PRS Lupple & Medi

Lupple 

Willow öppnade ögonen och drog handen genom håret och stod och väntade på att väskan skulle rulla ut och hon gäspade stort och sträkte på sig. Resan från England hade varit tuff, förseningar och ett stökigt plan. Irriterat kliade hon sig i det röda håret och såg äntligen sitt bagage komma och hon tog det innan hon tog sig ut från flygplatsen. Hon hejdade en taxi och log mjukt.
"Kan man åka till utkanten av Venedig?" Frågade hon och fick en nickning som svar. Hon lastade in sitt bagage och hoppade in.
En halvtimme senare betalade hon och såg sig om.
Så detta var Venedig. Willoow drog upp handlaget och började rulla väskan och såg ner på mobilen för att hitta hotellet. Det började bli mörkt och hon hörde höga rop och hon ryckte till.
"Ursäkta mig." Hon såg mot en ryggtavla och hon svalde.
"Kan jag få lite hjälp?"

Dorian stod tyst och studerade staden som blev allt mörkare och tystare förutom några rop en bit bort. Det var sällan det var såpass fridfullt på en plats, han försökte ofta hitta fridfulla platser runt om i världen och Venedig var en av dem ställena.

Även om det var fridfullt precis nu så visste han att nattlivet snart skulle dra igång och därmed förändra fridfullheten till något helt annat.
Han sökte med blicken, med sin hörsel och sin lukt för att försöka finna sin familj- var dem exakt befanns sig nu.

Dem skulle jaga ikväll som så många andra, just denna stad råkade vara ett ställe där många som han befanns sig och bodde- hans familj hade återvänt efter flera års uppehåll skulle man kunna säga men Dorian var inte säker på att han egentligen var så nöjd över det. Det fanns mycket maktkamper på denna plats och trots hans ålder brukade han ofta hålla sig borta från maktkamper och sällan uttala sig om vad han tyckte och tänkte.

Precis när han hade lokaliserat sin familj hörde han en röst bakom sig, kände en närhet, och en lukt. En människa. Han svalde hårt, människor som bodde här brukade sällan vandra omkring på nätterna vilket dem gjorde rätt i. Detta var dock en turist eftersom hon uppenbarligen inte visste att man inte vistades utomhus själv såpass sent och hon talade inte rätt språk.(?)

Inte för att detta var ett problem för honom, han kunde prata, skriva och läsa flytande på många språk både gamla och nyare språk, all denna tankegång gick ganska snabbt och han vände sig sakta om för att inte dra till sig uppmärksamhet.
Såg på flickan, eller kvinnan numera framför honom och log ett svagt leende.
" Vad behöver du hjälp med?" Yttrade han i en låg och ganska långsam ton. Såg sig omkring och sedan tillbaka på henne, hon behövde komma bort från gatorna och han behövde komma bort härifrån. Desto längre han stod nära henne desto starkare kände han sig. Vilket var ytterst märkligt. Han valde att fundera vidare på detta längre fram, här och nu var det inte viktigt.

Hon log lite fånigt och vände sin mobil mot honom.
"Jo jag har nog gott vilse typiskt." Hon log mjukt och hennes gröna ögon glittrade svagt.
"Jag undrar om ni skulle kunna peka ut rätt väg så jag kan hitta mitt hotell." Hon gäspade trött och drog jackan tätare om sig.

Hon hörde musik från barerna och hon såg på mannen framför sig. Han var längre än hon var och mycket vacker. Utan att hon märkte det blev hon rödare i ansikte och hon kände hur hennes hjärta började slå allt hårdare.
En vindpust svepte förbi och hon huttrade till. Willow drog till sig mobilen och stoppade den i jackfickan och såg på mannen igen med en nyfiken blick.

Dorian såg på henne, mötte dem väldigt gröna ögonen och slängde en kort blick på hennes mobil. Han visste precis vart det var, problemet var att det var en bra bit härifrån. Nästan att hon behövde korsa hela centrum för att komma dit. Han svalde hårt och märkte hennes rodnad, hur hennes hjärta slog hårdare och inte nog med det- hennes doft.

Han stängde genast sina luftvägar och backade några steg ifrån henne. Han var törstig, han behövde dricka. Han behövde komma härifrån. Men att bara backa iväg från henne gav honom mindre kontroll, mindre styrka. Och han hade bara backat några steg.
Detta var inte normalt. Han steg fram igen och kände nån slags styrka överföras från henne till honom. Det var inte speciellt mycket men han kunde känna det. Nästan som om han drog energi ifrån henne som återgav honom någon kontroll.

Dorian studerade henne noggrant, som om han försökte läsa henne som en bok. Han tvingade undan sina instinkter på att skada henne, han var tillräckligt gammal- nog borde han klara av detta och han behövde undersöka detta vidare. Hon gjorde honom nyfiken.

