, och det är snabbt”, sa hon, men alla visste att de inte bara kunde bära in honom genom portarna. Staden var inte som andra hamnstäder i landet, där olika människor svärmade runt varandra. Främlingar var inte välkomna här och tolererades enbart när de kom som ambassadörer och handelsmän. Men till och med då var handelsmän inte tillåtna att vistas på land efter solnedgång. Staden, med sina höga murar, var också känd för att vara ogenomtränglig. Ingen hade någonsin lyckats bryta sig in, och tack vare detta kunde invånarna leva ett lugnt och fredligt liv – även i dessa oroliga tider.
"Han kan omöjligt vara vid liv…”. Mannen hade nu vågat sig fram och granskade den medvetslöses skador. Såg sedan ut över det forsande vattnet. ”Ingen människa kan överleva de där strömmarna”. Men de kunde alla se hur bröstet rörde sig, om än långsamt. Han var inte härifrån, det var en sak som var säker. Allt med honom var annorlunda – från hans kroppsbyggnad tills hans hår och kläder. Men de kunde väl inte bara lämna honom? I det här skicket? Kvinnans blick vandrade mellan hennes make, John, den medvetslöse mannen och deras vagn uppe vid vägen, och man kunde se hur en idé började formas i hennes huvud.
”Orkar vi bära honom till vagnen?”.

John hade övervägt att bygga en slags bår och dra med sig mannen upp till murarna. Men det fanns inget tillräckligt bra att bygga med, inget som var tillräckligt stabilt. Skulle han kunna
bära mannen? Det var i de tankarna han stod och funderade när en kvinna rusade fram. Han tittade upp och nu förstod han varför han hört sitt namn. En familj med en vagn hade kommit,
han kände igen dem men han kunde inte riktigt placera dem. “Han behöver absolut vård. Han kan få det i mitt hus. Om jag bara kan få dit honom. “Svarade han kvinnan allvarsamt. Hans
far hade lärt honom att man alltid skulle hjälpa de som var i behov av hjälp om man kunde. Denna man var verkligen i behov av hans hjälp eftersom han faktiskt kunde vårda skador - till
viss del. Den sanne läkekvinnan var dock hans mor. Hon hade alltid varit duktig på sådant, han hade fått berättat för sig att hon innan hon blivit gift varit dotter till en apotekare. “Min mor kan hjälpa honom.” Förklarade han eftersom det inte var ett alternativ att ta honom till stadens doktor. Kvinnans fråga fick honom att le. “Det tror jag säkert vi orkar.” Log han. “Er vagn är det perfekta stället för att dölja honom tills vi kommer till mitt hem.” Fortsatte han. Reste sig upp till stående och såg på mannen. “På tre?” Sa han lugnt och tog ett grepp om mannens överkropp medan den äldre mannen tog ett grepp om hans fötter. “Ett, två, tre.”
Räknade John, när de kommit till tre så lyfte de båda männen upp den medvetslöse mannen och började bära honom mot vagnen. Det var ett slitsamt jobb men de fick upp mannen på
vagnen och kunde täcka över honom till stor del med filtar. John studerade vagnen kritiskt från alla synvinklar och beslutade efter en stund att de skulle kunna ta sig igenom.
Snart hade hela familjen intagit sina platser och John hade tagit sin. Intill den medvetslöse mannen. För att kunna dölja den vid behov, ännu mer noggrant.


Vagnen började snart rulla och John tittade ut över havet, vart kom mannen ifrån? Kanske skulle de inte ens kunna
kommunicera när han vaknade. Det hade varit sorgligt för John önskade att ställa många frågor. När de väl kom fram till den stora stadsporten kände John hur spänningen ökade men
de på vakt nickade bara in dem och deras färd kunde fortsättas utan några hinder. “Ni hittar till mitt hem?” Undrade han vänligt mot mannen som körde. “Självklart Mr Smith.” Svarade
han och styrde ekipaget dit. Det tog ytterligare några långa minuter innan de var utanför grindarna till hans hem. Han vinkade åt deras vakt, Mr Johnson. “Allt väl? Jag fick skjuts
sista biten. “ Log han mot den vänlige mannen som genast öppnade grindarna och vagnen körde hela vägen fram till ytterdörren. John hoppade av och tillkallade sig några tjänare. “Bär in denne man till min mor.” Befallde han vänligt och tjänarna lydde kvickt. Han vände sig sedan mot kvinnan och mannen och log. “Jag är väldigt tacksam för er hjälp.” Log han och
gav dem några silvermynt som tack.