Han harklade sig och gav henne ett lätt charmigt leende.
"Jag slår gärna följe med dig på din vandring till hotellet. Det är en bit härifrån och jag skulle vandra åt det hållet själv. Dessa gator är inte säkra om nätterna unga dam, det är alltid bra att färdas flera. Om du inte motsätter dig detta?" Sa han i samma låga och långsamma ton, hans ord blev nästan harmoniska när dem yttrades.

Han pekade åt det hållet bargatan låg och nickade. " Åt detta håll ligger ditt hotell." Klargjorde han och började långsamt gå, gav henne en chans eller snarare ett val. Slå följe med honom eller inte. Om hon valde att vandra vidare själv låg det faktiskt inte på hans ansvar vad som skulle ske härnäst. Han hade gjort det han kunnat genom att erbjuda henne sällskap till hotellet vilket antagligen skulle vara det säkraste i hopp om att han skulle kunna hantera sin törst. Vilket han konstigt nog faktiskt trodde att han skulle kunna göra. Han hade varit i värre situationer under sina många år. Vad var en tio minuter lång promenad med denna unga dam i jämförelse med ja exempelvis krig?

Willow studerade honom när han först backade och sedan tog steg fram men skakade tröttsamt på huvudet. Det var sent och hon började bli riktigt hungrig och trött var hon,
Men när han väl gav henne ett förslag om att de skulle gå tillsammans så slog hon lite.
"Så jag är en ung dam?" Hon fnittrade och skakade på huvudet.
"Du ser ut att vara i samma ålder som mig och vad menar du med att det kan vara farligt?" Hon började att gå med honom och hon drog väskan bakom sig och ljudet ekade mot husen.
"Jag tror vi måste presentera oss härnäst." Hon log mot honom och drog en hand genom sitt långa röda hår.
"Jag heter Willow och jag ska vara i Venedig några dagar." Hon studerade honom en stund innan hennes blick vreds mot vägen.

Hon föll i sina tankar och gick som i trams framåt. Hon hade kännt sig konstig ända sedan hon hade mött denna man och hon visste inte vad det berodde på. Denna känsla hade hon aldrig känt förut. Visst hon hade mött män men inte som fick henne att må så här.

Hon kunde känna hjärtat slå allt hårdare och hon förde sin fria hand och hon lade den mot sin bröstkorg.
"Kan vi stanna upp lite?" Viskade hon. Hon stannade upp och hon försökte dra djupa andetag och hon slöt ögonen.

Efter några minuter mådde hon bättre och hon fattade tag om väskan igen och hon kände sig olustig.
"Vad jobbar du med?" Hon sa det med en låg ton och rodnaden kom tillbaka. Hon ville bara bryta tystnaden.

Han såg på henne och drog roat på sina mungipor. Om hon bara visste, hon måste vara mellan 20 till 25 år och han hade ganska många fler år bakom sig.
" Utseende kan vara väldigt missvisande." Sa han lugnt med ett lätt flin och ryckte lite på axlarna.
Ja vad kunde han svara på hennes fråga? Han svalde lite otåligt vad gällande hennes väskas ljud. Det kunde ju dra till sig hela staden som hade rätt eller fel hörsel. Han ville nästan rycka åt sig väskan och bära den istället men släppte den tanken genast. Det skulle ju se väldigt konstigt ut och hon skulle garanterat reagera på det.

" Mycket folk i rörelse och du vet, alla vill inte alla väl." Sa han som svar på hennes fråga och föll sedan i tystnad igen. Hörde hur hon presenterade sig, Willow var ett väldigt vackert namn.

"Vackert namn." Sa han ärligt och log, bara några dagar. Ja det var väl tur, då skulle hon snart befinna sig på en mindre farlig plats. Hoppades han. När den tanken slog honom blev han genast ganska obekväm. Vad tänkte han? Han kunde inte gå runt och forma såna här band till människor som bara frågade om vägvisningar. Det var inte sunt.

"Mitt namn är Dorian." Sa han sedan för att presentera sig, något annat vore väldigt oförskämt. Han hörde hur hennes hjärta började slå allt snabbare och han tittade snabbt bak på henne. Stannade genast upp när hon gjorde det och studerade henne nyfiket. Hon såg ju ut att vara i väldigt bra skick, hälsomässigt. Varför blev hon då så ansträngd av denna lilla vandring? När hon väl började gå igen så började även han gå, väldigt långt borta i sina tankar.

Vad var det med denna människa? Det var nästan så att han ville fråga men bet sig i tungan för att inte göra det. Han överanalyserade säker situationen eftersom hans sinnen var på helspänn då han hela tiden behövde kontroller sina känslor för att undvika en större scen.

Hennes röst drog honom tillbaka till nuet och han vände blicken mot henne och flinade lätt. Vad jobbade han med? Han svalde lite och log.
"Jag studerar för tillfället. Ser du fram emot din semester?" Frågade han lugnt för att hålla konversationen igång och gärna inriktad på henne och inte honom.