Röster tystnade abrupt när ytterdörren slogs upp och några tjänare kom bärandes på en människa som var svårt skadad.
”Den här mannen behöver er hjälp, frun”, förklarade en av tjänarna och gemensamma krafter placerade främlingen på ett bord som stod nära brasan och skänkte både ljus och värme. Kläderna på överkroppen avlägsnades och en nål brändes i elden för att desinficeras. De hjälptes åt att torka kroppen, och snart avslöjades ett härdat, men stiligt, ansikte. Det vilade något vilt och grovhugget över mannen som särskiljde honom från människorna i staden, och han kunde inte vara mycket äldre än John. Vad hade hänt? Hur hade han hamnat på deras strand? På kroppen fanns flera gamla ärr som bleknat mer åren, men det var de svarta symbolerna som sträckte sig från mannens rygg och vidare över bröstet, som fick några att rygga tillbaka. Ingen i rummet hade någonsin sett sådana tatueringar tidigare och ingen kunde tyda dem. En påminde om en orm…en drake… eller var det en båt? Modern tog ett djupt andetag och bad till högre makter för att hennes händer skulle vara stadiga, gjorde korstecknet och började sy. Det underlättade givetvis att mannen var medvetslös. Allt hade varit svårare och oerhört mycket mer smärtsamt som han hade varit varit vaken.
Timmarna gick och när allt var färdigt betraktade dem alla resultatet – undrade om det skulle räcka. Skulle det hålla infektioner borta? Skulle han ens överleva? Tack och lov verkade inga inre organ vara skadade, men han hade förlorat mycket blod.
”Inget gott kommer komma utav detta…”, sade plötsligt en allvarlig röst. Det var en av de äldre kokerskorna som smugit upp från köket för att ta reda på vad allt tumult handlade om, och precis som den äldre mannen vid havet blev hon skärrad av främlingens underliga utseende. ”Det måste vara en av djävulens anhängare. Vi borde göra oss av med honom så fort vi kan”, fortsatte den gamla damen som höll hårt om sitt förkläde med sina rynkiga händer.

John hade sett till att de som fört hit honom och den skakade mannen kom ut säkert på gatorna igen innan han med snabba steg återvände till huset. Det var inte svårt att lista ut var hans mor befann sig så det var dit han gick. Hans mamma var koncentrerad, hon fick alltid någon särskilt blick i sådana här tillfällen och han iakttog henne intresserat. Mannen blev ihopsydd och det var först då som John slog ned blicken över honom. Han såg...underlig ut. Främmande. Tatueringarna var otydbara. Många runt bordet rygga tillbaka men John tog ett steg närmare för att försöka minnas dem. Kanske berättade de något viktigt för mannen? Eller kanske till och med om mannen? Om han ändå hade kunnat tyda det. John var nyfiken, kanske lite för nyfiken till och med. "John, låt honom vila." Viskade hans mamma mjukt och la sina kalla, nästan darrande händer på hans axlar. "Jag ska vaka över honom. Du behöver sova mor." Viskade han tillbaka men hoppade nästan till av den plötsliga och lite stränga rösten. Han såg på kokerskan. Hon var åldrad, kanske visste hon något som de andra inte visste? Hennes ålder var dock något negativt i denna situation, i alla fall för John. Hennes ord tog många av tjänarna på mycket stort allvar och de backade ännu fler steg ifrån mannen. John svalde hårt. Han ville inte kasta ut mannen, det skulle vara en synd. Det fanns också den där andra anledningen, den där som verkade växa för varje minut. Han ville veta vart denna man kom ifrån.