Willow log mot Dorian medan han gick intill hennes sida och hon nickade.
"Så vad studerar du? Jag trodde du var en modell eller något." Hon blev blossande röd i ansiktet och såg ner.
När de kom fram till en bro med en trappa lyfte hon smidigt upp väskan och lyfte över den.
"Venedig är så vacker. Jag skulle vilja stanna här längre." Hon log sorgset.
"Min semester kanske inte blir någon semester alls. Jag tror jag jobbar istället för semester."
En kyrka slog sina tomma toner och hon stannade upp.
"Är klockan redan så mycket?" Hon såg ner på sitt armbandsur och såg hastigt upp.
"Dorian jag..."

Han såg på henne och hennes blossande kinder och skrattade lågt.
" Det tar jag som en komplimang." Sa han och nickade lite åt hennes ord. Det var vackert.
" Lite olika kurser. " Sa han tyst och följde henne upp för den lilla trappan. Hörde kyrkan och svalde, redan så sent? Eller tidigt, beroende på vilket sätt du valde att se det på.
" Du är snart framme vid ditt hotell, ser du den stora byggnaden där borta? " Sa han och pekade mot en stor byggnad inte mer än några meter bort.

" Det är ditt hotell." Tydliggjorde han och började gå i hopp om att hon skulle följa efter. Han ville att hon skulle komma till sitt hotell och stanna där natten igenom. För hennes skull, hennes säkerhet.

"Men det är sant. Du är väldigt vacker." Hon klev ner från bron och sanne ner väskan och började dra den. Hon nickade och såg sedan sig om.
"Så Dorian hur länge har du bott i Venedig?" Hon sneglade på honom medan de gick och snart var de framme vid hotellet.
"Då får jag ta och tacka." Hon log lite och sträckte fram handen.
"Jag hoppas vi möts igen. Du verkar vara trevlig att umgås med."
Willow såg mot honom och tog upp sin väska med den andra handen och såg fortfarande på honom.
Det lös från hotellet och en man satt utanför och rökte. Han log mot dem och lade huvudet på sned, nickade till.
"Hej Dorian." Lupe var en vampyr han med och log mot Willow och sedan mot Dorian.

Dorian kastade ned blicken mot marken och nappade ganska direkt på hennes fråga om Venedig. Han visste att han var vacker det var ju en av hans alla vapen som rovdjur och han ville nästan förklara för Willow. Berätta att hon aldrig skulle lita på utseende men han valde att förbli tyst angående det ämnet.

"Inte länge, ungefär ett halvår." Sa han med ett svagt leende. " Staden har väldigt mycket att erbjuda. Speciellt på dagtid." Log han men ville verkligen poängtera, sätta fast någon tanke i hennes huvud om att undvika mörkret. Även om dagsljuset inte var lika osäkert så fanns det ju dem som vandrade under solen. Han själv var en av dem. Skillnaden var att i dagsljuset tvingades hans sort dem som kunde vara ute att bete sig mänskligt för att inte väcka misstankar.

Han såg hotellet bakom henne och sedan hennes hand och märkte sedan av en doft, Lupe. Han vände huvudet åt det hållet och ville nästan morra. Hade Lupe följt dem? Följt henne? Han kämpade febrilt för att förstå varför när det plötsligt slog honom. Normalt sätt skulle denna människa, Willow ses som tingad av att han befanns sig där. Att någon ja vampyr fanns där och det var riktigt dåligt uppförande att sno någon annans mat.

Han förstod, Willow var en av dem. En av människorna som oändligt många letade efter och hade letat efter i så många århundraden. Det spelade ingen roll om det så var tjugo vampyrer runt henne hon skulle ändå räknas som ett rättvist byte. Alla ville åt hennes blod. Vissa mer än andra men alla som fick chansen skulle ta den. Han greppade tag i Willows hand och log svagt.
"Det gör vi säkert. Du är väldigt trevlig själv." Sa han och ville inte släppa taget. Han övervägde om han skulle kidnappa henne när Lupe talade.

Dorian såg på honom, spände blicken i i honom. Dorian var äldre -åtminstone trodde han det. Och att han vågar.
"Lupe, alltid ett nöje." Svarade han med en ganska kall ton. Han hörde fotsteg närma sig i en väldig fart, han kände igen lukten. Hans familj. Detta kunde inte bli värre.
Han svalde hårt och såg mot Willow. " Du borde gå in, jag har hållit dig upptagen allt för länge." Sa han tyst även om Lupe kunde höra. Han sa detta med en menande blick. Hon måste gå. Hon måste fly. Borde hon inte känna sig hotad var inte det en vanlig mänsklig reaktion? Hans familj var nära nu och säkert hade även Lupe sällskap. Detta måste lösas så smidig som möjligt.