"Du ska hjälpa din näste. Du ska inte dräpa, om vi kastar ut honom så kommer vi med säkerhet döda honom. Det är vårt ord. " Sa John allvarsamt. Han antog den där allvarliga tonen hans far alltid använde för att få sin vilja igenom. Några av de yngre tjänarna verkade lugna ned sig. Han såg på sin mor. "Gå upp och vila." Förmanade han ömt och kramade om henne och såg henne försvinna upp till sitt sovrum. De andra tjänarna lämnade en efter en för att återgå till sina plikter. John tog en av trästolarna och satte sig på den intill bordet och studerade mannen. Han andades lite bättre nu. Men John undrade om det skulle vara tillräckligt? Försiktigt la han en varm pläd över mannen. Han kunde inte bli nedkyld. Det var ett som var säkert.

Den unga mannens ord fick kokerskan att tiga. Människan som låg medvetslös på bordet skrämde henne, men hon hade arbetat i hushållet i många år och visste bättre än att tala emot familjen Smith. Så istället sänkte hon blicken, gjorde en snabb nigning mot John och hans mor, och försvann sedan ner för trappan igen. Men väl nere i köket, när hon återgått till sina sysslor, mumlade den gamla kvinnan orden från den heliga skriften som legat på hennes tunga sedan hon fick syn på främlingen;
”Så såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet. (…) Och åt vilddjuret gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem”.

Natten kom, och den skadade mannen förblev stilla på bordet. Det var inte förrän när solen började skymta övar horisonten som Vidar sakta började öppna ögonen igen. Han möttes av en dimmig verklighet och en fruktansvärd smärta genomsyrande hans kropp och gjorde varje rörelse till en plåga. Med en darrande hand rörde han vid de bandagerade såren som täckte hans kropp. Någon hade omsorgsfullt behandlat hans skador, men smärtan var ännu intensiv. Var befann han sig? Vad hade hänt efter att han förlorade medvetandet på stranden? Trots att varje del av Vidars kropp protesterade lyfte han sig upp på armbågarna för att kunna titta sig omkring, och det första som möttes han blick var ett kors som hängde på andra sidan rummet. Ett litet och diskret leende spred sig över hans läppar när det gick upp för honom att han överlevt, att han sannolikt befann sig innanför murarna… och att han hade lyckats.
Men leendet försvann lika snabbt när Vidar lyfte blicken och upptäckte en främmande man på en stol bredvid honom. Det var fortfarande mörkt i rummet, men av det svaga skenet från lågorna i brasan kunde Vidar ändå se att mannen var ung, kanske i hans egen ålder, och kläderna att döma var han välbärgad. Vidar öppnade långsamt munnen och försökte forma ord, men hans hals var alldeles för torr och rösten var bara en hes viskning. ”Vatn...”, mumlade han till slut bedjande på sitt eget språk. ”Vatn”.

Natten hade varit lång, mannen hade till och från verkat mer döende än när John först lagt ögonen på honom. Han hade bytt bandage en gång på ett ytligt sår som ej var sytt. Framåt småtimmarna så hade mannens andning däremot verkat mer stabil. John hade för att inte somna plockat fram den heliga texten och börjat läsa. Han var väldigt fokuserad på texten att han nästan hoppade till när han hörde den hesa viskningen. Boken föll till golvet med en smäll och John såg på de klarblåa ögonen och förstod inte ett ord. Vad pratade han om? En sak var i alla fall bekräftad, mannen hade ett annat språk än vad John talade själv. Det var intressant men det skulle också försvåra en hel del. “Jag förstår inte.” Viskade han sorgset. Mannen hade låtit så hes, så fruktansvärt hes. Han måste vara törstig. Ett litet leende spred sig över Johns läppar. “Vatten? Vill du ha vatten?” Undrade han och hällde upp lite vatten åt honom och gav över det med varsamma händer. “Lite.” Viskade han sedan och visade lite med sina fingrar. Han kunde inte dricka för mycket på en gång. John var osäker på om den andre förstod honom, han hoppades det.

John hörde hur tjänstefolket var uppe och förberedde allt i köket. Snart kom en av flickorna ned med en bricka till John. “Ska vi ta ned en till för…” Undrade hon och gestikulerade mot den skadade mannen och neg djupt. John tog emot brickan och ställde den på ett mindre bord och nickade sakta. “Ja gärna. Om han orkar är det bra om han äter.” Svarade han lugnt och flickan neg igen och försvann iväg och kom snart tillbaka med ytterligare en bricka. John började att äta sin frukost och synade mannen medan. Skulle han klara sig?